#drakborgen

A piece i made that was inspired by an old board game from Sweden called Drakborgen

One of the hardest boardgames I’ve ever played, supposedly it’s like a 15%chance to win the game

I am healing well and can see myself returning to a normal life soon enough. I guess the timing just works as everyone's sequestered anyway. 😅

I do miss game nights and playing warhammer a bit though, but who doesn't? 😔

Have a nice evening! 💕

För insikt i hur en modern klassiker föds, hörde jag av mig till Dan Glimne, medskapare till Drakborgen. Brädspelet som tog hela fem år att utveckla, var “gediget genomprovat [och] fungerade exakt som det väloljade maskineri och den mordmaskin vi hade visualiserat”, säger han. En annan viktig bidragande faktor till spelets framgångar i Norden på 1980-talet, menar han var illustratören Anders Jeppsons “mörka och spänningsladdade grafik”.

En av de saker som fick mig att fastna för spelet var att man bygger sin egen spelplan med slumpmässigt utvalda rumsbrickor. Hade ni några särskilda inspirationskällor till spelmekaniken?

Tekniken att skapa ”mönster” med hjälp av olika byggstenar är bevisligen mycket gammal; det räcker med att påminna om sådant som tangram, stomachion och till och med mosaik. Och det finns exempel på spel från 1800-talet med spelplaner som byggs upp av mindre beståndsdelar. Dessutom utkom på 1970-talet spelet Dungeon i USA, men där utgjordes ”nätverket” om jag minns rätt enbart av stora brickor med underjordiska gångar och så hålor i vilka man placerade ut skatter och monster. Jakob Bonds och jag skapade ett betydligt sinnrikare och komplexare men också mera variationsrikt och utmanande spelsystem – och som dessutom var utbyggbart, som påbyggnadskitet Drakborgen II visade.

Det är frustrerande svårt att överleva Drakborgen. Hur var responsen kring spelets svårighetsgrad när det begav sig?

Att funktionsmässigt förvandla Drakborgen till en hänsynslös mordmaskin gentemot deltagarna var högst avsiktligt. Vi hade faktiskt en förebild – dåtidens TV-spel som Space Invaders, Pac-Man och Missile Command, där tempot hela tiden ökade tills du som spelare ”dog”. Och vad hade man för instinktiv reaktion då? Jo, att trycka på ”Play Again”. Jakob och jag ville helt enkelt att de som spelade Drakborgen skulle bli frustrerade av motgångarna och direkt vilja spela ett parti till, med ett den-här-gången-ska-det-väl-gå-bättre frammuttrat. Om jag minns rätt av statistiken från allt vårt provspelande, så är det i storleksordningen bara 15% chans att du i originalversionen ska lyckas ta dig in till skattkammaren och ut igen, levande och innan solen gått ned.

Vad kan det bero på att det görs så få svenska komplexa sällskapsspel av detta slag?

Nja – faktum är att sällskapsspel (”brädspel”) av i dag ÄR komplexare än de genomsnittligen var för 30 eller 40 eller 50 år sedan. Och går du ännu längre tillbaka i historien, till 1920- och 1930-talen, var de flesta sällskapsspel tämligen simplistiska både vad gällde grafik, spelmekanismer och utförande, med dagens mått mätt. Men just Drakborgen som lanserades 1985 låg mer eller mindre vid den dåvarande komplexitetshorisonten; jag tror att det varit omöjligt att ge ut spelet på låt oss säga 1950-talet, publiksmaken hade då ännu inte varit mogen för ett så innehållsrikt och hårdtematiserat spel.

För att vara ett familjespel på 1980-talet var Drakborgen ett ganska grafiskt otäckt och blodigt äventyr. Var det ett medvetet drag att utmana det svenska brädspelsmyset?

MegaNörd – Brädspel, påsk och korkade gubbar

Efter en veckas hemskt uppehåll är MegaNörd äntligen tillbaka och vi hoppas att vi saknat oss lika mycket som vi saknat er. Med påsken på tröskeln så laddar vi för en helg fylld med kul.  Anna ska på påskblot och Anna ska till Gothcon och vad passar då bättre än att diskutera brädspelskulturen och hur mycket vi älskar spel! Helt perfekt påskuppladdning!

I det här avsnittet så  börjar vi  med en…