#spegel

Det är nog så... att alla är bara delar av en själv. Delar av ens själ, en del är det som påminner om sår och andra det man önskar bli och vara.

När jag attraheras är det inte personen utan vad de står för, det de Är. Styrka, mod, lekfullhet, våga synas, våga ta för sig, våga vara vild och utanför ramen. Boom. I am done.

Det är ju för att det är sånt som jag ...Kämpar med. Det är som att de blir draghjälp till att nå den versionen av mig som jag vill vara.

När jag kämpar emot det, kämpar jag samtidigt emot den jag i min själ yearnar efter att vara. Konstigt att det blir stormar, tsunamis och jordbävningar.

Men det är nog egentligen mest nature doing it's thing. Lika naturligt som att det blommar på våren och regn när molnen blir för tunga.

Det är ju jag som inte vågar. Jag som drömmer om hållbara, coola, rejäla grejer. Sånt som håller i drakar, dansa på borden och...Våga. Våga synas. Våga ta för mig. Våga vara vild och utanför ramen. Våga vara stark och visa mod.

Ser man lite mönster här ..?

Jag skjuter upp det, får axelskada som varar i minst ett år och drömmer mig bort till en dag då jag vågar.

Kommer den dagen nånsin...?

Det är den som skaver. Det är den som är en del av den lite lätt otröstliga sorgen.

För nu är det mycket vardag och trygghet. Lugnet ligger som ett täcke som både är gosigt och kvävande. Jag behöver det som syre men samtidigt vill jag slå bakut och bara...AAAAAAaaaaAH!!!

Men till vad?

Var ska elden ta vägen? Den får INTE bränna upp allt jag byggt. De tär inte ens det jag vill..!

jag vill mest...leva. SÅdär livligt igen. Jag gör det ibland här och där. Hödljudda skratt och fåniga skämt. Life.

Men ja...det är så konstigt att vi ska skämmas för att vi vill till det vi vill i livet. Skitstrange egentligen. Men bor man med strutsar ska man ju göra strutsgrejer och om man då Egentligen är en igelkott som vill göra igelkottgrejer så blir det krock. Inte för att nåt egentligen är fel, utan för att de kan ha svårt att förstå varandra.

Jag vet inte riktigt vad för djur jag är. Jag är lite av båda. jag behöver äventyr men lika mycket trygghet och lugn. Jag kan inte välja nån av dem, de är lika viktiga! Men trygghet och lugn har jag haft lite till förbannelse på sätt och vis. Fast samtidigt tvärtom.

.

Det finns ett lugn av äventyr. Som att få ta på sig torra kläder efter att ha badat. Kanske är det kontrasten. But I miss it. Det var lite för längesen igen.

Tågaturen till örebroet sen är väl på sätt och vis ett... äventyr men det är mest läskigt. Jag saknar när det liksom... sådär så man ler stort för att det är så bra.

Hjärterum är väl mitt äventyr nu och det är ju himla nice. Men jag behöver mer.

Men nånstans lugnar det ner systemet att ... det är mest jag som söker mig. Det är egentligen inte konstigare än så. Jag som SLÅSS mot spegelbilden. jag som lärt mig att jag är på ett sätt och drömmer om annat.

För att...det är delar av mig som aldrig fick visas. Inte för att de inte Var där.

Det är väl den konstiga jag får inse. Att...det är mest...jag. Allt är jag. Sökandet efter mitt hela.

Så om nån då kommer och antingen anser eller insinuerar att bara en av sidorna är ok eller duger så...är även de...en spegel av mig och det jag känner om mig. Hur långt har jag kommit på mig självkärleksresa? Vilka sidor är ok?

Jag har ju fortfarande så svårt att se mig som in charge, dra i viktiga tåtar, hålla i hållbara grejer och liksom...vara rejäl. Stabil och i en vindtät jacka för jag är nära starka naturkrafter på nåt sätt.

Som om det hela tiden eludes me. Jag backar, har 77 ursäkter och förklaringar varför jag inte.

Men...jag kommer aldrig glömma Liseberg den gången. Killen som tjatade på mig att följa med på den där upponergrejen. Hur rädd jag var. Hur omöjlig den såg ut.

Hur fullkomligt underbar den var.

Hur jag älskade att hänga upponer.

.

Att få känna och uppleva den sidan i en själv är...fulfilling. Det är helande, för man känner sig mer hel. För man bli mer hel. Biten som saknades börjar synas.

Ribbåt kändes också sådär iiihk. Den såg så läskig och rejäl ut. Seriösa säten och sådär...den här går Fort! Built for speed.

Underbar.

Som att vattnet blev sammet och man flöt över med vinden.

More plis.

För att inte Tala om vindtunneln ffs.

Så...det finns nog där. Det är en pusselbit som... jag fortfarande behöver like nuts. Samtidigt skrämmer det mig like no other.

Stormvarning.

💔 Rädsla för att bli sårad eller övergiven

– Från Månen-Pluto och Venus-Pluto, samt Saturnus-MC-aspekten. → Du söker djup intimitet, men är också rädd för den.

⚡️ Inre konflikt mellan frihet och kontroll

– Uranus-Solen, Pluto-Månen, Mars-Saturnus → Du vill leva sant, fritt, kreativt – men är rädd att bli överväldigad.

🧱 Behovet att bygga något meningsfullt i världen

– Saturnus-MC, Sol sextil Saturnus, Jupiter konj. Saturnus → Du har kapacitet att skapa struktur, men på dina egna villkor.

🌪 Transformation genom känslor

– Du är här för att gå igenom mörker – inte fastna i det, utan transformera det till kraft.

-

🌕 Din själ kom inte hit för att passa in. Den kom för att tändas. Du bär minnet av liv där du gav dig själv till andra. Anpassade dig. Lyssnade. Var klok, lojal, vänlig. Men förlorade dig själv på vägen.

Nu viskar något annat inom dig. Något vildare. Något som vill leva.

Du har en eld i ditt hjärta – Lejonets hjärta – och även om du ibland gömmer dig bakom tystnad, analyser, eller andras behov, så är du här för att gå först. Synas. Skapa. Älska dig själv högt.

Det kommer inte utan rädsla. Din själ minns känslan av att stå ensam. Din kropp bär skuggor från barndomen, där kärlek kanske kom med villkor, där närhet krävde lojalitet, där din egen sanning ibland kändes farlig. Men varje gång du vågar tala inifrån, varje gång du säger:

"Det här är jag. Det här känner jag. Det här vill jag." …så öppnas något. Inuti dig – och runt dig.

Du har ett läkande hjärta och en magnetisk kraft. Du förändrar andra bara genom att vara nära – men din största gåva vaknar först när du väljer att vara nära dig själv. När du låter din röst bli starkare än din rädsla.