Lisa mumlar

Jag ringer min bror. Jag ringer min far, min vän och ibland även min mor. Jag ringer tills någon svarar och även om så ingen gör, håller jag telefonen kvar som en snäcka mot örat. Mumlar. Pratar högt. Skrattar till, då och då.      Då och då springer jag ikapp någon okänd och ber henne:      – Gå med mig.

Jag går på trottoaren i Kapstaden. Förbi höga murar, gatlyktor, människor på väg någonstans. Kursen är styrd framåt, hemåt. En bil kör upp vid sidan om mig och vevar ner rutan. I ögonvrån ser jag att föraren mimar något men jag låtsas inte veta om det.      Alltså, han är nog bara lite smådryg.      Jag fortsätter framåt, hemåt. Bilen rullar sakta vidare vid min sida. Han fortsätter att forma sina läppar till något jag inte vill förstå.      Alltså, han spelar nog bara macho.      Men det är något i sättet som han tittar på mig som gör mig obekväm. Han verkar inte beklämd över faktumet att jag nu styr stegen framåt, hemåt, lite snabbare.

Efter vad som känns som en tid utan ände närmar vi oss min gata. Det är en liten sidogata till höger. Till min stora förfäran ser jag hur mannen i bilen kör in på den, innan jag själv har hunnit svänga.      Alltså, det är säkert ingenting.      Men någonting säger mig ändå att jag inte bör gå in på den där gatan ensam med honom. Istället gömmer jag mig i en buske. När han kommer tillbaka ut på den stora vägen lämnar jag andan efter mig och springer mot huset jag bor i. I ögonvrån urskiljer jag hur bilen gör en U-sväng mitt i vägen och åter kommer efter mig.      Alltså, jag är inte paranoid och han är inte lite smådryg.    Jag kommer fram till mitt hus, men ytterdörren är låst och jag har ingen nyckel. (Mina vänner och jag blev rånade av två män kvällen innan). Bilen parkerar på uppfarten. Jag slår på dörren, allt vad mina nävar tillåter och kanske lite mer.      – Alltså, ÖPPNA DÅ FÖR HELVETE!      Så hörs ett rispande ljud från låset och dörren glider upp. Min rumskompis ser paniken i mina ögon och drar in mig. Låser, som om hon vet att det är fan själv som bankar på vår port.      Jag lägger mig på golvet och mitt kaninhjärta darrar. Skräcken är en främmande fågel i mitt bröst.

På ett stökigt kontor på Västra Vallgatan får Amy Diamond kindbenen pudrade med glitter. Håret lockas och volangkjolen vippar i tvärdraget. Hon är så vansinnigt käck. Själv tar jag stöd mot ett skrivbord när jag stuvar ner de noppriga, röda, strumpbyxebenen i den stora fågelskruden. Svettpärlorna har redan börjat hopa sig.

Jag är 15 år och extraknäcker som brushanen Bruse, vattenrikets konung tillika Handelsstadens maskot. Det är Alfa-muttis väninna som har övertygat mig om att jag är som klippt och skuren för rollen. Att allt som uttalas med pondus inte är sant ska ta mig många år att förstå.     I den höga krona, ihåliga plastögon och duniga stålbuken (vilken har en omkrets på minst tre meter), är jag den mest besynnerliga brushane som världen någonsin har beskådat.

Medan Amy likt en sommarfjäril fladdrar iväg mot scenen vaggar jag med stor möda in på Lilla Torg. I det stora fågelhuvudet kan jag bara se ut genom näsborrarna från den halvmeterlånga näbben. Mitt tunnelseende gör mig till ett lätt byte bland alla barn med ett intensivt intresse för celebriteter. Om man nu kan kalla Bruse det.     Plötsligt slås ett par smala armar runt fågelbenen. Reflexmässigt vrider jag huvudet nedåt. Den sylvassa papier-maché-näbben slår rakt i huvudet på en liten flicka med pippilotter.     Tiden stannar. Sedan: ett öronbedövande skrik och en fontän av tårar. En pappa stormar fram och skäller ut mig efter okristliga noter.     – Ser du inte att du skrämmer skiten ur ungarna?! Morrar han, som att min blotta existens var ett brott.     I min arbetsbeskrivning vill jag minnas att det klart och tydligt står att Bruse inte kan prata, så jag flaxar lite uppgivet med vingarna och backar skamset in i torgets ena hörn. Hur det kan vara mitt fel att hans barn har så sinnessjukt dåligt omdöme att hon springer fram till en vilt främmande, förvuxen flygödla beväpnad med ett svärd i ansiktet kan jag inte svara på.     Åren som följer försöker jag knöka mig in i en rad otympliga kostymer. Servitris. Nattklubbsvärdinna. Gruppträningsinstruktör. Ändå virrar jag mest omkring i ödsliga vattenriken.

Min kompis, vi kan kalla henne Freja för det tycker jag är ett fint namn, går på en diet. Inte en sådan där urbota dum kostdiet, utan en sociala medier-diet. När hon berättade det för mig tyckte jag i och för sig att det lät ganska så urbota dumt också.        – Jag är ju liksom zen i mig själv, men så kommer alla dessa människor och fullkomligt slänger sina stökiga liv på mig och det rubbar typ min balans, förklarade hon och slog frustrerat ut med sina olivfärgade armar. (”Zen”, för den oinvigde, är ett nymodigt slangord för harmoni och hämtat från någon gren inom buddismen tror jag.)

