PANNBENET - En blogg om mental och fysisk styrka

Vem kunde tro att ett komiskt geni som Robin Williams kämpade mot depression? Det är mycket många inte vet om depression och psykisk ohälsa. 

"Det trodde jag inte om dig, du som är så stark." Depression är inte en personlig egenskap, eller en karaktärsbrist. Det är inte svaghet.  

"Men du är ju så positiv." Depression är inte en läggning. 

"Tog hon livet av sig? Så själviskt." Depression är en sjukdom, alltför ofta med dödlig utgång. Ingen önskar sig eller väljer sjukdom och död. Och ingen (frisk) människa utsätter andra -- allra minst dem det skulle smärta mest -- för det. 

I fredags satte Helen och jag såväl hjärta som muskler på prov -- närmare bestämt körde vi crosstraining på SATS Regeringsgatan. För upplägget stod Jimmy Löfström. 

Här ingick en uppvärmning som hette duga: 

100 jumping jacks 

80 mountain climbers 

60 squats 

20 burpees 

Upprepa

Har rivit av ett par träningspass på SATS. De första på en dryg månad, ska tilläggas. Blev ganska så omgående varse om att jag har fläskat på mig rätt rejält under sommaren. På riktigt asså. Förbannade träningslinne, förbannade tights. Till skillnad från slappa sommarpaltor är de riktigt dåliga på att hålla en hemlis.

Om sanningen ska fram så var träningskläderna inte ensamma om att skvallra -- jag kände mig oändligt klumpig och tung på gymmet. Kan det vara så att universum har skruvat upp gravitationen ett par varv helt utan förvarning? Det verkar faktiskt så. 

Större delen av semestern spenderade jag på Bali. Vansinnigt härligt, ganska lökigt men inte helt utan inslag av aktivitet. Det här fick jag ihop: 

Yoga: Två pass på Yoga Barn i Ubud och ett på surflägret i Canggu. På alla sätt bästa yogan jag upplevt. 

Forsränning: Minimalt ansträngande, men kul och en fin naturupplevelse. Håll dessutom med om att aktiviteten smälter in bra på den här listan! 

Vulkanbestigning: Var på väg att säga "vandring", men bestigning är f-n en mer precis beskrivning av det Helen och jag utsatte oss för. Mitt i natten knallade vi upp för Mount Agung, som med sina drygt 3 000 m ö h är Balis högsta punkt. Fyra timmar upp, fyra timmar ner. Pannlampa, stjärnklart, överkonsumtion av Snickers. Samt oändligt vacker soluppgång som avnjöts från toppen.

Surf: Läger med Lapoint. Hyste visst hopp att vårens rehab-/balansövningar skulle ge utdelning i vattnet. Icke då. Jag fullständigt sög på det här med surfing. Men skam den som ger sig -- det kan mycket väl bli tal om ett nytt försök nästa år! 

Kajak: Före-frukost-paddling med Anna Z på Utö. Den sanna definitionen av lyx.  

Så var den här semestern till ända. Vi ses på gymmet! 

The Yoga Barn i Ubud

Forsränning på gång 

Mount Agung  

I väntan på soluppgången. Mysigt med brasa när det är runt 10 grader varmt ... 

På väg ner. Någon som har ett par nya knän till övers ...?

Efter Mount Agung tog vi igen oss på en välmanikyrerad resort som hade fått min far, hardcore-resenären, att rysa. 

Läger i Canggu, surfskola vid Legian Beach

Min kropp börjar visst ledsna på livet. Jädra förrädare.  

Storstilat avslut i Singapore 

Bästaste Helen, tack för ännu ett gemensamt äventyr!  

Nästa gång jag får för mig att trycka en XL-bar till 10-kaffet, en Daimstrut till efter-lunch-kaffet och en Delicatoboll till 15-kaffet, och på fullt allvar inbillar mig att nämnda "gottegrejer" är objektivt och genuint jättegoda, kan någon utfärda något slags varning? Gärna ett högljutt larm som signalerar annalkande haveri.   

Eller så påminner jag mig själv, vänligt men mycket bestämt, om att när jag proppmätt och mot alla odds lyckas ta mig till gymmet, så är det varken smidigt eller särskilt skönt att försöka med situps eller ens en varsam liten planka. Inte med magen full med ovan nämnda snask, toppat med en brakmiddag. (Däremot förtränger jag mer än gärna hur jädra inte fräscht det är att rapa riesling mellan squatsen. Be gone, otäcka minne!) 

