De samiska åldrade var enligt sed aldrig uttjänta och oönskade. Mer än någonsin hade de behövts: De som bar med sig ett helt livs visdom och erfarenhet. Tvärtom från storsamhällets behandling av sina äldre, som vrakdelar som lämnades på stranden - var samernas gamla det solida skepp som bar fram släkten.

Det träd kan inte vara ruttet som rest ett skott som du.

Hon kommer att följa sina förmödrars linje – alla de liv som inte skrivs in i de vanliga familjesläktträden, utan de som bara dyker upp ur tomma intet – och när hon kommer fram till sin mor, till dig, så kommer hon äntligen att kunna nedteckna ditt liv.

Har du aldrig tänkt på hur det är att leva utan ett folk, utan gemenskap, bli en gäst till sina dödsdagar? Än sen säger du, och det sa jag också förut. Men nu kan jag inte tänka så längre. Förut trodde jag att sådant som att tillhöra ett folk och ett land, att sådant bara var dynga och smörja från skoltiden, från den tiden då både du och jag fick lära oss att älska en nation, jag menar tvingades älska, då man sa oss att dyrka och hedra fosterlandet, flaggan och gubbstruttarna i oljemålningarna. [...] Och visst, det är fortfarande dynga det där, i varje fall för mig, men Juha, det finns något äkta också, bakom skrävlet och påmpan och palatsen, där finns dina och mina föräldrar och nästan alla de andra i byn och det går tusen år tillbaka i en lång kedja, människor som slitit och slavat och blött för att du och jag skulle få leva och känna stolthet, för att livet skulle bli bättre.

Hur känner du när du ristar dina stenar? Jag svarade inte, men hans fråga stannade i mig. Att märka en sten var att blota, kände jag. Det var att känna tiden i sig. Att sträcka sig bakåt efter far, och hans far och farfars far. Men också att slå fast orden för evigt, att hugga in det i tiden så att det aldrig skulle försvinna.