Så nu utövar Freja kognitiv beteendeterapi på sig själv och har satt alla sina konton på paus. Sin telefon använder hon bara för att försäkra sin mamma, som är otroligt ”ozen”, att hon fortfarande andas och inte har hamnat på dunkla villoväg i betongdjungel.

Det är lite synd för jag tyckte att hon var väldigt rolig på nätet. Hon är ju, såklart, väldigt roligt även i den köttsliga världen. Men hennes online-persona bjöd ofta på igenkänningsvitsar tillägnade den sköre och en nagel i ögat för den självgode.      Hennes beslut fick mig att fundera: om Freja nu ifrågasatte Facebook-Frejas varande, vad var då mitt raison d'être online?

Min profil på det forum som jag är mest aktiv på speglar mig sällsamt dåligt. I min bio står det att läsa: ”Halvdåliga bilder med halvbra texter om mitt helfantastiska liv som nihilist”.      Redan där är den första lögnen i min cyberportfolio etablerad. Eller rättare sagt, det enda som inte är lögn i beskrivningen är de två orden ”halvdåliga bilder”. Egentligen skrev jag bara bion i förhoppning om att människor skulle tycka att jag lät lite lagom spexig och således börja följa mig.      På mina halvdåliga bilder ser jag ut som en opålitlig smilfink och därtill följer inte sällan tunntarmslånga monologer om kvasifilosofiska funderingar. Frågor om kärleken och sorgen och meningen med livet. Frågor som sedan blir hängandes i (cyber)luften, väntades på att jag ska växa i dem.      Ingen är vidare road och varje gång jag postar något förlorar jag följare. Jag förstår dem, men premisserna för ett rikt sociala medier-liv gör mig verkligen förvirrad. Å ena sidan ska man brodera ut sin exceptionella tillvaro till beskådan för kreti och pleti, och samtidigt – den kosmiska jantelagen som säger att man aldrig ska tro sig. Är det så konstigt att man går vilse i gilla-djungeln?

Världen vill bli enklare. Den vill att allt ska gå snabbare och kräva mindre. Det vill vi hemskt gärna också. Men bakom enkla lösningar hittas nästan alltid komplicerade baksidor och sanningen är att ju mer komplex vår värld blir, desto skörare blir den i samma stund.  

Låt mig illustrera ett exempel. Härom veckan gav min mamma, Alfa-Mutti, min partner, Alex (jag lägger ingen värdering i smeknamn), ett paket. I det låg en bunt bilder föreställande mig som rosenkindad och väldigt välvalkad bebis (vilket gav mig smeknamnet Michelin-gumman).      Mamma sa att hon förstod att vi kanske inte ville ha dem på väggen, men att det ”ju var fint att ha något i handen”. Något reellt. Kanske hade vi måhända några nytagna bilder som hon kunde få med sig hem?      Jag kan ha råkat himla med ögonen och uppfordrande förklarat hur många steg vi är ifrån att använda filmframkallning 2019. Hur världen 2019 minsann inte orkar gå till någon affär i långt-bort-i-stan och skriva ut bilder, utan istället hänger upp sina minnen på digitala väggar. Ja, inte bara bilder, utan ungefär allt. Faktum är att det digitala molnet förvarar hela samtiden, och förmodligen framtiden.       – Men om något händer med molnet då? Försökte mamma.

Det är en befogad fråga som faktiskt inte bör avfärdas med en ögonrullning. Att leka med tanken med att molnet kanske en dag faller ned som blötsnö är varken dystopisk eller diskriminerande mot vintermänniskor. Det finns forskare som har varnat för att extrema solstormar kan komma att slå ut elnätet och hela internet under det kommande århundradet. Följden: fullständig förödelse. Men vi behöver inte ens gå till galaxen. Om serverhallarna hos teknikjättarna kollapsar – vad händer då?

Det vedertagna uttrycket ”att lägga alla ägg i samma korg” är något ekonomiska rådgivare ofta använder för att förklara att vi riskerar att förlora allt genom att inte sprida ut riskerna. Ändå är det precis vad världen 2019 gör. Vi lägger historiens alla ägg i en enda digital jättekorg och räknar iskallt med att den är evig. Tanken går osökt till biblioteket i Alexandria som under antiken var det största biblioteket i världen. Då det brann ned förlorade världen flera århundraden av kunskap. 

Idag har vi bytt kunskap mot vetskap. Medan tidigare generationer kunde saker, vet vi nu bara hur vi ska gå till väga för att hitta svaren. Men likt biblioteket i Alexandria kan fullt möjliga missöden kosta oss de svaren, och då är vetskapen inget värd.

Det är min lediga dag och jag är stressad. Vi har köpt en ny säng och nu luktar smör. Eller rättare sagt, det är min sida av sängen som luktar. I sömnen är jag ständigt på språng och oftast vaknar jag i svettsolkiga lakan.      "Jag skulle nog snarare säga något i stil med smörbulle" säger Alex och trycker näsan i madrassen igen. Jag rycker bestört undan honom och lägger till ”lös smörkrisen” på min att-göra-lista som redan räcker spaltmeter.

