Varje dag och varje natt stod hon dÀr och vÀntade pÄ mig. VÀntade pÄ att jag skulle komma tillbaka. Tillbaka till den gyllene skogen. I den gyllene skogen var trÀdens blad av guld. Löven glimmade till nÀr solen kastade sina varma strÄlar emot trÀden som vÀxte i den gyllene skogen. GrÀset var gjort av guld och lika mjukt som en bÀdd av fjÀdrar. I den gyllene skogen var det alltid varmt inte ens pÄ vintern blev det kallt. Det var dit jag Äkte med henne, hon med det gyllene hÄret.
Det var en kall onsdagseftermiddag dÄ jag precis hade kommit hem frÄn skolan. Jag var ensam hemma och satte mig i vardagsrummet. Jag tittade pÄ en tavla som förestÀllde mig nÀr jag var liten. Jag satt utanför min mormors hus och log. Jag saknade min mormor, hon försvann spÄrlöst nÀr jag var 7 Är. Jag kommer fortfarande ihÄg hennes leende och hennes varma ögon.
Jag lyfte blicken och sÄg en tavla som jag aldrig sett förut. Den förestÀllde en flicka i min Älder som stod pÄ en liten smak stig som ledde vidare till en skog. En skog som glimmade. Jag kunde inte tro mina ögon men flickan i tavlan började röra pÄ sig. Hon rÀckte fram sin hand till mig och sa:
- Kom, följ med mig till den gyllene skogen.
Hennes röst var mjuk som siden som hade en bestÀmd ekande effekt.
Jag visste inte varför men pÄ en gÄng kÀnde jag att det var rÀtt. Jag gick ett steg fram, blundade och lÀt mig sugas in i tavlan. Jag kÀnde flickans gyllene hÄr svepa mot mina smala armar och vÀrmen frÄn solan som började spridas i min kropp. Jag öppnade försiktigt ögonen och framför mig öppnades en fantastisk Àng, fylld med blommor som doftade i alla möjliga ljuvliga dofter. Jag tittade pÄ mina fötter, jag stod pÄ en stig, jag följde stigen med blicken och sÄg att den fortsatte in i en skog, en skog med gylleneblad. Jag tittade bakom mig och sÄg flickan med det gyllene hÄret. Hon nickade Ät mig, och sÄ började vi gÄ.
Vi följde stigen, vi gick lÄngsamt medan vi tittade pÄ landskapet som bredde ut sig framför oss. Nu var det inte lÄngt var in till den gyllene skogen.
Vi kom fram till skogen med glÀnsande blad, dÀr var bladen gjorda av guld, det sÄg ut som att nÄgon hade mÄlat bladen med glÀnsande fÀrg. Stammarna hade en guldig nyans som glittrade nÀr solens solstrÄlar lyste pÄ. Marken sluttade nerÄt och lÀngst ner kunde man se ryggen pÄ en ensam gammal gumma sittandes pÄ en parkbÀnk. Den gamla gumman hade grÄtt hÄr och en brun kofta, en sÄdan kofta hade min mormor haft. Jag och flickan med det gyllene hÄret började gÄ nerför sluttningen.
Det hÀr stÀllet förestÀllde en plats som min mormor berÀttade om, en plats som min mormor drömde om. En plats som hon lÀngtade till, Àven om hon inte visste om det fanns. FÄglarnas sÄng, blommarnas doft och trÀdens sus. Precis som min mormor hade berÀttat. Min mormors fantasivÀrld.
Plötsligt förstod jag, alla bitar föll pÄ plats. Varför flickan med det gyllene hÄret fört mig hit. Varför min mormor hade berÀttat.
Jag sprang sÄ fort jag kunde, sprang och sprang. LÀt benen löpa av sig sjÀlv ner för sluttningen. Det kÀndes som mina ben skulle ramla av, sÄ snabbt sprang jag, men jag fortsatte springa.
Jag kastade mig i famnen pÄ den gamla gumman, jag grÀt av lycka. Jag hade Àntligen hittat min mormor.