#textstil

Jag föddes utan ålder, omedveten om vad sådant är,  men lär mig med tid att det får gå åt år om  år går åt  för att få en dag i sänder i ett  sammanlagt antal.  Jag föddes utan viljan och dör förmodligen likaså,  grå, trist, askfat, höst, vinter och vår  med minne kvar av ett endaste citat:  "Du borde inte dö även om alla vill dö i natt."  Som vi klädde oss fint i andras, som vi fann där vi står.  Så vi klädde oss fint i andras...  Dina ögon ser i ljusets hastighet  hela vägen från kakel till tapet.  Svikna vrister; tömd på blod.  Och havets bottens smak är god.  Klistra klister inombords.  Ibland så får man plötsligt nog.  Dina ögon ser allt som verklighet  men inget mer så vitt jag vet.  Sanningstal är en konstform utan tungor.  Sanningstal döljer konturerna i skuggor.  Sanningstal delar lovord mellan ugglor  men  men  men  det kommer ingenstans utan oro.  Till dess att vi tiger för att vi har halsen fylld av fiskben.  Till dess att vi tigger om en triangel som är likbent.  Så vi klädde oss fint i andras, som vi fann där vi står.  För vi klädde oss fint i andras...

Ju mer jag skapar av vana, desto mer blir det vanskapt. Ju mer kritik som jag får, desto mer har jag sällskap. (Jag föddes utan viljan för att kanske dö med den [som jag sa] och andetag som reser över världen.) Viska mig glåpord. Försumma mig en sarkofag. Lyssna till min puls  och med mun dela andetag. Vi söker efter lycka, enskilda, i en tryckare. Ingen ögontakt, så du kan se mig som en hycklare. Skrik mig ett glåpord. Ett rovdjur följt av otur, en kompis till en orkan. Detta är ingen fullvuxen svan som söker en kontur att fylla ut. Ingen är så ful. Detta är inte du. Jag är ingenting (men ingenting är fint, så jag är van). I denna fabel: Ett snedsteg som leder till en sensmoral som ingen vill ta del av. Nu har vi en räv med en protes av trä, för höger framtass sitter fast under ett städ, där den bara är. En liten klump utan päls men med märken från tänder, nästan så tydliga nog att det märks. Nästa gång ska jag komma ihåg att be snällt.