Hör och häpna, jag gillar och gör annat än att träna. Som att läsa. Och skriva. Just nu myser jag med Stephen Kings fenomenala "On Writing. A Memoir of the Craft", ett slags kombinerad självbiografi och skrivskola. Och här ska du veta, kom oväntad bekräftelse på det jag tjatat om i mina senaste inlägg -- att skita i motivationen och bara köra. (Mannen har ju publicerat en bit över 50 böcker, så han borde rimligen ha något att säga om saken.) Det blir ett lite längre inlägg, men ha tålamod -- det här är bra skit.  

King pratar om disciplin som en stängd dörr, bokstavligen och bildligt:   

"The closed door is your way of telling the world and yourself that you mean business; you have made a serious commitment to write and intend to walk the walk as well as talk the talk."

Han är också inne på vikten av att sätta något slags mål, och jämför till och med med träning. 

"By the time you step into your new writing space and close the door, you should have settled on a daily writing goal. As with physical exercise, it would be best to set this goal low at first, to avoid discouragement. (...) With that goal set, resolve to yourself that the door stays closed until that goal is met."

Det bästa av allt -- med mål och planering kommer rutin och därmed utveckling: 

"But you need the room, you need the door, and you need the determination to shut the door. You need a concrete goal, as well. The longer you keep to these basics, the easier the act of writing will become."

Och till sist: vänta inte på att inspirationen (eller motivationen) ska infinna sig:  

"Don't wait for the muse." 

Ok, då har jag just spottat ur mig att motivation inte är en nödvändig förutsättning för din träning. Det finns en annan, betydligt viktigare, nyckel. Sitter du ner? Bra. För här kommer den: för att träningen ska bli av behöver du P. L. A. N. E. R. A. Jag vet, big shocker. Men det är faktiskt A och O. 

Ha en plan, och håll dig till den. Men för att kunna få in något i kalendern måste där finnas plats. Eller göras plats. Det kräver att du är rädd om din tid. Jag kallar det kalenderintegritet. 

Det fanns en tid då jag inte alls tänkte så här. Långt ifrån. Min kalender var smockfull. All obokad tid var bokningsbar. Jag var alltid alltid alltid up for grabs, för allt och alla, på jobbet och privat. Att det var ohållbart säger sig självt. Och det stod mig dyrt. 

I mitt nutida, en smula mer upplysta och reformerade läge håller jag mig med en rad skydda-min-tid-grepp. Till exempel planerar jag högst två veckor framåt, snittar på kanske max två privata lunchdejter i veckan och vardagskvällarna är oftast bara mina. (På något vis lyckas jag hålla mig från att bli en total eremit.)  

En Google-sökning på "träningsmotivation" ger 54 900 träffar. Jag vill dra isär de två orden, min särskrivningsfientlighet till trots. Träning har nämligen inget med motivation att göra. Lätt provocerande? Tillåt att jag förklarar. 

Ibland är jag inte så där superpeppad på att träna. Som häromdagen. Var helt dränerad på energi, med Lützen-tät dimma i skallen. Men planen var att träna. Om jag hade lust? Om jag såg fram emot det? Inte mycket mer än till tvättiden jag hade samma kväll.  

Jag upprepar: träning har inget (ok då, inte mycket) med motivation att göra. Visst hjälper det om man betraktar löprundan som dagens absoluta höjdpunkt, men det behöver inte alls vara på det sättet. Om de som tränar mycket skulle komma iväg till gymmet enbart efter att ha drabbats av något slags gudomlig inspiration, så skulle många marklyft aldrig bli av. 

Det är bara att just friggin do it. Se det som rörelse för husbehov. Ungefär lika självklart som att få i sig middag fast fantasin och aptiten ligger på minus eller som att gå till jobbet fast det hade varit skönare att ligga kvar i sängen och punda tv-serier. Förbannat självklart, helt enkelt.

Hög tid att testa ännu ett av SATS numera 81 pass! Veckans hit är CardioFusion på SATS Hötorget. 

