#sensmoral

Ju mer jag skapar av vana, desto mer blir det vanskapt. Ju mer kritik som jag får, desto mer har jag sällskap. (Jag föddes utan viljan för att kanske dö med den [som jag sa] och andetag som reser över världen.) Viska mig glåpord. Försumma mig en sarkofag. Lyssna till min puls  och med mun dela andetag. Vi söker efter lycka, enskilda, i en tryckare. Ingen ögontakt, så du kan se mig som en hycklare. Skrik mig ett glåpord. Ett rovdjur följt av otur, en kompis till en orkan. Detta är ingen fullvuxen svan som söker en kontur att fylla ut. Ingen är så ful. Detta är inte du. Jag är ingenting (men ingenting är fint, så jag är van). I denna fabel: Ett snedsteg som leder till en sensmoral som ingen vill ta del av. Nu har vi en räv med en protes av trä, för höger framtass sitter fast under ett städ, där den bara är. En liten klump utan päls men med märken från tänder, nästan så tydliga nog att det märks. Nästa gång ska jag komma ihåg att be snällt.