#prekaritet

Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Eller; egentligen sjukanmälde jag ju mig – men det var utan tvivel just ett friskhetstecken. En stund av individuell vägran, en gräns där denna simpla protest tycks vara enda möjlighet. Osäkert anställd, eller prekär som det kallas. Att vara lite för jobbig kan mycket väl betyda en förlorad inkomst redan imorgon. Kontrakten skrivs två månader i sänder, tidsgarantin är noll men i praktiken är arbetstiden heltid och lite därtill. Jag jobbar inom det som brett benämns som servicesektorn, ett fysiskt tungt arbete. En tidig eftermiddag ringde de: ››Kom hit på en timme så får du jobba idag och imorgon‹‹. De första två veckorna fick jag vid arbetsdagens slut veta om jag fick komma tillbaka dagen därpå. Jag saknade formellt kontrakt och hade ingen aning om vad jag tjänare, ja ens om jag tjänade något alls. Det finns så mycket att berätta, så många känslor – stunder av vrede och tröstlös sorg – som behöver släppas ut, men jag har ingen aning om hur. Om värken, om att gråta på toaletten, om den ständigt förhöjda pulsen över rädslan att trampa fel. Om omöjligheten att ens med stor kunskap se möjligheten till organisering i denna myriad av underentreprenörer och bristande språkkunskaper, avsaknader av permanenta uppehållstillstånd. Jag skriver ofta och gärna, men varken nu eller tidigare om det som förföljer mig och äter min kropp och själ: arbetet. Det är rädsla, men också svårigheten att greppa helheten, och så känslan av hur fullkomligt allmängiltig berättelserna är. De flesta av mina vänner och bekanta har en snarlik vardag; chefer som skjuter över allt mer ansvar på de anställda, vikariestopp, nedlagda vikariepooler, obarmhärtig stress, allmänna missförhållanden. I torsdags förra veckan kände jag vreden. I månader har jag, till och från, utfört en uppgift som utan min vetskap inneburit en reell risk för min hälsa såväl kort- som långsiktigt. En arbetsuppgift som kan ge mig men för livet, och som trots bred kunskap och tillgängliga lösningar tilläts utföras utan adekvat skyddsutrustning. I tisdags höll jag på att explodera. När jag påtvingades arbetsuppgifter långt bortom rimligheten för min befattning. Men trots allt sätter en mekanism i min hjärna in gång på gång: ”Det är normalt, det är så här ett tag för alla, det är undantag och det blir bättre sen”. Jag är livrädd för att förlora min inkomst. Livrädd för att kastas tillbaka ner i en tillvaro där pengarna är slut redan en vecka in i månaden, där tillgången på något så basalt som mat är ett ständigt problem. Livrädd att tvingas uthärda jobbcoacher och förnedrande tvångsaktiviteter med repressiva och disciplinära syften. Ständigt påminner andra vänner mig om denna fruktansvärda tillvaro i den permanenta arbetskraftsreserven – de där sex komma fyra procenten som i dagens ekonomiska logik ››upprätthåller en sund konkurrens på arbetsmarknaden med en stabil inflation‹‹. Jag kallsvettas av att placera dessa ord på mitt digitala papper, av tanken på att lägga upp det ens i relativ anonymitet. I mars i år täcktes LO:s kongresscen med en gigantisk bakgrund där frasen ››Jag vill jobba‹‹ basunerades ut. Jag vill kräkas. Från vem kommer orden? Vem representerar de? Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital. Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Jag tvingas emellertid tillbaka dit på måndag, för individuella utbrott förändrar ingen värld. Vi måste verkligen organisera oss – inte imorgon, inte om en vecka, utan redan idag. Bortom lönlösa liv, för fritidslinjen.