Att leva Àr att andas.
Ibland tĂ€nker jag pĂ„ meningen med livet, men de tankarna tycks inte vara sĂ„ lĂ„ngvariga. Att försöka hitta den "ultimata meningen med allt" Ă€r vĂ€l nĂ„gonting folk genom alla tider har försökt strĂ€va efter- och kanske dött för övertygelsen, hur subjektivt eller personligt ens mening Ă€n mĂ„ vara. Vissa kanske finner sin mening i religion, andra i att ha en god bekantskap. NĂ„gra kanske ser sitt yrke som det kall de har i livet. För ett tag sedan lĂ€ste jag en artikel i The Guardian om en sjuksköterska som intervjuade pensionĂ€rer pĂ„ ett Ă„lderdomshem om de fem största sakerna de Ă„ngrar att de aldrig gjorde i sitt liv, och personligen blev jag mycket berörd av svaren. Det Ă€r i och för sig en rĂ€tt gammal artikel, frĂ„n 2012- men folks Ă„nger och strĂ€van efter ett gott liv kan vĂ€l inte skilja sig sĂ„ radikalt frĂ„n vĂ„ra mor- och farförĂ€ldrar, eller vad tror ni? I grund och botten Ă€r det vĂ€l alltid samma lycka, Ă„nger, tankar och skratt, eller? Det folk Ă„ngrade allra mest att de aldrig gjort i sitt liv, var att dem ansĂ„g att de inte levde det liv de sjĂ€lva ville, utan lĂ€t sina drömmar förbli drömmar- tills det var försent. Personligen blev jag vĂ€ldigt berörd av detta svar, för kanske visar det att folk vĂ€ljer att böja sig för att bli eniga med normen, med sitt eget liv som insats. Kanske blev jag ocksĂ„ berörd för att jag sjĂ€lv Ă€r rĂ€dd att det skall vara nĂ„gonting jag kommer att tycka nĂ€r jag börjar gĂ„ emot Ă„lderns höst- för vad Ă€r ett liv om man inte lever det, utan hela tiden vĂ€ntar pĂ„ att ens drömmar helt plötsligt skall hĂ€nda- som om de uppstod frĂ„n tomma intet? Vidare skriver artikelförfattaren att pĂ„ tredje plats lĂ„g Ă„ngern i att aldrig vĂ„ga uttrycka sina kĂ€nslor, ofta för att fortsĂ€tta att leva i frid och inte riskera att folk skulle reagera negativt pĂ„ de kĂ€nslorna som vĂ€l uttrycks. SĂ„ kĂ€nde jag ocksĂ„ innan, tills jag fick nĂ„gon konstig insikt att ens liv inte Ă€r sĂ„ garanterat som man tror. Oavsett om jag skulle försvinna imorgon, eller det mest troliga- om ca 60 Ă„r, sĂ„ kommer kĂ€nslorna och de orden man tyckte var sĂ„ jobbiga att framföra- att tillslut glömmas bort och vad gör det, att folk vet hur mycket man tycker om nĂ„gon, om man Ă€ndĂ„ ligger i graven?Â
Men att leva Àr att andas, och sÄ lÀnge jag fortsÀtter att andas har jag, och alla andra, makt över vÄra egna liv(om man inte Àr en stenhÄrd determinist dvs!). Makt att stanna upp och observera vÄr nÀrvaro, och personligen vara tacksam för allting jag har hÀr i livet, men framförallt- makten att inse att det mesta faktiskt löser sig, vad man Àn vÀljer att göra. Som nu, dÄ jag vÀljer att dricka en extra kopp kaffe och ringa en vÀn! (Det fanns mÄnga fler exempel pÄ vad pensionÀrerna Ängrade att de inte hade gjort, men jag kÀnde att jag personligen inte orkade raljera över alla. Jag rekommenderar alla att kolla in intervjun- dÄ Ätminstone jag blev vÀldigt berörd av den. HÀr Àr lÀnken ifall nÄgon Àr intresserad: http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2012/feb/01/top-five-regrets-of-the-dying)
