Public Image Ltd. - One Drop

Ett band som i min mening har otroligt varierande kvalité på sin produktion är PiL. Få band kan så väl stå som exempel på den gamla klyschan "När det är bra är det fantastiskt, när det är dåligt är det hemskt." Det är inte utan att man undrar lite över vissa egenheter bandet dras med. Exempelvis undrar jag varför den gode John Lydon kände att han i två låttexter på samma skiva behövde poängtera att han kommer ifrån London. Det får jag nog aldrig veta. Men det gör det samma när det är så svängigt som det är i One Drop. Giftemålet mellan Lydons ettriga röst och baktakten, den går inte av för hackor. 

Slow Walkers - Wake

Att jag är ett fan av allt reverbdrottningen Liz Harris (Grouper) är inblandad i är ingen hemlighet. (Relativt) Nya projektet Slow Walkers som i år släppte sin första fullängdare är inget undantag. Apokalyptisk brusambient som är vacker och otäck på samma gång ger full pott i min bok. Mörkergodis. 

Paris 1942 - Headhunter

Robert Wyatt - Free Will and Testament

Jag blev introducerad till Robert Wyatts musik via min svägerska. Då min familj och tillhörande respektive var i Frankrike i somras diskuterade vi vad som kännetecknar bra poptexter, och som den puritan jag trots allt är föreslog jag att det inte existerar bra poptexter, men att det däremot existerar bra texter. Alltså, att själva popinslaget är helt friställt från huruvida det är en bra text eller ej. Däremot kan man förstås bedöma en poplåts poppighet i texten, exempel: Ob-La-Di Ob-La-Da är väl en jäkligt bra text ur en rent kommersiell synpunkt, men texten är ju fortfarande en dålig text. Min svägerska nämnde Free Will and Testament. Hon sade att det var en bra text.

Free Will and Testament är en extremt bra text, och i egenskap av poplåt är det därmed en extremt bra poptext. Den är faktiskt mer än så. Den är så jäkla bra att det typ gör lite ont. Jag vill använda den som kurslitteratur.

"Be in the air, but not be air, be in the no air."

The Clientele - Reflections After Jane

Denna låt är tillägnad de stunder man promenerar hemåt eller bortåt med en kär vän och det är höst ute eller inne (i ens hjärtan), med frost eller den första snön eller gula röda färgade löv; jackor, kyla, en duffel, två halsdukar.

Cigarettrök är plötsligt romantiskt igen i skymningen längs vägen till toner som uppenbarar sig i ens huvud, men endast efteråt då man är hemma eller borta igen och ser tillbaka på upplevelsen som ett kärt minne som aldrig aldrig kommer att lämna en. Ibland är det mer än ljud.

Maher Shalal Hash Baz - Unknown Happiness

Detta är egentligen ett tips om ett helt album, varav detta lilla guldkorn är inledningsspåret. Albumet i fråga är Return Visit to Rock Mass, en skimrande upplevelse av surf, naivism, jazz och folk som sträcker sig över tre vinyler och tre timmar. Det är en sällsam historia, vars textmaterial tydligen mest hänvisar till Gamla Testamentet. Under denna höst, präglad av sena nätter med skriverier på en kandidatuppsats, lägger de korta men uttrycksfulla melodierna ett täcke över tillvaron och tillför ett lugn mest associerat med klassisk musik eller mer minimalistisk frijazz (från vilket Maher Shalal lånat större delen av sitt utövande). Det är en upplevelse jag vill önska er alla.

