âAllt Ă€r Veronicas fel.â Med ett brak kastade hon sig in genom dörren till den enda lilla toaletten pĂ„ klubben. Hon stĂ€llde sig framför spegeln och stannade upp ett ögonblick och tittade pĂ„ sig sjĂ€lv. Ăronen ringde av den höga musiken, sminket var halvt utsmetat ner pĂ„ kinderna och lĂ€pparna darrade. Hennes ögonlock var tunga, som om hon var pĂ„ vĂ€g att somna nĂ€r som helst, och hĂ„ret sĂ„g inte alls ut som nĂ€r hon gick hemifrĂ„n tidigare pĂ„ kvĂ€llen. Trots allt detta kĂ€nde hon sig för första gĂ„ngen snygg. NĂ€r hon öppnade sin vĂ€ska för att ta upp den lilla lĂ„dan med smink sĂ„g hon cigarettpaketet hon i smyg tagit frĂ„n sin mamma och blev med ens fylld med Ă„ngest. Ănda sedan hon var ett litet barn hade hon varit mammas lilla flicka, den som aldrig gjorde nĂ„got dumt. Ănda fram till nu.Â
  Hon vĂ€nde sig tillbaka till spegeln och tittade lĂ€nge pĂ„ sig sjĂ€lv. Hon undrade hur nĂ„got sĂ„dant hĂ€r ansĂ„gs vara âsnyggtâ. Varför tĂ€cka upp sitt naturliga jag med massa kemikalier och fĂ€rg? De andra tjejerna i klassen hade ofta frĂ„gat henne varför hon inte sminkade sig och hade push-up bh, som dem. Hon hade bara svarat med en suck. Varför mĂ„ste man vara sĂ„ utseendefixerad? Vill man bli omtyckt ska man vara sig sjĂ€lv. Eller?Â
  De tvĂ„ korta minuterna som gĂ„tt hade kĂ€nts som en evighet och hon gjorde sitt bĂ€sta för att fĂ„r bort det smink som Veronica satt pĂ„ tidigare, och hoppade ut genom fönstret och stack hem.Â
  âAllt Ă€r Veronicas fel.â Hade det inte varit för henne hade inget av detta hĂ€nt, det var hon sĂ€ker pĂ„. Hon hade inte stulit mammas cigaretter, hon hade inte gĂ„tt till den dĂ€r klubben och den oerhört fula killen hade inte kommit fram till henne i baren och sagt âTjena kexet, stĂ„r du hĂ€r och smular?â med den dĂ€r Ă€ckligt lena, harmoniska rösten. Hon stĂ€llde sig mot tegelvĂ€ggen i grĂ€nden och sjönk lĂ„ngsamt ner mot marken. HĂ€r kunde hon sitta till dess att nĂ„gon hittade henne. Hon tog av sig de lĂ„nade klackskorna och lĂ€ttnaden tog över. Aldrig nĂ„gonsin hade hon kĂ€nt sĂ„dan lĂ€ttnad. Hon var ute frĂ„n den dĂ€r jĂ€vla klubben och hon kĂ€nde sig bĂ€ttre Ă€n nĂ„gonsin. Hon hade tagit sig genom helvettet och överlevt, inget kunde fĂ„ henne pĂ„ sĂ€mre humör igen. En polisbil Ă„kte förbi i hög hastighet och med sirenerna pĂ„ och livet sög Ă€n en gĂ„ng. Allt Ă€r Veronicas fel...
 En vattenpöl spelgade hennes förtvivlan, en rörig, suddig bild av hennes ansikte. Spegelbilden rörde sig halvt med vinden, halvt med stenarna i botten. Dessa stenar var solida med marken och rörde sig inte alls, medan vinden flyttade pÄ vattnet lite som det ville. Hennes stenar var solida, fastgjutna i grunden av livet. Fastgjutna i familjen, i en sÀker framtid. Men vattnet var tunt och lÀtt, tillrÀckligt lÀtt för att vinden skulle kunna blÄsa ivÀg det med en liten stormby. Den stormbyn var redan förbi, men lite av vattnet lÄg kvar i pölen.
 Hon tog cigarettpaketet och sminkvÀskan och kastade dem. Vinden tog tag i dem och förde dem lÄng bort utom synhÄll. All förtvivlan och Ängest försvann med dem och vattenpölen, den var stilla och stenarna i botten hade grepp om vattnet igen.
