#svacka

Jag skulle inte säga att jag har en hektisk vardag, men jag har många saker jag vill hinna med varje dag, och många saker jag måste hinna med. Precis som de flesta. Saker jag måste hinna med är primärt skolan och såna där saker man måste göra för att leva – ni vet, typ laga mat och äta den och sånt. Saker jag vill hinna med är att skriva och att läsa och att göra sånt som gör att man får livslust.

Har rivit av ett par träningspass på SATS. De första på en dryg månad, ska tilläggas. Blev ganska så omgående varse om att jag har fläskat på mig rätt rejält under sommaren. På riktigt asså. Förbannade träningslinne, förbannade tights. Till skillnad från slappa sommarpaltor är de riktigt dåliga på att hålla en hemlis.

Om sanningen ska fram så var träningskläderna inte ensamma om att skvallra -- jag kände mig oändligt klumpig och tung på gymmet. Kan det vara så att universum har skruvat upp gravitationen ett par varv helt utan förvarning? Det verkar faktiskt så. 

Söndag mitt på dagen: Sol. Runt 30 grader. Långpass (med mina mått mätt, inte om du stämmer av med Szalkai). Svettigt förstås. Trots rejäl uppvärmning, vätske-/läskeblask-paus och diverse andra förebyggande åtgärder kom det där svekfulla löparknät smygande. Till slut smög det inte ens, utan gjorde rakt av svinigt ont.  

För jävligt.  

Onsdag kväll: Sol. Betydligt svalare. Kort pass, som visserligen blev längre än tänkt (Norr Mälarstrand - Kungsholms strand - Hornsbergs strand - Rålis). Eller tänkt och tänkt. Enda tanken var att springa igång på känsla, och förhoppningsvis ifrån smärtan. Ergo: klockan och mobilen fick inte följa med. För en gångs skull kände jag mig lite mindre som ett cementblock och lite mer som en fjäder. "Kom igen, om du kan dansa så kan du springa - slappna av och get into the groove." Tänkt och gjort. Avslutade med en miniomgång på utegymmet i Rålis. Utan smärta. 

För härligt. 

Läskeblask räddar i värmen. 

Mjukglass - det är kärlek, det.