Oftast stressar jag inte för att jag egentligen måste, utan för att det är så samhället vill ha mig. Eller rättare sagt, jag är precis tvärt emot hur samhället vill ha mig. I vår samtid prisas hög hastighet och inget adjektiv skulle väl kunna beskriva mig sämre. Jag är, och har alltid varit, obestridligt långsam. Det är därför jag måste stressa. En knackig kompensation.

När det nu visar sig att jag har svettats så mycket att Alex och min säng har förvandlats till en äng av smörblommor drabbas jag av ännu ett stresspåslag. Svärföräldrarna ska komma på middag och innan dess måste det dofta förtjusande. Vildrosor, blåsippor, lindblom och kamomill typ. I desperation drar jag av hela madrassöverdraget och slänger in det i tvätten. När timern en knapp timme senare ringer har jag hunnit karva av mig halva fingertoppen och spräcka vår enda ugnsfasta form. Madrassöverkastet har förvandlats till en sur trasa. I all hast knölar jag in det i torktumlaren. Jag hinner tänka att jag faktiskt inte hinner tänka på om det här är en bra idé. I tumulten har jag nämligen glömt att jag hade en inbokade tandläkartid så nu måste det gå snabbt. Sextio grader. Perfekt.

På bilen sitter en parkeringsbot. 850 kronor är straffet för att jag blev så stressad när jag blev tvungen att fickparkera under gårkvällen att jag glömde att läsa den skrikande skylten framför näsan. Jag kastar några väl valda förbannelser över mina skenheliga namnar p-lisorna och kör iväg. Tandläkaren blir sedan en än mer deprimerande historia. Låt inte slösa ord på det exakta händelseförloppet, utan låt oss nöja oss med att det kostade mig ett halvt studiestöd, en tand och två bedövningssprutor.

På väg tillbaka till långkoket, som nu står och puttrar i en billig teflonpanna, svänger jag inom tvättstugan. Madrassöverkastet är en skymf av den blomsteräng den en gång var. Hopsmält och hård som ett torkat tuggummi ligger den i ett hörn av tvättstugan. Jag känner hur svettpärlor mobiliserar sig i rödaste rappet och galopperar ned längs min bortdomnade kind.

Förra veckan tog min familj ett sista farväl till min farfar. Trots att vi visste att döden stod för dörren kändes det svårbegripligt.      Sista tiden svek minnet farfar. Men han kom ihåg kaninerna familjen födde upp under kriget. Han kom ihåg åren som mjölkbud. Han kom ihåg den första lastbilen, blomsterfirman och kollegorna. När jag frågade om något av dessa kunde en glimt skymtas i hans gröna ögon. Då berättade han med precision och erinrade sig om att dieseln kostade 71 öre per liter och att han forslade sig och sin cykel oändliga distanser bara för en dans med min farmor.     – Jag och min bror brukade cykla till dansbanan och sedan hem igen. Minst två mil var det, berättade han. Sedan tittade han på mig och så var glimten försvunnen.

Det är svårt att inte drabbats av oro för minnesförlust. Ska jag var ärlig har jag på senaste tiden blivit orolig för flera potentiella, om än osannolika, missöden. För minsta grej börjar det lilla hjärtat att fladdra vilt i bröstkorgen. Förr var jag rädd för nästan ingenting. Jag kommer inte ihåg när det förändrades, jag vet bara att tanken på att inte längre finnas känns förfärlig att blott och bart vidröra. Ännu finns så mycket olevt liv kvar att leva.

Jag har alltid funderat mindre på döden än på livet. Den är en flyktig tanke som skiktar sig som olja på vatten i mitt huvud. Det är enklare att tala om livet. Livet som en skör tråd. Som en chokladkartong. Beskrivet med 100 allegorier för att ordet död är för diffust. Men det finns inget liv utan död, och inga erfarenheter utan insikter. De sista samtalen med farfar fick mig att förstå vad som verkligen betyder något i slutändan. Att slutet också är början.  

(Obs! Följande krönika är skriven i affekt. Bitter ton förekommer). Människor är självcentrerade och okänsliga för stämningar. Inte människor som i alla-människor-i-hela-vida-världen, men en förvånansvärt diger skara. Man kan ställa så många frågor utan att få någon tillbaka. Oroväckande många. Nog för att jag har ett yrke vars grund vilar på att jag är proffs på att förhöra mig om omständigheter, men ibland undrar jag ändå – varför hamnar jag så ofta i rollen som ideell moderator i sociala sammanhang?     Jag tänker på alla hundratals konversationer som jag har hållit igång bara för min omgivning inte ska behöva hovra i obehag. Alla dessa samtalsämnen som jag har lärt mig att manövrera i sömnen; hur är läget (”bara bra”), hur var helgen (”för kort”) och när kommer våren (”i sinom tid”).