Oj, hej! Jag har ju en blogg också kom jag precis på. Efter en första intensiv vecka på ett nytt universitet har jag äntligen en lucka att göra något vettigt här igen. Men jag tänkte att vi skulle prova något nytt idag. Istället för ett videoklipp får ni fem. Jag har nämligen satt ihop en YouTubeplaylist. Någon gång ska man ju göra det också. Det handlar om mina fem favoritliveklipp just nu. Ett har redan varit med här på Min Melodika, men det tål att ses i repris. Det blev en väldigt åttiotalsdominerad lista, men jag gick på magkänsla så det fick bli som det blev. Och det blev bra. Bara bra klipp. Jag tycker att den är ganska självförklarande, men motiveringen till att jag valde de klipp jag gjorde ligger någonstans i det luddiga konceptet "äkthet". Inte nödvändigtvis orginalitet, utan en självklarhet i framförandet som smärtar hjärtat på ett bra vis. Den uppmärksamme läsaren noterar även att det blev en något punkigare lista än vad man kanske hade förväntat sig från mig. Jag vet inte hur det kommer sig. Men jag är glad att det föll sig så. En jävlaranammalista helt enkelt, men med utrymme för skönhet också. 

Listan är som följer:

5. Samhain - Archangel

4. Royal Thunder - Whispering World

3. Blue For Two - Ships

2. The Gun Club - The Lie

1. Nick Cave & The Bad Seeds - From Her To Eternity

The Gun Club - Mother of Earth

Jag brukar generellt försöka undvika att skriva om överdrivet klassiska låtar här. Men när jag upplever något som överdjävligt mäktigt kan jag uppenbarligen inte behärska mig. Ska dock inte låta det bli någon vana. Det rör sig alltså om The Gun Club. Jag är obesegrad mästare i att först avvisa musikaliska akter för att långt senare föra dem till hjärtat. Så är fallet här. Ointressant och oinspirerat var min åsikt om det lilla jag hört av gruppen. Men så började jag fundera på vad det är Thåström egentligen sett i deras katalog som fick honom att både skriva en låt om Jeffrey Lee Pierce och att på senaste albumet medvetet plagiera deras Watermelon Man på ett spår. Denna fundering drev mig således att ta mig igenom albumet Miami. Bara titeln kändes avskräckande. Men vilken juvel det visade sig vara. Istället för att vara den illamåendeframkallande cocktail av genrer jag förväntade mig fann jag istället postpunkigt driv, snygga slidegitarrer, och en stämningsfull sång som inte liknar mycket annat. Kul!

Pallbearer - Foreigner

Jag inser att jag är sist på bollen här, och att det dessutom faller lite utanför ramarna av vad jag vanligtvis skriver om här på Min Melodika. Det är ju lite hårdare än musiken den här bloggen vanligtvis fokuserar på, men samtidigt så är det inte särskilt hårt. Definitivt inte särdeles mycket hårdare än låten i föregående inlägg. I vilket fall så måste jag dela med mig av det här. Jag är tillbaka från resan jag tidigare skrivit om. Under de många hörlursbeklädda timmar som resande innebär har jag primärt lyssnat på den eminenta Doom/Post-Metalgruppen Pallbearer. Jag har egentligen inga ord för att beskriva kraften i det här, så jag får försöka summera det lite kort med ett citat från mig själv för en stund sedan då jag slog på albumet Sorrow and Extinction: "Det här är den mäktigaste jävla skiten jag vet i hela världen". För precis så känner jag just nu. Så fort det första distade riffet ljuder vill jag släppa allt jag har för mig och bara dyrka. Överjordiska nedstämda gitarrer i kombination med trummor som regnar eld över alltet, och så sången... Så som Candlemass sång borde ha låtit på Epicus Doomicus Metallicus för att den skivan skulle kunna komma i närheten av sitt rykte. Men nu glömmer vi det. Vi glömmer allt, för Pallbearer.

Godspeed You! Black Emperor - Behemoth (Live at Mohawk, 2012-10-09)

Imorgon reser jag till Amsterdam för att bevittna GY!BE live. Det är första gången jag ser dem, och även om jag inte är en sådan som förväntar mig mycket av livespelningar har jag en magkänsla som säger att det här åtminstone har potential att bli helt otroligt. Min pepp inför resan blir inte mindre av att jag sedan reser till Göteborg för att se Roger Waters framföra The Wall på Ullevi. The jävla Wall. Albumet som fick mig att upptäcka musik på riktigt för första gången vid elva års ålder. Men nog om det. Insvept i min Amsterdamska semestertrivsel tänker jag mig att GY!BE kanske kanske spelar Behemoth och jag kanske kanske fäller en eller annan glädjetår. För maken till mäktig musik finns knappt. Trots den jordnära punkiga approachen till musikskapande. Det är grandiost och minimalistiskt på samma gång. När jag lyssnade som mest på dem för ett par år sedan anade jag aldrig att jag skulle få möjlighet att se dem live. Livet kan överraska en. Gött äre. 