Det här är CardioFusion: Cardio = träning för hjärtat. Fusion = mix av konditionsmaskiner (plus två stationer utan maskiner där du jobbar med egen kroppsvikt). 

Eller som SATS har uttryckt det hela: "4 olika konditionsmaskiner specialplacerade för ändamålet finns ute i konditionsytan där du, tillsammans med andra deltagare, pushas av våra duktiga instruktörer för att ta ut dig maximalt." Fråga mig inte hur något kan vara "specialplacerat", men maskinerna står i alla fall ute i gymmet på SATS Hötorget.   

Plus: SATS pitchar det hela som en möjlighet för den gruppträningsskygge -- maskinerna står ute i gymmet och du tränar i en inte alltför stor grupp. Sedan har du det givna: de 45 minuter som passet pågår kan göra megaskillnad för hjärtat och kondisen. Och så du kan köra till du spyr, om det är din grej. (Kan meddela att det var skrämmande nära då jag var klar med roddmaskinen ...)  

Minus: Nja, inga direkta minus.  

Idag kom jag helsänkt till jobbet, trots åtta timmars sömn (8 timmar och 45 minuter, om vi räknar med mitt notoriska snoozande). Autosvaret var att sträcka mig efter kaffe och Mat på jobbet-kortet. Hepp, hepp! Då slog det mig: jag är ju inte hungrig, jag är "bara" trött. 

Då är det alltså ett faktum: helvetet har frusit till is. Det vill säga jag har chockat mig själv genom att börja med nyttigt -- eller nyttigare -- godis. Häromåret, när jag köpte en av Fredrik Paulúns böcker, fnös jag åt fejkgottegrejer som glass gjord på kvarg. Tsss... vilka suckers äter sånt när det finns Ben & Jerry's? Tydligen jag. 

För ungefär en månad sedan gjorde jag en hälsoscreening (spännande pryl, mer om det snart) och fick höra "du ska inte äta socker". Nääähepp. Lång historia kort: jag har aldrig ätit så lite sött som nu och det "nyttiga" godiset har alltså gjort entré. Och hör och häpna, det är inte helt genomvidrigt.

Häromdagen slogs jag av hur löjligt härligt det är att vika av från den sedan gammalt upptrampade gymma-springa-stigen (eller vad man nu har för röra-på-sig-rutin). Att chocka kroppen med något nytt, annorlunda eller något man inte känt typ sedan skolgympan. Som att hoppa studsmatta med en överentusiastisk nioåring. Annat som står på min väcka-kroppen-lista just nu är: streetdance, jazzdans, militärträning, kampsport, stå på händer, gå ner i brygga, öva på att komma ner i spagat och springa 60 och 100 meter på tid.

Klockan 10:32 (det vill säga på förmiddagen denna lediga dag och inte långt efter att jag släpat mig ur sängen) plingade mobilen till -- (maraton)vännen Helen meddelade: "Kungsholmen runt på 51 min, yeah!"

Förbannat. Det är i stunder som denna som jag slår på "greppa att det rör sig om två helt olika lägen som varken kan eller bör jämföras"-knappen. Numera sker det faktiskt helautomatiskt och med ljusets hastighet. Svinbra jobbat av Helen, som tränar för Göteborgsvarvet. Själv är jag inne i ett nytt slags maratonträning: att stå ut med att vara en sopa.

Med sopa menar jag att jag befinner mig i rehabläge och att löpträningen tagit ett gäng sjumilakliv bakåt. För att vara exakt -- den har varit obefintlig. Och idag inleddes resan som går under benämningen "komma upp i 30 minuters löpning på 10 veckor". Ja, du läste rätt. 30 (!!!) minuter på 10 (!!!) veckor: 

Vecka 1: Gå 9 min, jogga 1 min x 3 intervaller x 2 tillfällen 

Vecka 2: Gå 8 min, jogga 2 min x 3 intervaller x 2 tillfällen

... och så segar det på, ända in i mål -- 30 min löpning vecka 10, wooohooo!

I och för sig inget dumt kom igång-upplägg för den som aldrig kutat (eller som likt undertecknad dragits med något slags skada).  

Mitt i all rehabmisär gäller förstås att ta vara på varenda liten guldkant. För det första: det finns ett mål med den här träningstristessen -- springa utan skador. Dessutom: jag kommer längta till varje extra minut löpning.