När jag hamnar i sällskap med ”anti-altruister” (en egenkomponerad glosa för oförskämda pösmunkar) brukar jag leka en liten lek. Den går ut på att jag räknar hur många frågor jag kan ställa i rad utan att jag får en enda tillbaka, och slutar när jag har fabricerat en skälig ursäkt för att fly situationen. Leder gör än så länge en amerikansk tjej som jag och en kompis hängde med i fem dagar utan att hon ens frågade vad jag hette. Själv visste jag hela hennes släktträd. Med yrkestitlar.

Och jag är inte ensam om att ha förädlat kraftprovet det är att hålla liv i en enkelriktad dialog. Jag ser det hända hela tiden. I skolan. På jobbet. Vid busshållplatsen. Anti-altruister som inte förmår sig att uppdikta åtminstone fiktivt intresse. Allt medan normal-empatiska människor slår knut på sig själva med följdfrågor och uppfodrande nickningar. Det är plågsamt att bevittna.

Instinktivt känns det som att man har två valmöjligheter här: fortsätta att ta ansvar för andras trivsel i sådan utsträckning att man till slut glömmer bort sin egen, alternativt börja efterapa anti-altruisterna. Härom veckan bestämde jag mig för att testa just det. Så behagligt det måste vara att vara begåvad med ett monumentalt ointresse för andra människor, tänkte jag, och lämnade frågeformuläret hemma.       Men jag hade fel. Att dränka mina intuitioner krävde mer kraft än mitt inövade beteende och den kvävande tystnad som flera gånger uppstod gav mig akut andnöd.     Jag gav upp nästan direkt.

Ohenewaa och jag blev inte vänner förrän i slutet av min praktik i Ghana. Det var en förmiddag när nyhetschefen för fjärde gången hade avfärdat mig med en handviftning, som Ohenewaa kom fram och bjöd mig på jordnötter ur en boll av plastfolie. Hon berömde min än så länge vita blus (i en 35-gradig, myllrande huvudstad förblir saker sällan vita länge) och jag berömde hennes nya frisyr (hon bytte peruk varje måndag). Vi blev med ens allierade. De förenande faktorerna var flera: vi var båda unga kvinnor med författardrömmar och vi var båda utfrysta av resten av redaktionen.

Under min näst sista dag på tidningen åkte Ohenewaa och jag till en skola i utkanten av slummen för att gå på en konferens om sexuella övergrepp på elever. En kvinna berättade att drygt hälften av alla flickorna i en nationell undersökning uppgav att de någon gång under sin skoltid hade blivit sexuellt utnyttjade av någon på skolan. Medan min haka skrapade i marken och mina öron blödde, satt Ohenewaa mest och nickade. Hon såg inte särskilt förvånad ut.

På väg tillbaka till redaktionen delade vi på en kycklingklubba och lite ris ur en flottig servett. Ohenewaa berättade att hon var 13 år när hennes farbror våldtog henne. När hon hade samlat mod att berätta för sina föräldrar misshandlade de henne för att hon hade dragit skam över familjen. Samma behandling möttes hon av då hon och blev gravid med sin son. Hennes dröm var att få skriva böcker, men som ensamstående mamma med en lön på tio kronor per publicerad artikel fanns det föga utrymme att testa sina vingar.      – Drömmar finns nog bara till för att drömmas, sa hon. Sedan log hon lite uppgivet och frågade om jag ville ha det sista i servetten. Jag skakade på huvudet, egentligen åt hela livet men hon trodde det förstnämnda och slängde resterna över axeln.       När vi skiljdes åt den dagen kramades vi hårt och lovade varandra att skriva ihop imorgon igen.      Men det blev aldrig en sista artikel. Kycklingen vi hade delat var mer än min Guldfågeln-invanda mage kunde hantera och jag spenderade min sista vecka i Ghana som en feberyrande, romersk båge över toalettkanten.

Klockan ringer kvart i sju. Okristligt tidigt. Jullovet är över och universitet kallar åter. Den här terminen ska jag få en ny lärare. Det är spännande. Det är det alltid, att få en ny lärare som har fått det aktningsfulla uppdraget att lära en saker. Från egen erfarenhet vet jag att den goda läraren kan förändra liv.

Den allra viktigaste lärarrollen axlar förmodligen alla föräldrar. På den fronten har jag haft tur. Mina föräldrar, två helt normalbegåvade personer på pappret men två minigenier i min mening, har gett mig några av de viktigaste läxorna om livet. Följande är exempel på vad de har lärt mig: några harmlösa dammråttor har ingen människa dött av, tänk själv, samt helgen är för kort för att inte firas.

Under min uppväxt var vi fem-sex familjer som i tid och otid fixade fester och andra upptåg. På gamla videosekvenser tjoar barn och vuxna i kapp i ett saligt kaos. Där och då, fanns bara här och nu. Revyer, programinspelningar och maskerader där alla lekte på lika villkor.      Från dessa föräldrar lärde jag mig inte bara vikten av vänskap, men också att livet alltid är värt att firas. För det kommer jag aldrig kunna tacka dem tillräckligt.