Tonbruket - Decent Life

Häromveckan var det fyra pocket för priset av tre på Akademibokhandeln. Som fjärde bok valde jag av någon anledning Esbjörn Svensson Trio-biografin. Det är högst osäkert om jag någonsin kommer att läsa den. Ska sanningen fram så är jag inte ett särdeles stort fan av dem. Jag antar att det var tidsbrist och musikbiografifetishism som fick mig att välja den. Ur askan av EST föddes i alla fall det eminenta jazz/post-rock/ljudkonst-projektet Tonbruket. Om du någonsin behövt bakgrundsmusik till din flygande matta så behöver du inte leta längre. Det är nämligen precis vad gruppen åstadkommit i låten Decent Life. Jag tror att jag någon gång skrev här på Min Melodika om att jag tycker som bäst om jazz när den liknar någon annan genre (eller så drömde jag bara att jag skrev om det). Tonbruket är i vilket fall nästintill perfekt jazzig ickejazz. Det spretar åt alla möjliga håll, men är sammanhållet av ett svenskt vemod. Precis som jag vill ha det.

OutKast - SpottiOttiDopaliscious

Min frånvaro från denna blogg beror inte enbart på grund av att min dator är trasig, att jag inte har ett fast hem eller att jag finner underhållning på andra fronter än datorrelaterade sysslor, ie. typ sitta och stirra in i väggar. Det beror även på att jag är i Luleå, med min skivsamling i Göteborg, med en mobil utan musik och inga fungerande hörlurar att tillgå. Vad detta innebär rent praktiskt är att jag inte lyssnar särskilt mycket på musik för tillfället, vilket är oerhört förstörande.

Den musik som väl lyckas nå mig är min faders skivsamling. Jag bor merparten av mina dagar i mitt familjehem, och min pappa är en hipp snubbe. Han är en sån där cool äldre man som mest lyssnar på Detroit-techno, jazz, hiphop och indie. En sån där pappa jag de senaste dagarna endast lyssnat på OutKast tillsammans med: på balkongen till en god middag, naturvin och importerad ekologisk tobak från Tyskland lyssnar vi på SpottieOttieDopaliscious och känner oss så jäkla fly. Och ibland är just det vad man söker i musik. Ibland vill man bara känna sig så jäkla fly.

Royal Thunder - Whispering World (indieATL Session)

Ofta kan jag tycka att kvinnor som utför så kallade harsh vocals låter förbenat mycket ballare än män som gör det samma. Jag talar här inte om något growlande, sådant intresserar mig inte alls, men det är som att kvinnor har större potential att låta härligt demoniska när de tar i från tåspetsarna. Av någon anledning tycker jag att det låter mycket mer dramatiskt. I Royal Thunders fall är denna sångstil dock primärt ett smakfullt tillskott till den övriga mer konventionella punkrocksången. I detta liveklipp levererar gruppen rätt och slätt en riktigt bra rockdänga, som alltså får ett lyft till det extraordinära av Miny Personz otroliga sånginsats. Primal bluesig hard rock utan en endaste utfyllnadssekund. Det är blod, svett och rök från början till slut. 

Elegi - Uranienborg

Idag är det söndag. En väldigt stillsam söndag. Min bättre hälft och jag ligger i soffan och läser och katten Mymlan ligger och sover i elementsängen. Dagens litteratur för min del, noveller av Jonas Karlsson, Selma Lagerlöf och Tove Jansson, kräver ingen nämnvärt mörk musik. Men eftersom läsmusik är instrumental och lugn musik för mig är det oftast ambient som gäller då hjärnan ska gymnastisera. För att passa extra bra till min sambos något mörkare litterära val så var hennes musikaliska preferens den utmärkta norska dark ambientartisten Elegi. Organiska rums- och naturljud blandas på det mörkermystiska alstret Varde med piano och stråkar. Det hela är strukturerat med den digitala teknikens oändliga effektlandskap, men ändå känns det som att dessa toner hade kunnat ljuda rakt ur naturen för hundra år sedan, kanske i ett skjul i ett ishärjat landskap. Vidunderligt och mäktigt, men stillsamt och evigt.

