af Malmö
Det Ă€r intressant hur mycket en kĂ€nsla kan styra en till att göra bĂ„de rationella och irrationella val i livet. Att kemiska komponenter och balansnivĂ„er i hjĂ€rnan vid precis rĂ€tt tidpunkt, kan fĂ„ mĂ€nniskor att göra saker som att dö för det som de anser vara "det goda". Under loppet av en dag exponeras jag sĂ€kert för tusen olika kĂ€nslor, bĂ„de sĂ„dana som Ă€r medvetna för mig och sĂ„dana som man inte ens mĂ€rker av, typ den ambivalenta kĂ€nslan av att vilja dricka kaffe trots att klockan Ă€r typ Ă„tta pĂ„ kvĂ€llen och man vet att man inte kommer kunna sova pĂ„ hela natten, men man gör det Ă€ndĂ„. Trots denna palett av bra och dĂ„liga kĂ€nslor, Ă€r nog hemlĂ€ngtan den som jag mĂ€rker av mest. Det Ă€r inte en direkt kĂ€nsla av att man verkligen vill hem, men det finns alltid dĂ€r pĂ„ nĂ„got sĂ€tt- och nĂ€r jag vĂ€l Ă€r hemma i min hemstad och umgĂ„s med vĂ€nner och familj, dĂ„ kan jag helt plötsligt lĂ€ngta efter staden jag numera bor i, med polarna dĂ€r, lĂ€genheten. Jag tycker det Ă€r rĂ€tt intressant, detta begĂ€r efter att vilja komma hem, oavsett vilket hem man nu Ă€n syftar pĂ„. Det behöver ju inte nödvĂ€ndigtvis vara dĂ€r man bor. Jag skulle nog snarare mena pĂ„ att jag kĂ€nner mig mer hemma pĂ„ stĂ€llen dĂ€r jag INTE bor, Ă€n stĂ€llen dĂ€r jag bor. Det mĂ„ste vara hemlĂ€ngtan som Ă€r den mest pĂ„tagliga kĂ€nslan i mitt liv. Det och kaffebegĂ€ret sĂ„klart!Â
