Ja visst gör det ont nĂ€r knoppar brister. Varför skulle annars vĂ„ren tveka? Varför skulle all vĂ„r heta lĂ€ngtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad Ă€r det för nytt, som tĂ€r och sprĂ€nger? Ja visst gör det ont nĂ€r knoppar brister, ont för det som vĂ€xer och det som stĂ€nger. Ja nog Ă€r det svĂ„rt nĂ€r droppar faller. SkĂ€lvande av Ă€ngslan tungt de hĂ€nger, klamrar sig vid kvisten, svĂ€ller, glider â tyngden drar dem nerĂ„t, hur de klĂ€nger. SvĂ„rt att vara oviss, rĂ€dd och delad, svĂ„rt att kĂ€nna djupet dra och kalla, Ă€ndĂ„ sitta kvar och bara darra â svĂ„rt att vilja stanna och vilja falla. DĂ„, nĂ€r det Ă€r vĂ€rst och inget hjĂ€lper, Brister som i jubel trĂ€dets knoppar. DĂ„, nĂ€r ingen rĂ€dsla lĂ€ngre hĂ„ller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrĂ€mdes av det nya glömmer att de Ă€ngslades för fĂ€rden â kĂ€nner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar vĂ€rlden. ââ Karin Boye, Ja visst gör det ont #Karin #Boye #KarinBoye #Tibro #Knoppar #Brister #VĂ„r (pĂ„/i Sundlivsstil)