En annan betydelsefull lärare träffade jag i våras när jag jobbade på en språkskola på den colombianska landsbygden. Då jag kom till byn kunde dess invånare och jag bara kommunicera genom konfunderat kroppsspråk. I slutet av min vistelse höll jag inte bara tvåtimmarslektioner på spanska, utan jag hade fått vänner för livet.      Allt på grund av min goda lärare Daniel.      På universitetet där jag nu studerar mitt fjärde år är många av mina lärare egentligen professorer som tvingas undervisa för att få fortsätta sin forskning. Det märks. Den didaktiska analysen lyser ofta med sin frånvaro.      Daniel liknande mina universitetslärare i den mån att han var expert på sitt ämne, men med den lilla skillnaden att han inte hatade sina elever. Under våra lektioner styrde han upp hela världen. Vi diskuterade globaliseringens för- och nackdelar. Dissekerade begreppet framgång och försökte bena upp vad det egentligen innebär att vara lycklig i nuet. Vi blev tvingade att tänka själva. På spanska. Vi sammansvetsades sedan genom TV-shower, teaterföreställningar och karaokeuppträdanden. Precis som mina föräldrar gjorde för oss som barn.  

I dag är det 24e morgonen i rad som jag inleder dagen med Tommy Körbergs version av O helga natt. Det betyder att det är julafton. Det är en tradition sedan många år tillbaka. Inte julafton alltså, utan låtvalet. Egentligen gillar jag inte traditioner. Förutsägbarhet tråkar ut mig. Men Tommy Körbergs pipa, den får jag aldrig nog av.

Annat var det med julen förr, när man var liten. Ju förr desto bättre, som med alla traditioner.       Fast julen 2004 minns jag som ett riktigt måndagsexemplar. Jag var bara elva år men gammal nog att ha genomskådat den optimala paketöppningsstrategin. Regeln var den samma som med lördagsgodiset – det bästa sparades till sist, och det bästa kom alltid från farmor och farfar. Detta året var det ett stort, avlångt paket. Fingertopparna kittlade av iver. De andra klapparna hade lämnat mig måttligt imponerad. Strumpor, lakan och röda (mat)linser av föräldrarna (jag hade önskat mig färgade kontaktlinser). Men jag höll skenet uppe, tänkte att när livet ger en citroner får man göra lemonad. Eller linssoppa. Dessutom kunde man alltid lita på farmor och farfar.        När jag hade försäkrat mig om att jag hade släktens fulla uppmärksamhet, började jag andäktigt öppna paketet. Ett hörn i taget. I bakgrundsbruset närmade sig O helga natt klimax. När den sista tejpbiten gav vika ryckte jag dramatiskt undan pappret. Någon drog efter andan innan tystnadens mäktiga gonggong fyllde rummet.      En golvmopp.       Vad i…? Hade de gamla druckit starkglögg hela december?       Nej. Farmor sken upp. ”Kommer du ihåg att du sa att min mopp var så himla fräsig? Detta är en likadan!” tindrade hon.       Jag mindes och förbannade mig själv för att jag var en sådan exemplarisk ögontjänare. Besvikelsen var ett faktum. Jag ursäktade mig och rusade in på toaletten där flodvågstårar genast började välla ned längs kinderna. Inte förrän mamma hade lovat att de röda linserna hade varit pappas idé och att det säkert gick att byta golvmoppen kom jag ut.

Men jag bytte aldrig golvmoppen. Strax därpå fick jag mitt första egna rum och då var det faktiskt lite kul att ha sina egna prylar. I dag, 14 år senare, har den en självklar plats i min lägenhet.  

En bekant gjorde nyligen ett koncist, ganska syrligt, inlägg på Facebook. ”Lev som du lär…” stod det. En uppmaning till alla vänner där ute i cyberrymden, och förhoppningsvis även henom själv, att agera mer rättmätigt.       Det kändes lite som att få en moralkaka slungad riktigt långt ned i halsen.            Jag tänker ofta på hur svårt just det är. Inte nödvändigtvis att slunga en moralkaka långt ned i halsen, utan att göra rätt. Skönt är det då att devisen ”Allting löser sig” tillämpas nästa lika ihärdigt på sociala medier. Som en snuttefilt för alla oss som tampas med den första uppmaningen. Det finns dock en fara med att många är som jag. Det blev jag påmind om härom veckan.

Det var första dagen då tårna hann förfrysa i samma stund som gympadojjorna mötte gatan. Det regnade vågrätt på det där pinande sättet som det bara kan göra i Göteborg. Jag och Alex skulle på stand-up och vi var försenade, som vi alltid är, och småsprang till Järntorget. I lokalen var det tjockt med folk. Stimmigt. Jackor med rosa band, blåa mustascher och majblommor planterade längs polokragarna. Varmt. Det lilla kaninhjärtat började fladdra under blusen och oljuden skingrades på olika våglängder i öronen. Jag kände igen symtomen.       ”Fånga mig”, hann jag mumla innan blicken svek mig och jag virvlade in i mörkret. 

När jag vaknade satt jag på golvet med Alex över mig. Runt omkring oss hade det bildats en ring med folk. Det var många ögon som stirrade, men inte en enda mun som sa något.       ”Tack för visad omtanke!” hörde jag Alex ironiskt fräsa när han bar upp mig och några försynta toppluvor nickade en aning.

Jag fyller 25 år. Aldrig förr har jag känt mig riktigt så gammal. Det är ju, egentligen, helt i sin ordning, men senaste tiden har jag samlat så många vuxenpoäng att jag ändå undrar om jag inte har sprungit min ålder i förväg.

