#spegelbild

Det är lite intressant dedär med att se sig själv. Att det är så himla svårt men att se andra och tycka saker om andra är så himla lätt. Det är nog lite som Alan Watts säger, dedär med att elden inte kan brännas upp oså, att elden inte kan förstå att den är eld utan att se vad den gör mot andra? Fast det behöver ju inte heller vara sant. Man KAN ju vara sjukt otrevlig men att det mest är sorg och ilska mer än ens personlighet. 

För han kunde se oro i mina ögon. Jag såg mest en zonkad zombie. Hur kunde han se oro? Han menade dock att den var mindre än förut. Är det magnesiumnivån han ser i mig? Att den är bättre men inte bra typ? 

Hon har blivit det som påminner mig. Varje gång jag ser henne, ser jag vad jag gjorde som en spegel som studsar det rakt mot mig. AJ. Jag kan inte skylla på nåt egentligen. Jag var inte full, jag var inte påverkad av nåt skumt, jag mest gjorde ett val där och då och då blev det tydligen så. Jag var inte direkt ung heller för det var bara för några år sen. Men jo. Jag gjorde ju det. 

Nu i efterhand så inser jag väl mest att i osäkerhet och obalans kan det skapas en hel del grejer som är off. Desperation är ju en jäkla rackarns...rackare. 

Jag tror jag måste nånstans acceptera det jag gjorde, annars kommer nog den där himla spegelbilden hålla på och studsa mot mig och göra ont. 

Verstehen soll ich dich, aufgewachsen, fehler gemacht Hast du das? So gibst du viel. Sein wie du. Fliehen möchte ich. Schützen willst du mich.

Ich verletze dich. Weine um dich. Verstehst du mich? Warum ich? Helft mir nicht. Fallen, nirgemdwo hin. Scheiße sagst du mir, verletzen soll ich mich. Gedanken kreisen.

Verlieren. Zu viel. Du sagst es doch. Du gabst mir viel, du nammst mir nichts. Augen…

Allt som oftast så tror vi människor att ingen ser oss. Att vi flyter ihop med bakgrunden och därmed uppnår någon form av social kameleont status. 

Vi piercar, tatuerar, opererar, går på dieter, köper speciella kläder, färgar håret och för oss med inlevelse. I hopp om att synas OCH förhoppningsvis uppskattas. Jakten på social acceptans driver oss till att ständigt ifrågasätta våran egen persons lyskraft. Syns jag idag? Är jag värd att ses?

Andra finner bekräftelse och egenvärde genom att ge andra glädje och tillfredsställelse. Som om livet vore ett rum fullt av speglar. Speglar som bara visar ANDRA människor. Vi manipulerar spegelbilden till att ge oss den reflektion vi åtrår så. Lever genom andra. Är det fel?

Kan det vara fel att glädja andra? Att framkalla skratt och lust hos andra? Ge hjälp åt dom som behöver det? Skydda dom som inte kan skydda sig själva? Stå upp för dom som är svaga? Ge åt andra det som dom saknar mest?

Som jag ser på det så finns det MINST två svar på den frågan. Både JA och NEJ.

En mycket klok person sa en gång till mig, när jag balanserade på gränsen till att “Bränna ut” mig. -”Du kan aldrig ge bort något som du inte har själv.”

Ska man sträcka ut en hand mot andra så bör man se till att stå stadigt själv först. Vill man sprida glädje så ska man göra det genom att dela med sig av sin egen glädje. Inte genom att göra sig själv till åtlöje. Kärleken är likadan. DU måste FÖRST känna kärlek till dig själv för att sedan kunna låta den blandas med andras. För kärlek är ett gemensamt projekt. Något som man odlar tillsammans. Trygghet är ett annat typexempel. Hur ska man kunna ge någon trygghet om man själv inte känner någon? Innerst inne?

Jag ser det varje dag. Människor som har de bästa föresatserna när dom kastar sig in i situationer för att hjälpa andra. Som fullständigt går upp i andras problem och tråkigheter. Allt för att dom inte kan stå vid sidan och se andra lida. För att dom i andras lidande och problem ser en spegelbild dom inte orkar ta till sig. Genom att förändra andra människors liv hoppas dom kunna förändra spegelbilden till en mer önskvärd. En som inte visar det dom inte orkar se. Det dom inte vill ta tag i. Som tynger dom själva så svårt...

Dessa människor piercar, tatuerar, opererar, går på dieter, köper speciella kläder, färgar håret och för sig med inlevelse. Allt i hopp om att se sin egen förlorade glädje, trygghet eller åtrå återspeglas i andras gensvar. För visst ser man väl sig själv bäst genom andras ögon.....?

Jag känner igen dessa människor. För jag är en av dom. Men jag ska fanimej INTE stanna kvar där!