Tankeverksamhet

Att berätta sanningen handlar inte enbart om att ge en "objektiv" beskrivning. Det handlar även om att vara öppen med vad det är en verkligen tänker och känner, det är en del av verkligheten, det är en del av det objektiva. Sanningen är att vara öppen även om det innebär att en kommer känna skam.

Sanningen är inte viktig enbart för att det är "fel" att ljuga utan även för att skam som känsla är så tabubelagt i samhället vi lever i. Både som del av patriarkatet, och hur sexualitet fungerar under det, och som del av kapitalismen. Skam som känsla är en av dom viktigaste i sociala sammanhang, att kunna vara helt ärliga med vad vi känner och tänker är det som kan för oss närmre varandra.

Vi måste som klass inte bara organisera oss kring våra arbetsplatser, på våra gator, i våra bostadsområden och kring våra skolor, vi måste även organisera oss kring vår vård. Inte som kunder utan som kamrater som blivit sårade och sjuka i klasskampen. För även undantaget fysiskt våld och repression kopplat till revolutionen är klasskampen en kamp för vår hälsa, för vårt välmåendes skull och emot dom samhällsstrukturer som är del av klassamhället. Det är dessa samhällsstrukturer som ofta är grunden för vår dåliga hälsa, det är inte bara din specifika arbetsplats utan alla arbetsplatser, alla skolor, alla gator, alla bostadsområden och det är inte bara den sjukvård du får utan det är all sjukvård.

“Den psykiatriska vården är idag ett stort skämt, vi är många personer som har psykisk ohälsa och som inte får den hjälpen som vi behöver. Det är väldigt många i Sverige som söker sig till en psykiatriska akuten, några få personer får hjälp med inläggning medan resten blir hemskickade igen utan någon hjälp alls.“

Det är ingen hemlighet att stora summor pengar tjänas av läkemedelsföretag, det är inte heller någon hemlighet att den psykiska ohälsan ökar och att lönearbetet är en bidragande faktor till detta. Detta är saker som senaste åren har presenterats flertalet gånger i flertalet olika medier med referenser till flertalet olika studier, debatten om den bristfälliga psykvården kan definitivt ses som ett resultat av det här.

Men kopplingen mellan klassförtryck och psykisk ohälsa är ständigt frånvarande i debatter och rapportering, det verkar nästan ses som förlegat att prata om hur arbetarklassens livssituation är ett resultat av klassamhället, även om psykisk ohälsa ses som ett problem så debatteras det ständigt som någonting skilt från klassamhället. Att vi som är arbetarklass i större utsträckning lider av psykisk ohälsa är ett resultat av det samhälle vi lever i, vår primära funktion är att utföra ett arbete och den vård vi får är utformad för att vi ska kunna fortsätta fylla den funktionen. Samtidigt är många av oss sjuka som ett direkt resultat av att vi har arbetat, det vill säga att dom förhållanden som vi arbetat under är orsaken till att vi är sjuka.

Att orsaken till att vi blivit sjuka är målet med vårt tillfrisknande är en av dom brister som finns inom psykvården, brist på förståelse för våra sjukdomar är huvudanledningen till att orsaken blir målet och det är därför vi måste prata om hur det moderna klassamhället fungerar. Vi kommer inte bli arbetsföra igen genom att utsättas för det som bidrog till att vi inte var arbetsföra från början. Medicinering används för att “hjälpa” oss bli “friska” (dvs arbetsföra), vi ska bli “friska” för att kunna arbeta, vi blir sjuka av att arbeta och när vi blir sjuka används medicinering för att “hjälpa” oss bli “friska”, vi ska bli “friska” för att kunna arbeta, vi blir sjuka av att arbeta.

Oisin Cantwell på Aftonbladet 2015-10-14

“Den rådande nöd som fanns i trakterna runt Ådalen och som kunde ha vuxit till okontrollerbara politiska konflikter existerar inte längre. Men hur vet vi att politiska spänningar i framtiden inte kan bli lika explosiva som 1930-talets förhållanden på arbetsmarknaden?

Oroliga samhällsförhållanden och luddiga bestämmelser om vad terrorism är och under vilka förhållanden försvaret ska kunna sättas in är en allt annat än optimal kombination.

“Vi säger ett resolut nej till byggande av lyxlägenheter i Örnsköldsvik!”

Det politiska Sverige har inte drabbats av missnöje, det är inte missnöje utan en begynnande klassmedvetenhet. Vi är inte bara missnöjda med våra "demokratiskt" valda politiker utan hela samhället omkring oss, vi är missnöjda med vår materiella plats i kapitalismen det vill säga vår klasstillhörighet. Missnöjet med våra politiker är bara en del av vårt missnöje, en annan är den värld våra politiker misslyckas med att förvalta åt oss och den meningslöshet vår vardag egentligen innebär. Att säga att vårt missnöje enbart handlar om att fel parlamentariska krafter haft makten döljer den materiella grund som missnöjet har. Även om det är parlamentarismen som har format vår vardag så är det vår vardag som vi är missnöjda med, även om teoretiska krafter ligger till grund för våra materiella förutsättningar så är det senare det vi upplever i vår vardag.

Även om det handlar om sociala frågor som parlamentarismen faktiskt skulle kunna lösa så kommer vi uppleva vår vardag idag. Den materiella plats vi har i kapitalismen kan beskrivas av de materiella förhållanden som präglar vår vardag, parlamentarismen kan påverka vissa av dessa materiella förhållanden medan andra ligger bortom dess kontroll. Till exempel så kan parlamentarismen kontrollera vår kollektiva tillgång till vård och skola mendan den inte kan kontrollera våra individuella upplevelser av vården och skolan. Att dom materiella förutsättningar vi upplever i vår vardag inte kan kontrolleras genom enbart parlamentarism innebär att det även finns andra sätt att kontrollera dom, vår personliga makt att förändra vår situation är ett av dessa andra sätt.