Och bäst av allt: det är exakt 10 veckor till Helen och jag åker till Bali. Här har vi så morötternas jädra morot: nu satan ska jag bli strandspringduglig! Yeah!!! 

Föreställer mig att det är ungefär så här det kommer gå till på Bali. 

Hör du till de som tycker att multitasking är lite ballt? (Nu menar jag inte "det är mycket nu", som i att kalendern är i största allmänhet fullsmockad, utan att ge sig på två eller fler kognitivt krävande uppgifter samtidigt.) Det är det inte. Det är INTE najs. Det är ... just det, det andra. Inte bra. Hjärnan gillar inte -- fixar faktiskt inte -- multitasking. Låter det lite väl begränsat? Ta då fram papper och penna och testa din skalle:  

HJÄRNTEST 1: Skriv ditt namn och din adress exakt samtidigt som du räknar ut summan av låt oss säga 433 och 48. Lycka till ... 

HJÄRNTEST 2: Skriv följande på tre rader: 

Mental ergonomi är viktigt och intressant Siffrorna 1, 2, 3 ... till och med 36  Ditt mobilnummer 

... MEN du skriver detta genom att gå uppifrån och ner och från vänster till höger, och du har 45 sekunder på dig. Det vill säga: du börjar med bokstaven m på översta raden, skriver siffran 1 på andra raden och sedan första siffran i ditt mobilnummer på tredje raden. Sedan är det dags för 'e' på första raden, '2' på andra raden och andra siffran i ditt mobilnummer på tredje raden. Och så vidare. Ja, du fattar. Så! Hur enkelt var det och hur långt hann du på 45 sekunder? 

HJÄRNTEST 3: Skriv nu precis samma mening, siffrorna 1-36 och ditt mobilnummer på tre rader, men ta en rad i taget. Även nu har du 45 sekunder på dig. Hur gick det nu jämfört med förra testet? 

Alla vet att man bör träna. Alla kan träna. Ändå gör långt ifrån alla det. Så hur ska man egentligen bära sig åt för att en gång för alla komma, och hålla, igång?   

BÖR: Ja, du bör träna. Så mycket vet du redan. Lova mig en sak -- skit i "bör". Fullständigt. För det tillför (i de flesta fall) exakt noll motivation och noll förändring.

VILL: Det bästa är förstås att VILJA träna, och det är här det börjar bli riktigt intressant. Vilka är dina drivkrafter? (Min erfarenhet är att "beach 20XX" eller "se bra ut naken" inte räcker särskilt långt, även om att slippa en slapp midjeväska runt magen är en mycket välkommen bonus.) Gör precis det som krävs för att träning ska bli så tilltalande som möjligt för just dig. Snygga kläder? En belöning? Whatever is clever. Bara gör det -- allt är tillåtet. 

SKA: Om du har motivationen och viljan med dig så kommer resten att gå som en dans. Vill du så kan du. Men ha tålamod -- det som är nytt uppfattar hjärnan till en början som ett hot. Det brukar ta runt tre veckor att få en ny rutin att sätta sig.  

SATS har dragit igång utomhuslöpningen -- ett säkert tecken på att den åh så efterlängtade våren är här! Eftersom min sjukgymnast säger ajabaja till intervaller så är det här en fuskrecension -- det är träningsbästisen Helen som har testat och tyckt till.      

Det här är Run Tough: Run Tough är intervallträning och en av SATS tre löppass utomhus (de andra är Run Speedplay och Run Pace). 

Så funkar det: grupper/"tribes" från flera SATS-center möts upp på ett ställe (Helen landade på Östermalms IP) för att delas upp i 4-5 grupper efter förmåga. Samma träning för alla men olika distans och fart. Just den här gången var det intervaller på 2, 3, 5, 3 och 2 minuter med 1 minuts vila mellan ruscherna. 

Plus: Låt oss börja med det uppenbara: intervaller är förbannat bra träning. Att springa intervaller i grupp är lika med bra push, särskilt då alla håller ungefär samma tempo. Och -- inte för att det är SATS förtjänst -- att få springa i skogen en ljus vårkväll!

Minus: Trots att varje grupp fick två instruktörer med sig var 35-40 deltagare i mesta laget.