Glittrande höststjÀrnor och tjockkepsar
Natt. Ăverallt runtomkring mig. Som ett töcken av illvilja och Ă„ samma gĂ„ng frammarsch. PĂ„ himlen lyser Ă„rets första höststjĂ€rnor och mĂ„nskenslandskapet breder ut sig. De glittrar sĂ„ starkt, de dĂ€r höststjĂ€rnorna. Jag har aldrig lĂ€rt mig urskilja nĂ„gra stjĂ€rnbilder, har aldrig kĂ€nt nĂ„got direkt behov av det. Inte heller inatt. Det rĂ€cker att vi ser varandra som vi Ă€r, oberoende av vĂ„r omgivning.
Ni Àr stjÀrnor för dem som lyckades, för dem inte lyckades. För dem som navigerar sig över haven och för dem som aldrig kommer komma hem. För min gamla fransklÀrarinna, för hon var dÄ alltid vilse. Och för tjockskallar. Dessa mÀnniskor lyser ni upp alldeles extra framÄt valruschen och höstkanten. LÄter dem bli ledmotiven för oss andra framÄt dagen. Tjockskallarna som lyser upp vÄr vÀg och ger oss hopp.
  Det kunde ha varit vĂ€rre. Â
 Livet Àr inte alltid sÄ lÀtt pÄ vÄr breddgrad, glittrande höststjÀrnor. I unga dagar fÄr vi lÀra oss att det inte finns nÄgra motgÄngar, bara möjligheter. Möjligheter till nya motgÄngar, kÀnner nog mÄnga sÄhÀr efter valet. Jag Àr till en viss mÄn benÀgen att hÄlla med dem.
HÀromdagen Äkte jag buss med mÄlet att hamna pÄ en plats som inte hör till saken. Jag betalade för en vuxen (inte för mig, för jag Àr inte vuxen) och satte mig lagom lÄngt bak för att slippa sÀteskompanjon och tillrÀckligt lÄngt fram för att undvika att tas för en enstöring. Jag hade mina trasslade hörlurssnÀckor i öronen men ingen musik. Det Àr sÄ himla svÄrt att vÀlja bussmusik tycker jag. KrÀver omsorgsfull planering om man vill frÄngÄ otaliga next-tryck i shufflelistan.
  Framför mig slog sig ett killgĂ€ng pĂ„ tre ned. De var nog 22-23 Ă„r skulle jag uppskatta och en av dem hade solglasögon och lĂ€ppar med en markerad amorbĂ„ge. PĂ„ hans huvud satt en keps och under kepsens kant svallade ett tjockt, vackert mörkbrunt hĂ„r ut. Han var vĂ€ldigt fin pĂ„ utsidan av huvudet. Men han visade ganska snabbt att insidan inte var nĂ„got vidare snygg. âAlltsĂ„âŠâ började han, âvem fan sĂ€tter den idiothoran till att kommentera fotboll? Hade jag varit dĂ€r hade jag gjort hennes liv vĂ€ldigt kort med min verktygslĂ„da.â De andra tvĂ„ glĂ€ffsade ur sig nĂ„got som jag tror skulle förestĂ€lla partiskt stöd. Han fortsatte âOch fy fan vad skönt att den feministiska fyllekajan inte kom in i riksdagen. Helvete vad obehagligt det hade kunnat bli, pack hela högen.â Killen till höger, utan bĂ„de solglasögon och keps (men med gulnande tĂ€nder och frĂ„nvarande hakparti) mumlade nĂ„got om att han i och för sig hört att hon varit nykter de senaste tio Ă„ren. Det var skit samma. âMan vĂ€xer liksom upp med vissa vĂ€rderingar mot kvinnor. Typ sĂ„hĂ€r att man inte ska slĂ„ dem. Att man ska hĂ„lla upp dörren. Vara gentleman och sĂ„. Men alltsĂ„ jag har verkligen ingen lust till det lĂ€ngre. Jag hatar egentligen dem.â
  Han preciserar inte, men jag uppfattar det som att det rĂ€cker att man Ă€r Ă€gare av ett kvinnligt kön för att gĂ„ under kategorin âhatadâ. Och jag vet att jag inte ska ta Ă„t mig â det finns undersökningar som visar att folk med solglasögon pĂ„ sig inomhus i septemberregnig dimma Ă€r dumma i huvudet. Eller nja, det gör det kanske inte. Men det borde verkligen göra!
