#gudmor

skal du velge familie eller venner? og hvem kan egentlig bi fadder?

Jeg opplever at det er viktig å velge fadder for det lange løp. En fadder har etter mitt syn sagt ja til et langtidsoppdrag og skal følge barnet gjennom oppveksten. (more…)

Jag har en syster, som blivit turk. Det är inte så många som har en syster, som blivit turk. Men, jag har en sån.

Hon är som en syster är mest, men hon är dessutom gudmor till min kära dotter. En dotter som saknar min syster, som blivit turk.

Min syster, bor i Turkiet. Vilket man oftast gör, om man blivit turk. Hon bor faktiskt där. Jag har låtsas att hon bara är på semester, som de flesta är, när det kommer till Turkiet. Men mitt sätt att lura mig själv, fungerar inte i längden. Hon bor där, har flyttat dit. Och det börjar nu kännas som att det var väldigt länge sen det hände…

Det sista vi hörde av varandra, innan hon åkte, var kring en diskussion kring ett solkort. Ett solkort som var viktigt för min syster, men som för mig var fullkomligt ointressant. Vi pratar nu via FaceTime och det här med kortet är ingen stor sak, men det var ändå det sista som hände innan hon åkte. Vilket är synd. Det slutade med ett sånt där slut, där jag säger “men oj, jag förstoood inte att jag orsakar så mycket skaaaada genom att du inte fick sooooola”, med största möjliga ironi. Något som jag skulle sagt igen, men kanske istället sagt, vi pratar om något annat. Som, varför du måste åka överhuvudtaget? =)

Jag har svårt för praktiska saker, svårt för materiella tankar överlag, när de står mot att finnas för varandra, står mot att prata om “riktiga, viktiga” saker. Saker som JAG tycker är viktiga, riktiga, präktiga, mäktiga!

Men, bara för att jag tycker att det är trams med praktiska saker, så har jag inte rätt. Och jag säger mig aldrig veta någonting. Och slutade ha rätt vid 20 års ålder. Innan dess visste jag allt, ni som är kvar i att veta allt om allt, vet vilken skön känsla det kan vara att veta saker. Men jag har vant mig vid att veta ingenting, och att söka svar som ger mer frågor.

Jag önskar, att de sista dagarna inte handlade om ett solkort, eller alla praktiska förehavanden kring kortet ifråga. Jag stänger av, när det kommer till saker jag tycker är ointressant eller praktiskt. Stänger av och hoppas att folk ska inse att hela diskussionen är onödig, att det inte ens är värt att prata om. Se hur vi sitter i Avesta, i Dalarna, i Sverige, på Jorden och de sista dagarna innan vi skiljs åt, diskuterar pengar på ett solkort, var solkortet är och varför det blev så. Vem som bör få låna kortet, vem som använt det mest, hur jobbigt det blir att hämta det och hur besvärligt ett liv i ett I-land ibland kan vara. Jag stänger av, ironiserar kring diskussionen och personen, ber om utsäkt mycket och ofta och överdriver hur otroligt medveten jag är kring hur solkortet påverkat min kombattants utfall.

Men, folk är i regel inte tankeläsare, till mitt stora förtret! Dessutom kontrollerar jag inte allt, varken tankar eller känslor - hos andra - eller knappt mig själv. Så, vi pratade om ett solkort. Sedan dess, har hon varit i Turkiet. Sedan dess, har vi säkert haft sämre väder än henne, sedan dess, har vi saknat henne och låtsas att hon inte riktigt bor där. Sedan dess har jag hoppats att hon kommer hem vilken dag som helst. Sedan dess, har jag köpt ett nytt solkort.

Vi hoppas att hon kommer hem snart, att det här bara är ett “projekt”. Men, tiden går, och den går snabbt. Barnen växer fort, blir större och större. Och hon är inte med…

Vi vill att hon ska vara med. Barnen har bara småbarnsåren en enda gång, och jag sörjer att de inte umgås. Men desto mer man sörjer att något blev som det blev, desto mer längtar man till att det återgår.

En dag, kommer hon förhoppningsvis hem. Trött på Turkiet, trött på sol, trött på turister och trött på att bo långt bort. Den dagen väntar vi alla på…

Den där känslan är speciell, den där som säger att man vill att någon ska få leva sina drömmar, ska få göra det de måste. Men där man samtidigt känner, lev dina drömmar sålänge du gör det HÄR. Då handlar det inte om henne längre, när man utgår från sig själv. Då handlar det inte om att vilja någon väl. Då handlar det om en själv.

Men jag önskar så, att det här projektet bara är ett projekt. Att det inte blir permanent, mer permanent än det redan känns. För dagarna går så sjukt fort, och de går utan att min syster, som blivit turk - är med.

Så, lev som du vill, men inte riktigt. Gör det du måste, men inte riktigt. Gör det du drömmer om, men inte riktigt. Bo var du vill, men inte riktigt. Var borta så länge du behöver, men inte riktigt.