Inför min födelsedag hade jag två valmöjligheter: åka på technofestival i Amsterdam, eller åka på charter till Teneriffa. Hade jag landat i det första alternativet hade jag nog inte vaknat förrän i eftermiddag, monstruöst bakfull i en våningssäng på ett sunkigt vandrarhem. Nu går jag istället ut på balkongen och känner mig synnerligen tillfreds med mitt val. Ett tydligt vuxenpoäng. Nere vid poolen ser jag hur rutinresenärer med rynkiga läderryggar paxar solstolar med badlakan. Med fasa inser jag att de enda platser som finns kvar är några övergivna stolar förvisade djupt in i skuggornas dal. Skit samma, det löser sig.

Alex, min kumpan i stora delar av resan genom Latinamerika och nu även i resan genom vardagen i Göteborg, gapar på mig från sängen. Han har brett skorpor med margarin och håller en tändare som ska föreställa ett ljus. ”Grattis tjejen!” tjoar han medan smulorna dansar ner mellan lakanen. Han vill inte sjunga men jag trugar tills det sker. Påhittighet i all ära, men jag värnar också om traditioner. Katsching i vuxenpoängsspargrisen.

Efter frukost packar vi ihop vår väska som inte innehåller något annat än handdukar och prosecco, och går ned till poolområdet. Vi försöker släpa ut två stolar i solen men på ett ögonblick börjar en vakt med medioker tandhygien gapa på oss. Han ser rysligt skeptisk ut och ber oss att bevisa att vi faktiskt är hotellgäster. Pliktskyldigt plockas rumsnyckeln fram. Vakten nickar kort och återgår till att göra tillsynes ingenting. Inom loppet av fem minuter hinner ytterligare två poolpoliser ifrågasätta om vi verkligen är vuxna nog att vara där.

Vi struntar i solstolarna (som ju ändå inte lever upp till sina namn) och bestämmer oss för att öva på Dirty Dancing-lyft i poolen. Trots åtskilliga kallsupar blir man snabbt törstig av allt hoppande, så vi korkar upp proseccon och dricker direkt ur flaskan.      Struntar i solkräm gör vi förresten också, och bränner oss naturligtvis jättemycket. Om Alex och jag blev kidnappade och hotade med döden om vi inte kunde uppge tre goda skäl till varför vi inte bara köper ett solskydd, skulle jag dö direkt och Alex en halv bortförklaring senare. Väldigt lite vuxenpoäng.

Vi människor tillbringar ofantligt mycket tid på att tänka på andra människor. Det låter fint, men det rör sig sällan om pur omtanke. Istället handlar det om att vi – och försök hänga med nu – tänker på vad människor tänker, när de tänker på oss.       Ofta känner vi oss förfärligt missförstådda. Låt mig statuera ett exempel: två vitt skilda personer, har vid två vitt skilda tillfällen, beskyllt mig för att vara en ”knycklare”. Det betyder att man är en person som inte viker ihop pappret sådär prydligt när man ska torka sig på toaletten.      – Jag hade kunnat sätta en röding (medium-coolt slang för 500-kronorssedel i 08-distriktet) på att du är en knycklare, fastslog en ny kurskompis häromdagen medan de andra i sällskapscirkeln tittade på mig och nickade instämmande.        Jag vill, innan ni läser vidare, starkt opponera mig mot det här påståendet. Jag är givetvis inte en knycklare. Sällan har jag känt mig mer missförstådd.

Studier pekar på att hjärnan till stor del bedömer andra människor per automatik. Vi ser en person och utan att aktivt tänka registrerar vi ålder, kön och etnicitet.  Sedan noterar vi vad hen har på sig. Rörelsemönster. Och så vidare. I en studie där en rad försökspersoner fick bedöma en grupp för dem okända individer, visade det sig att 80-90 procent av deltagarna delade samma första intryck av den observerade gruppen.      Detta skrämmer mig. Inte bara för att det torde innebära att upp till 90 procent av alla som träffar mig tror att jag är en knycklare, utan för att vi tycks vara så när maktlösa inför hur andra förstår oss.

Evolutionen av den mänskliga intelligensen kickade igång när vi började leva mer sociala liv. Det var i samband med detta som behovet av att förstå varandra rotades och vi således började kommunicera. Men hur kan vi bearbeta människors intryck av oss, när vi inte alltid kan, vill eller ens orkar kommunicera? Visst måste det gå att konvertera dessa fåfänga spekulationer kring vad folk tänker om oss, till mer meningsfulla grubblerier?      Ett fenomen som är ganska unikt för människohjärnan är att social interaktion även gör oss glada. Speciellt när vi jobbar med smilbanden. När vi ler mot någon, utsöndras en rad måbra-hormoner som fungerar som belöning för vår hjärna.

En bit ovanför min vänstra ankel har jag en urblekt tatuering. Det är ett ord i fonetisk skrift i typsnittet Times New Roman. Perspektiv står det. Fast på engelska. Alla vet att allt blir lite coolare på engelska.

