#lidande

Jag ville släppa ut något, bli galen, vansinnig, visa Sirkka att jag också var sjuk, säga att jag ville utplåna mig själv, gå ner i träsket, förklara att mitt snack var ett bräckligt skydd, att man i själva verket aldrig blev frisk, aldrig, att det inte fanns några inre uppror, allt måste bäras; köttet, blodet, minnena, sorgen, besvikelsen, skulden, de inre såren, allt måste bäras hela vägen fram, man må vira in det i fanor, illusioner, i förnekelsen eller utopin, det måste ändå bäras, sekund efter sekund.

Mot dessa ofattbara dåd som tvingar oss att se det meningslösa våldet i vitögat finns det, som Primo Levi varnande skrev, ingen bot. De "griper mot allas vilja omkring sig på tusen sätt, som hämndtörst, som moralisk uppgivelse, som förnekelse, som trötthet, som försakelse". Och det kommer att försvåra den viktiga moraliska uppgiften att sammanlänka lidandet olika berättelser och i samförstånd utforska det förflutnas kollektiva katastrofer - så att vi kan ställa in oss på en ofrånkomligen pluralistisk framtids utmaningar och de klimatförändringar vi alla står inför.

Vad som faktiskt tycks pågå är följande: dagens människor håller på att göra 1900-talets lidanden till grundvalen för sin individuella och kollektiva identitet - en moralisk identitet som bygger på skarpa gränsdragningar mellan "vi" och "de". Det framstår som allt osäkrare om medborgarkulturen kan överleva denna hätska polarisering och om demokratin kan blomstra i en miljö som vilar så tungt på historiska minnen.

Jag kan inte fortsätta ta mig an systemet med mig själv som insats på det här sättet. Jag kommer inte klara det.

Jag tror [...] att det var den kvällen jag blev förälskad, inte i honom, utan i det oläkta såret. Ja, det var vad Elimane var: ett öppet sår, men det blödde invärtes. En inre blödning. En omvänd gejser. Jag ville varken vårda eller rädda honom. Jag varken kunde eller ville. Hans mörker hade förfört mig; det var allt.

jag försökte klösa din smärta ur dig men menade inte att behålla den hur skulle jag kunna veta att lidandet behöver en kropp

You are so brave and quiet I forget you are suffering.