#prekariatet

Marie Hermanson har lyckats med något så ovanligt som att skriva en spännande underhållningsroman om det unga prekariatet.

Det sägs att 40 är det nya 20. Kanske för den välbärgade medelklassen. För de unga som inte har annat val än sms-inkallade jobb är det tvärt om: 20 är det nya 50-plus och utbränd.

Martina tillhör den senare kategorin. Nära hon möts av ett handfat med människobajs, under jobbet som timanställd hotellstäderska, bryter hon ihop. I samma veva förlorar hon sin kontraktlösa andrahandslägenhet. Hon är 22 år, hemlös, saknar utbildning och kontakter. Desperat åker hon hem till lärarföräldrarna. De har precis kommit hem från en lyxig semester.

Det känns som ett hån. Var det inte unga som skulle ha kul och dricka vin? På väg därifrån träffar hon gamla kompisen Tessan, en nyckfull tjej med pojkvänspröjsade silikonbröst. Tessan jobbar hos en gammal rik tant, och klär ut sig till husa för att tillfredsställa damen som fastnat i 40-talet.

Martina flyttar också in på herrgården, och snart får de sällskap av Pontus och Andreas. Också de är offer för samhällets svek mot unga. De har tvingats starta eget och får inte hjälp med a-kassa när det går dåligt. De sitter med ”fel” utbildningar som inte leder till några jobb, och har inte råd att betala studielånen.

Den sortens trygga fasta anställningar gänget drömmer om existerar inte längre. Det fattar inte Andreas läkarpappa, som ilsket tycker att han borde ta ett ”hederligt” fabriksjobb. Glappet mellan generationerna känns enormt.

Sommaren flyter på och gänget lajvar fyrtiotal, dukar upp spökmiddagar för sedan länge döda diplomattyper och agerar husa och sekreterare, som om de levde i en annan tid, obehagligt lik den vi börjar närma oss.

De dricker vin efter att tanten gått och lagt sig och lever Vi fem-sommarlov medan de försöker att inte tänka på det som väntar utanför: scrollande på Arbetsförmedlingens svettiga jobbsökardator och Kronofogden.

När de en dag inser att damen saknar arvingar dyker en orm upp i paradiset. Är det värt att göra något dumt, för att slippa fattigdomens förnedring?

Hermanson har skrivit något så ovanligt och välbehövligt som en spännande underhållningsroman om prekariatet. Vi får en obehaglig bild av konsekvenserna av det nygamla klassamhällets återentré, efter femtio år av välfärd och minskade klyftor. Som Tessan säger:

”Klyftan vidgas. Det gäller att hoppa till rätt sida medan man kan.”

Romanen är satiriskt kul, lättläst som en chicklit, och balanserar mellan det sagolika och det dagsaktuellt sociopolitiska. Hermanson tangerar till att bli predikande och texten skulle kunna låta som inklistrade debattinlägg. Det är en konst att blanda politik och underhållning på ett trovärdigt sätt. Men, hon lyckas. Inläggen om svartjobb, brister i arbetarskydd och hur alla hotellstädarna går på tabletter för att orka, känns motiverade och intressanta:

”Vårt fackliga skyddsombud var en liten rund colombianska som kunde några få ord svenska. När man påtalade någon brist i arbetarskyddet skrattade hon bara, pekade på sin rygg och frågade: ”Ont?”. Sedan plockade hon upp en karta Tramadol ur fickan och tryckte ut en tablett åt en.”

Den här boken är en perfekt present till den deppiga nittonåringen som känner sig misslyckad. Som Martina konstaterar: Det kvittar om man gör allt rätt – sköter sig i skolan och skaffar utbildning. Jobb är inte självklart längre. Det är inte ditt fel. Kram.

Ida Therén

Arbetet kultur