När jag gjorde tatueringen tänkte jag att den skulle fungera som en påminnelse – det kunde alltid varit mycket sämre. Mina problem var så pass små att jag borde skämmas över att ens etikettera dem som problem.

Så det gjorde jag. Skämdes alltså. Jag hade inte någon rätt att klaga. Satt i perspektiv. Tatueringen blev en moralkaka pressad riktigt långt ner i halsen.

Men trots min pseudodramatiska strategi för att uppnå inre frid, tampas jag åter med stress, press och ångest i drivor. Den här gången har jag grävt en rejäl grop. Nu sitter jag här och förstår inte riktigt hur jag ska ta mig upp igen. Några klätterfärdigheter har jag bestämt inte.

När jag var yngre och bodde hemma brukade Alfa-mutti rycka ut för hjälp. Räddningsaktionerna såg olika ut. Ibland kunde hon sätta sig på sängkanten och stryka mig över pannan och mumla ”Men lilla gumman, lite perspektiv ” till dess att tårarna torkat. Det gillade jag. Mindre uppskattat var det när hon tog till barskare tongångar i stil med: ”Perspektiv Lisa, du är ju hur priviligierad som helst!”

Diskussionen kring privilegier blir i största allmänhet lätt infekterad. När någon påpekar att vi är priviligierade, tror vi att de i samma andetag insinuerar att vårt liv är enkelt. Sådana antydningar både sårar och svider. Livet är lätt för nästan ingen – oavsett hur impregnerade i privilegier vi är. Det har tagit mig lång tid att inse.

Så som yngre blev jag stött. Jag har aldrig varit en sådan som smäller i dörrar, men en gång kastade jag demonstrativt ett övermoget päron ned i källartrappan (som jag genast moppade upp). Det fanns till och med dagar då jag sa till mig själv att jag hade frånsagt mig alla mina förmåner, om det betytt att jag kunde få må dåligt med gott samvete.

När de tankarna slog mig mådde jag ännu lite sämre. Jag skämdes över att jag skämdes och jag kände skuld över att jag gjort mig skyldig till att tänka något så avskyvärt bortskämt.

I dag betyder min tatuering något annat för mig. Jag vet att jag har det bra. Fast jag vet också att jag inte mår bra. Att se saker ur olika perspektiv handlar inte om att klamra sig fast vid att man i VM i privilegier befinner sig någonstans på prispallen. Livet och lyckan är ett mischmasch som inte låter sig mätas så enkelt.

Män(niskor) på maktpositioner har i alla tider proklamerat undantagstillstånd som svar på katastrofer. Hävdat att nöden, ja den har ingen lag. Någonstans på vägen smittade filosofin av sig på oss vanliga, dödliga.

Min kompis, vi kan kalla henne Kajsa, berättade nyligen att hon hamnat i en situation som fordrat relativt exceptionella undantagstillstånd. Hon arbetade med ett musikband och reste genom USA i deras turnébuss. En sen kväll innan hon skulle gå och lägga sig, kände hon ett pockande behov av att så att säga ”göra-en-Kajsa”. Ganska akut. Bandet vars turnébuss hon befann sig i hade dock utlyst ett strängt förbud mot att använda den gemensamma lilla toan för något annat än att slå en sjua. Alla aktiviteter som involverade siffror lägre än sju skulle uträttas på annan ort. Min vän begav sig då ut i natten, utan både mobil och pengar. Inget tycktes öppet och nöden blev allt mer påtaglig. Till slut skymtade hon några blinkade neonskyltar i en gränd och skyndade dit. Det visade sig vara en strippklubb. Vid det här laget var desperationen efter ett studiebesök på muggen starkare än den moraliska kompassen. Vakten upplyste henne om att inträdet låg på 20 dollar – oavsett hur nära hon var ”en olycka i södra Thailand”.

Då steg plötsligt en man fram från skuggorna och erbjöd sig att betala inträdet.

Att ta emot pengar av en okänd man utanför en strippklubb bör väl egentligen betraktas som en katastrof i sig, men nu hade Kajsa redan utfärdat så många undantagstillstånd att ett till, ja det gjorde väl detsamma. Hon blev visiterad av vakten och spurtade sedan förbi bara bröst och putande rumpor in till toan. Efter besöket drabbades hon omedelbart av skuldkänslor och satte sig bredvid mannen som betalt entrén och tittade på de nakna dansöserna ett tag. Vad Kajsa inte visste var att bandets manager hade vaknat då hon tassat ut från turnébussen och följt efter henne ända till strippklubben. Nu stod han på andra sidan podiet med hakan skrapandes i marken.

Man kan ju bara spekulera i vad som hade hänt om Kajsa faktiskt använt toan på bussen.

Spekulation i vad som hade hänt om Kajsa faktiskt använt toan på bussen:

Ingenting.

Prekära problem kräver prekära lösningar. Men frågan är hur många av alla de gånger som vi hängt på signalhornet och deklarerat att krisen är här – som den faktiskt varit det. Vad definierar egentligen en nöd? Och hur många lagars ramverk kan den ducka under innan den faktiskt börjar skapa nya kriser?

