#upplysning

Nathanaels rus är kraftigt:

12.06.1858

Jag skrek lyss opp! under morgonens mönstring med mannarna! Och när de slashasarna till babianer rätat sina ryggar och med sällan skådad frenesi rensat vaxet ur sina öron, förkunnade jag likt änglarna i uppenbarelseboken att min värld var till ända! Den ensamma värld i vilken jag levat de senaste åren av mitt liv. Dagar, veckor, månader, ja för bövelen år,  i skugga! Men nu var det över!  Prinsessan Feodora hade drivit sitt Durendal [riddar Roland i den s.k. Rolandssångens svärd //FE] genom mitt bestialiska livs hjärta och i en Lazarusminnande manöver låtit mig stiga åter opp från de som varit dödförklarade. Javisst! Jag är kär! C’est amour [”Det är kärlek” på franska //FE]!

Proviantering och romantiska eskapader i hamnstaden Rüstringen i Storhertigdömet Oldenburg:

10.06.1858 Jag sände ett brev till Peter II, hertig av Oldenburg, för att meddela min stundande ankomst till Rüstringen. När vi seglade in mot hamnen på Loke Hind skimrade visioner av grandeur ["Storhet" på franska //FE] framför mina ögon, pompa och ståt värdig min expeditions dignitet! Vi kastade så ankar vid en kaj, och ett antal karlar med breda axlar och typiskt saxiska potatisnäsor skyndade till för att arrangera vår landstigning. Men pompan? Ståtet? Det uteblev! Peter II är förvisso en stor krigare men inte en tänkare.

Jag och Gaspard gav oss ut på stadens gator samtidigt som en anförtrodd bulvan införskaffade saltat fläsk, äpplen och sötvatten.

Gaspards huvud guppar som på en gås när han promenerar, vilket aldrig upphör att konfundera och irritera mig! Vi gick i vredgad tystnad och jag höll på att nå min kokpunkt, helt oförmögen att ta in Rüstringens sommarskruds skönhet.

Men så, när vi kom runt ett gatuhörn och in mot torget i stadens kärna, hänrycktes jag av en skönhet så sann att inte ens Gaspards evinnerliga huvudguppande kunde förta min glädje.

Jag kände igen henne på hennes mörkbruna ögon och kastanjefärgade hår. Det var omisstagligen prinsessan Feodora av Hohenlohe-Langenburg. Vi hade träffats en gång tidigare, på en bal i Helsingfors för fem år sedan. Vi vara bara barn då. Vi lekte sådana lekar som till synes är oskyldiga men som ändå bär fröet till erotica i sig. "Gömma päronet", "Preussisk båtfärd", "krama hunden" och andra folkkära lekar härstammandes från en enklare, mindre pryd folklig tradition, verkade uppeggande för oss båda. Jag stal min första kyss den kvällen.

[Prinsessan Feodora Victoria Adelaide av Hohenlohe-Langenburg, avbildad 1857, ett år innan hennes och Nathanaels möte i Rüstringen]

Nu stod vi öga mot öga igen. Hur tilltalar man någon man inte sett eller sagt ett ord till på fem år, men inte upphört att älska sedan den dagen? Hon var paralyserad! Vi vägde varandra med ögonen. Hennes läppar krusades i ett leende, med en plötslighet som minnade om när man håller ett papper över en låga och det vips! fattar eld. Jag började också le och vi började gå mot varandra.

Då! Milde Zeus! En blixt i form av en gänglig fransk neanderthalare slog ned emellan oss! Gaspard! Han stegade bryskt fram till Feodora och utropade gurglandes, Mademoiselle, quelle surprise ["Mademoiselle, vilken överraskning!" på franska //FE]! Hon repellerades, vände sitt ansikte åt sidan, men mottog Gaspards handkyss med en värdighet och ett lugn kännetecknande för hennes nobla börd.

Sedan steg jag fram. Uppenbarligen var hennes entusiasm mattad efter Gaspards burdusa anstormning. Men hon log milt och hälsade på den vackraste tyska. Jag ville slicka hennes mjuka ansikte som älgen gör en saltsten! Istället hälsade jag tillbaka. Jag talar utmärkt tyska, noterade jag belåtet. Vi samtalade lätt. Hon berättade hur uttråkad hon var, och jag såg en glimt av djävulen i hennes ögon. Visst var det en invit? Jag beslöt där och då att vi skulle förbli ankrade här så länge hon behagade stanna. Mitt tonfall var ledigt, nästan nonchalant, när jag berättade att vi skulle ligga i hamn några dagar och att vi kunde sammanstråla för middag, om jag fann tid till det. Gaspard var på väg att protestera, då hans sociala förmåga speglar hans ursprung, rika grisbönder från Lorraine. Men jag parerade hans invändning genom att bryta ut i ett lika kraftigt som fingerat hostanfall, som överröstade och skrämde Gaspard till tystnad. 

Feodora skrattade sitt skratt, hennes enda laideur ["Fulhet" på franska //FE], då hon skrattar på ett sätt som får mig att tänka på en padda i mänsklig form. Det är kväkande, samtidigt dovt och bullrande. Lyckligtvis är jag inte humoristiskt lagd, så när vi gifter oss kommer jag inte få höra så mycket av det ändå.

Nathanael förbereder sig på att lämna Köpenhamn.

2.6.1858

Nathanael har landstigit i Köpenhamn:

30.05.1858

Fast land åter! Vi har tagit in på ett hotell beläget centralt. Gaspard kysste marken som en muselman när vi landsteg. Dock utan den rituella vördnad vi är vana att se från den delen av världen. Hans ivriga läpprörelser mot rullstenen orsakade rodnad hos min moster och därmed också hos mig. Vi stod i en halvcirkel, jag min moster och några ur besättningen och granskade förläget Gaspards rendezvous érotique ("Erotiska möte" //FE) med terra firma ("Fast mark" //FE). Detta pågick i säkert tre minuter innan en inföding gick förbi, pekade och ropade något varpå tre andra lokala exemplar, två kvinnor och en man, sällade sig till vår grupp för att i skamlös iver delta i vår stund. Min uppmärksamhet skiftade bort från Gaspard. De fyra danerna stod och diskuterade sinsemellan, pekade, mätte med armarna och viftade energiskt med uppsträckta pekfingrar i luften, som att de vore inbegripna i den mest sällsamma vetenskapliga discours.

Vi börjar i vad jag uppfattar som början. Var en resa har sin egentliga början (och tar den någonsin slut?) är ett ämne som givetvis går att diskutera. När idén om resan föds, när en händelse utlöser tanken om resan, uppkomsten av det behov som resan ska fylla... Nåväl, det sista världen behöver är en brådmogen poststrukturalist till. Sådant kan vi lämna åt DN Kultur, och haschtomtarna på Södertörn. Åter till det konventionella.

I maj 1858 är Nathanael Forsskål 18 år fyllda. Han har varit på besök hos sin släkt i Uppland, i Sverige. Där levde en gång hans farfars bror, Peter Forsskål. Nathanael har en inte oansenlig förmögenhet, och brinner för vetenskapen och att utforska världen. Hans första expedition ligger i sin linda.

--------------

15.05.1858

Mina leder värker av reslust! Om vädret vore så gott att reflektera mitt inre, skulle riddarfjärden svalts av det rasande havet vid detta lag! Jag vankar oförtröttligt av och an, vilket driver min moster till vansinne. Således drog jag mig idag ned till varvet, för att inspektera min båt inför resan.

Terra Nova hette den gamla ostindiefararen som jag köpt för ändamålet. Men idag är hon döpt eljest, till Loke Hind! Dåraktigt, måhända? Lokes lott var en nit, fastkedjad och förnedrad. Men glöm ej detta, ock var han upprorsman! Hans uppfinningsrikedoms eld, sattes mot den trygga halm som det antika vilade på. Traditionernas förljugenhet var en aldrig sinande stråle av 'faire pipi' [Pueril franska för mänskligt urin //FE] i hans ögon. Så ock på mig!

Min resas ändamål är revolutionärt, i en vetenskaplig bemärkelse. Men socialt likväl! Charles-Louis de Secondat Montesquieu lanserade sin klimatlära för nära hundra år sedan. Dess slutsats kan tyckas banal. Folk från varma klimat är kvicka till ilska samtidigt som nordbor är mer flegmatiska.

Msr. Montesqieu framhöll det franska klimatet som ideal. På samma geografiska breddgrad finns dock regioner vars 'État d'état' [Försök till ordvits, ungf "Statligt tillstånd" //FE] är långt mindre härligt än det franska.

Därtill finns det uslingar från Frankrike med. Javisst! En av dem arbetar för mig! Gaspard! Min betjänt, vars hasande och såsande gör mig mjältsjuk. Jag ska inte slösa en ml. bläck till på hans sorgliga uppenbarelse.