Och ÀndÄ sÄ svider det. Jag har hört, sett och lÀst alldeles för mycket av den hÀr typen av kvinnoförakt senaste tiden. Jag Àr kvinna och jag kommenterar gÀrna sport (Àven om jag prefererar innebandy). Jag Àr kanske inte lÀngst ut vÀnster, men Àr absolut feminist. Och sÄ Àr jag gÀrna full, ganska ofta. Kanske inte sÄ ofta att jag skulle gÄ under epitetet feministisk fyllekaja, men ÀndÄ. Jag vill ÀndÄ ha rÀtten till allt det dÀr. Men den rÀtten har tagits ifrÄn mig.
För att undvika att de ska tro att jag har tjuvlyssnat, vilket jag i och för sig har, försöker jag genom tankeöverföring fÄ kontakt med killen med det tjocka, vackra, mörkbruna hÄret istÀllet för att avbryta hans monolog. Det verkar inte som att nÄgra signaler lyckas trÀnga sig igenom, eller kanske beror det pÄ att det inte finns nÄgot som kan ta emot pÄ andra sidan.
âHallĂ„? Hej! Du, du kommer att fĂ„ ett jĂ€ttejobbigt liv med den instĂ€llningen, vĂ€nnen. Det Ă€r nĂ€mligen sĂ„ att drygt hĂ€lften av jordens befolkning faktiskt Ă€r av det kvinnliga könet. Alla kanske inte kommenterar fotboll, men vĂ€ldigt mĂ„nga till kommer du fĂ„ höra göra det. Och aldrig kommer du fĂ„ ta livet av dem. Eller slĂ„ dem. Eller slĂ€nga dörren i ansiktet pĂ„, ja inte uppenbart i alla fall. Inte heller kommer du kunna undgĂ„ att feminister tar plats i politiken, pĂ„ gatan eller i baren. Du kan hata bĂ€st du vill, men var medveten om att du med det bara matar vĂ„r eld.âÂ
Bussen saktade in. Det var min hĂ„llplats och utanför sĂ„g jag den lömskt förföriska fotbollsplanen ta vid dĂ€r den blyertsgrĂ„ asfalten slutade. PĂ„ trottoarkanten stod tvĂ„ smĂ„ killar med keps och vĂ€ntade pĂ„ mig, en tredje stod i bakkanten och lattjade med sin fotboll. PĂ„ vĂ€gen av bussen böjde jag mig, dessvĂ€rre inte, fram till honom med solglasögon och keps och svallande, tjockt, vackert, mörkbrunt hĂ„r och sa âNu ska den hĂ€r idiothoran gĂ„ av för att lĂ€ra mina smĂ„kusiner att respektera alla sorts mĂ€nniskor - oavsett kön, lĂ€ggning, intressen eller alkoholentusiasm. Och du, som sitter med solglasögon inomhus i septemberregnig dimma, om du nĂ„gonsin igen pĂ„stĂ„r att du ska ta livet av en kvinna för att hon syns eller hörs, kan du köra hammaren mellan benen pĂ„ dig sjĂ€lv.â
  Jag borde verkligen ha sagt det dĂ€r. Â
Jag vill inte glÀdja mig Ät andras motgÄngar, glittrande höststjÀrnor. Men det finns tröst att hÀmta i tanken pÄ att andra har det vÀrre. Typ tjockskallar. Och ibland sÄ mÄste vi lÄta oss pÄminnas om det. LÄta tjockskallarna lysa klart i sin dumhet och drunkna i sin motgÄng. Glittrande höststjÀrnor, marschera med mig genom natten och lÄt möjligheterna förbli oÀndliga.