Jag är en listmänniska. Inte nödvändigtvis list som i smart, mer som i… listor. Jag skriver väldigt, väldigt många listor. 
De allra flesta är identiska:

1. Städa (eller plocka upp kläder från golvet åtminstone)

2. Träna (något är bättre än inget)

3. Handla (EJ GODIS!)

4. Läs något.

Häromdagen när jag bläddrade igenom en av alla de otaliga anteckningsböcker som ligger och skräpar på mina tolv kvadratmeter, hittade jag en lista som jag inte alls minns att jag skrivit. ”Hur man kan visa tacksamhet” hette den. På den fanns punkter som ”Köp mat (som en överraskning)” och ”Säg ’Livet vore väldigt tomt utan dig’”.
 Nog för att det är vagt oroväckande att jag någon gång behövt påminna mig själv om hur man kan visa tacksamhet, men listan etsade sig fast på hjärnan.

När jag senare samma dag var hembjuden till en gammal vän bestämde jag mig därför att köpa med lite mat. Jag körde inom ett thaiställe på vägen. 
Först blev min kompis precis så glad som jag hoppats. Ivrigt tog hon ett stort bett på en av vårrullarna innan vi hade hunnit sätta oss. Sedan blev hon tyst. Och blek.

– Det här innehåller väl inte jordnötter va? sa hon allvarligt.

Jag antar att min förskräckta blick räckte som svar, för blixtsnabbt plockade hon fram sina mediciner och bad mig att gå för nu skulle hon må dåligt ett tag.

Vad som är viktigt att minnas är att vi människor har olika sätt vi visar tacksamhet på. Föräldrarna investerade till exempel nyligen i en robotgräsklippare för att slippa sätta ”Bråka över gräsklippningen” som en punkt på att-göra-listan. Gräsklipparen valde mamma Alfa-mutti att döpa till ”Kutt" efter min döda morfar Kurt. Morfar tyckte ju så mycket om att vara ute i det gröna sa hon. Själv var jag inte fullt så säker på att han hade förstått äran i att nu få namnge denna ivrigt efterlängtade gräsklippare, som mer liknar en muterad skalbagge än något annat. Men Alfa-mutti stod på sig. Hon hade hört att så länge man talar om de döda, så finns de med oss någonstans. Riktigt så frikyrkligt har jag aldrig hört henne prata.

Så mina tacksamhetsgester fungerade inte, och vad morfar tycker om att han återuppstått som gräsklippare lär vi ju aldrig få veta. Kanske är det helt enkelt så att våra listor är för personliga för att kunna falla rätt på någon annan. Och kanske är tacksamhet inte något som kan kokas ned till några punkter på ett papper, utan något som vi utstrålar och upplever.

Vi närmar oss slutet. På torsdag går flyget från Rio de Janeiro tillbaka till senapssill och små grodorna. Åtta månader i Latinamerika försvann snabbare än en idolvinnare efter finalen.

Jag har lärt mig mycket. Det finns till exempel en särskild plats i helvetet för personer som super ned sig innan ett tio timmars flyg och har fönsterplats, våtservetter bör alltid finnas inom en armlängds avstånd och kanske viktigast av allt: hjälp är sällan längre än en fråga bort. Det är en gåva i sig att inse att de flesta människor bara vill en väl, men har olika hjälpstrategier. Som härom veckan då jag besökte ett meditationscenter i Cusco. Efter en timmes minutiös tystnad frågade gurun, en kvinna oroväckande lik Fader Fouras, hur det var med mig. Jag svarade att jag inte visste. Det var nog en formalitet från hennes sida men rena rama sanningen från min. I flera dagar hade jag känt mig villrådig, irriterad och ensam. Hon stirrade mig djupt i ögonen och utbrast: ”Tänk på att du ska dö. Hur känns det?” ”Oj, lite opraktiskt” svarade jag. ”Men du vet att du kan dö idag?” ”Jo…” ”Är då olusten i din bröstkorg värd besväret?” Med uppsluppen barm lämnade jag centret. Även om jag är mer ankarlik än andligt sinnad, så hade hennes ord gjort mig både mildare och vildare (utan att gå vilse i metaforiken).

Det finns emellertid ingen anledning att försöka sminka upp situationen. Det har funnits stunder då hjälp har känts längre borta. Jag tänker på då amerikanen i Mexico City stal mina pengar, spyspäckade skärmflygningar och ångestattacker i São Paulo. Allt och alla vill en inte alltid väl. Men ändå. Oftast.

Innan jag reste skrev jag att jag måste försöka dechiffrera gåtan vad det innebar att vara någonting mer än ingenting. På pappret har saker förändrats oförlösande lite. Jag är fortfarande arbetslös, bostadslös och har en tickande studieskuld. Men idag tror jag mig åtminstone vara något på spåret. Spåret med stort S. (Naturligtvis trodde jag att spåret före detta var det med stort S, liksom det före det. Helt ärligt har jag varit så tänd på tanken att hitta rätt att ungefär vilket spår som helst mellan Fittja och Fiji hade kunnat vara Spåret.)   Kanske handlar våra vägval inte så mycket om vart de leder oss utan, utan snarare om vart de tagit oss. Och snart har det tagit mig hela vägen hem till Kristianstad, och om bara någon vecka är jag tillbaka på KB-redaktionen igen. Det enda oron som egentligen kvarstår är: