Det är intressant hur mycket en känsla kan styra en till att göra både rationella och irrationella val i livet. Att kemiska komponenter och balansnivåer i hjärnan vid precis rätt tidpunkt, kan få människor att göra saker som att dö för det som de anser vara "det goda". Under loppet av en dag exponeras jag säkert för tusen olika känslor, både sådana som är medvetna för mig och sådana som man inte ens märker av, typ den ambivalenta känslan av att vilja dricka kaffe trots att klockan är typ åtta på kvällen och man vet att man inte kommer kunna sova på hela natten, men man gör det ändå.  Trots denna palett av bra och dåliga känslor, är nog hemlängtan den som jag märker av mest.  Det är inte en direkt känsla av att man verkligen vill hem, men det finns alltid där på något sätt- och när jag väl är hemma i min hemstad och umgås med vänner och familj, då kan jag helt plötsligt längta efter staden jag numera bor i, med polarna där, lägenheten. Jag tycker det är rätt intressant, detta begär efter att vilja komma hem, oavsett vilket hem man nu än syftar på. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara där man bor. Jag skulle nog snarare mena på att jag känner mig mer hemma på ställen där jag INTE bor, än ställen där jag bor.  Det måste vara hemlängtan som är den mest påtagliga känslan i mitt liv. Det och kaffebegäret såklart!