Lee Hazlewood - Cold Hard Times

Lågsäsong på Min Melodika. Vi är ute och firar sommar, precis som alla andra. Eller ja, jag är inomhus ganska mycket och firar att vi fått katt här hemma. Men jag är sommarluddig i sinnet som sig bör. Imorgon åker jag till min hembygd på Sveriges framsida. I lurarna på min färd via statens järnvägar kommer självklart den ballaste cowboyen som någonsin befunnit sig i Sverige vara. Lee, den ende. Här delar jag med mig av ett stycke psykedelisk countryhistoria. Det är något rörande i att denne man fattade ett sådant tycke för vårt egendomliga land. Om inte annat ger det mig i min fantasi större potential att också agera trippy cowboy på hemmaplan, utan att vara helt malplacerad. Min resa innebär ytterligare uppehåll från bloggen. Så tills vi hörs igen, allt gott!

Low Light Situations - The Lady In The Lake & Killer In The Rain

Det finns en mystisk musikalisk kvalitet som närmast kan beskrivas som David Lynchig. Det behöver egentligen inte ha särskilt mycket att göra med regissören som sådan, även om den oftast dyker upp i sammanhang av genrer som verkar ligga honom nära hjärtat: mörk jazz och blues och sammansvärjningar däremellan. Primärt handlar det om en suggestiv, mörkt förebådande, men samtidigt trivsamt lunkande egenskap i musiken. Det hjälper självklart om det hela drivs av reverbdränkta gitarrer, men egentligen kan man inte förbinda kvaliteten vid ett enda instrument. Lynchig musik är Lynchig i hela sitt utförande, från idé till ljudande ton. Egentligen är jag helt av uppfattningen att detta fascinerande musikaliska spökhistoriecowboysound har ett mycket tidigare ursprung än i ovannämnda regissörs konstnärsskap (Se soundet på Miles Davis - He Loved Him Madly), men för enkelhetens skull kan vi använda detta begrepp. Jag gör det i alla fall. Low Light Situations är ett reverbjazz-/bluesgäng som jag i princip inte vet något alls om. Och från min research via google verkar inte så himla många andra veta något om dem heller. Det är inte något annat än synd och skam, för maken till intressant musik har jag sällan skådat. Det finns ingen hejd på de mystiska scenerier denna rökridåbeklädda musik frammanar i ens huvud. Märkligt nog hittade jag enbart detta klipp på Youtube som innehåller två spår i en och samma video, från det makalösa albumet Office Romance. Men jag rekommenderar båda två.

John Maus - ...And The Rain

Retromusik blir irriterande först när den görs med medvetenhet, och eventuell ironi. Görs den istället med helhjärtat engagemang och uppriktighet (och förhoppningsvis åtminstone en liten gnutta orginalitet) kan resultatet bli fantastiskt. John Maus gör ingenting ironiskt, eller för att medvetet plocka stilpoäng. Ett icke noggrant öga skulle kunna tycka sig uppfatta humor i låttitlar som Rights For Gays eller hans uttalande om att han ville göra ett ställningstagande mot kannibalism i och med låten I Don't Eat Human Beings, men sanningen uppenbarar sig då man tar sig tid att lyssna. Maus vill göra ärlig popmusik med något daterade medel. Hans new waveiga gung slår dock an en ton i hjärtat oavsett vilken anledning man har att lyssna. Oavsett om det är för de svepande gammaldags synthmattorna eller för hans berörande ärliga lyrik som levereras med en nästan gothig basröst. Ingenting såhär bra kan födas ur ironi.