af Malmö

Jag hade ljugit om jag sa att jag inte fick en klump i magen, Av dina smilgropar, som formar sig ibland. Nu mer sällan. Och förlåt för alla mina tomma blickar, och kanske till och med tomma ord, ibland. Jag tänker inte på så mycket, eller det gör jag visst, men inte sådär. För ändå, Du formger mig, och fyller mig med liv. Du formger allt, även i omkretsen. Du skapar mig, och det har du alltid gjort. För Jag kommer alltid att vara rotlös och du kommer alltid att vara fast. Jag är rotlös och du är fast.

Lördagsmorgon. #sweden #örebro

Honoré de Balzac drack sitt kaffe med stil- för han levde och dog för någonting som var hans största intresse. Undrar om han också höftade sina kaffemått. 

Great song i've discovered today!

Men att leva är att andas, och så länge jag fortsätter att andas har jag, och alla andra, makt över våra egna liv(om man inte är en stenhård determinist dvs!). Makt att stanna upp och observera vår närvaro, och personligen vara tacksam för allting jag har här i livet, men framförallt- makten att inse att det mesta faktiskt löser sig, vad man än väljer att göra. Som nu, då jag väljer att dricka en extra kopp kaffe och ringa en vän!  (Det fanns många fler exempel på vad pensionärerna ångrade att de inte hade gjort, men jag kände att jag personligen inte orkade raljera över alla. Jag rekommenderar alla att kolla in intervjun- då åtminstone jag blev väldigt berörd av den. Här är länken ifall någon är intresserad: http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2012/feb/01/top-five-regrets-of-the-dying)

Det är intressant hur mycket en känsla kan styra en till att göra både rationella och irrationella val i livet. Att kemiska komponenter och balansnivåer i hjärnan vid precis rätt tidpunkt, kan få människor att göra saker som att dö för det som de anser vara "det goda". Under loppet av en dag exponeras jag säkert för tusen olika känslor, både sådana som är medvetna för mig och sådana som man inte ens märker av, typ den ambivalenta känslan av att vilja dricka kaffe trots att klockan är typ åtta på kvällen och man vet att man inte kommer kunna sova på hela natten, men man gör det ändå.  Trots denna palett av bra och dåliga känslor, är nog hemlängtan den som jag märker av mest.  Det är inte en direkt känsla av att man verkligen vill hem, men det finns alltid där på något sätt- och när jag väl är hemma i min hemstad och umgås med vänner och familj, då kan jag helt plötsligt längta efter staden jag numera bor i, med polarna där, lägenheten. Jag tycker det är rätt intressant, detta begär efter att vilja komma hem, oavsett vilket hem man nu än syftar på. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara där man bor. Jag skulle nog snarare mena på att jag känner mig mer hemma på ställen där jag INTE bor, än ställen där jag bor.  Det måste vara hemlängtan som är den mest påtagliga känslan i mitt liv. Det och kaffebegäret såklart! 

We drank some beer a couple of days ago..