#ungdom

Det her er mit første post. Jeg har startet denne blog om at være a-spec, men jeg vil også dele tanker om LGBTQIA+ emner generelt.

Jeg oprettede den, fordi jeg ledte efter en brevkasse for unge, der prøver at finde ud af deres seksualitet, men jeg fandt ikke rigtig noget på dansk. Så jeg tænkte, at nogen må jo lave det, så nu prøver jeg,

Verdens verste menneske (2021) by Joachim Trier

tænker jeg

at det var der vi ville kysse hinanden

”Ni vet när det gör så ont i hjärtat så att man vill plocka ut det? Så känns det just nu” - Michaela Forni Min depression tog över mitt liv. Jag slutade gå till skolan, jag slutade träna. Det fanns ingen som jag träffade som jag kunde prata med. Jag kände mig helt jävla ensam. Men det har vi väl alla gjort, känt oss ensamma menar jag. Men denna ensamhet kväver en, bryter en ner bit för bit tills det inte finns någon mening med livet kvar. Vi har alla haft den, dendär tonårsdepressionen som får oss må så jävla dåligt att man inte vill vakna nästa morgon. Men man går ändå upp och tar sig till skolan, och dagen är faktiskt inte så farlig. Det är bara när ensamheten kommer ikapp man känner att det är som att det går sönder inuti en. Man säger att man inte orkar mer, men man överväger aldrig slutet. Jag vet, jag var själv där. Men man har fortfarande något att längta till, något som gör en glad. Det fanns alltid något ljus i vardagen kvar. Men den lågan försvann. Man hoppades alltid att det skulle bli bättre, efter regn kommer solsken säger man ju. Bullshit säger jag. Efter regnet kommer ännu mera regn, efter det kan det lägga sig lite innan stormen slår ut. Stormen som förstör allt i sin väg, och tillslut när den lugnar ner sig innan nästa regnskur, ser man skadan och förstörelsen den har gjort. Det kommer aldrig bli detsamma igen. Jag brukar jämföra depression med ett handikapp. Att säga till en med depression att kommer över det och må bra är som att säga till en som brutit båda bena att gå. Det går helt enkelt inte, hur mycket man än vill det. Det är en klump i magen, den obehagliga känslan när bröstet drar ihop sig och man får svårt att andas, som när man tagit ut sig på en träning. Man kan inte riktigt kontrollera kroppen. Det känns som om hela kroppen skakar, trots att det inte syns. När det sista man vill är att vakna på morgonen, när livet hänger på att man orkar hänga kvar eller släppa taget, vad gör man då? Jag vet inte riktigt vart det började för mig. Det smög sig på mig liksom. Det började med panikångestattacker. I början kom de när jag var själv. Bröstet drog ihop sig, jag fick jättesvårt att andas och tårarna vägrade sluta rinna. Gråten var först mest av rädsla, sen var det andra känslor som överkom mig. Attackerna höll på i några minuter innan jag kunde andas någorlunda igen. Det fortsatte, flera gånger själv, och sedan några gånger med min dåvarande pojkvän. Det kom på dagen, och ibland kunde jag till och med vakna utav det. När det började komma på träningar visste jag att något var fel, men jag blundade för det. För man vill ju inte må dåligt. När jag äntligen började må lite bättre igen, när attackerna kom allt mer sällan, gjorde han slut. Detta var i slutet av våren och början av sommaren. Resterande månader av året var kaos. Det var här min osäkerhet började. Värdelös, det var det ord jag tyckte, tycker, beskriver mig bäst. Känslan av att aldrig räcka till, aldrig vara bra nog för någon var det enda jag kände. Jag gjorde så gott jag kunde, men varför i helvete skulle det räcka? Jag började förlora vänner, och trots mina försök att släppa in folk i mitt liv, lita på folk och berätta den mörka sidan av mig så lämnade de bara en efter en. Det var mitt största misstag. Det finns inte många människor du kan lita på, människor är svin. Men då trodde jag det skulle göra allt bättre, öppna mig och att de skulle finnas för mig, få mig må bättre. Men det slutade med att jag hela tiden mådde sämre, jag kände mig bara bortglömd och irriterande. Trots att jag hade kvar några av mina närmsta vänner, fåtal, kändes det som de inte hade tid för mig. De hade hela tiden annat och tänka på, familjen, pojkvännen, andra kompisar etc. Jag var inte deras förstaval, och har aldrig heller varit någons förstaval. Inte ens min bästa, och äldsta vän var jag något extra för. Jag kände mig bara mindre och mindre betydelsefull. Här började jag umgås med fel personer. Det var en önskan att om att passa in någonstans. Men hur mycket jag än ville det så passade jag inte in i alla fall. Jag och mitt ex blev så kallade ”myskompisar”, trots det kaosartade förhållande vi haft till varandra. När han träffade en ny tjej i slutet av året började jag skära mig. Att må dåligt blev en del av migsjälv, skrämmande att man inte visste hur det kändes att må bra. Man kunde må okej, men mer var det inte. Man började hålla käften, för att riskera att ännu mer vänner skulle dra sig undan på grund av sin depression var en risk man inte ville ta. För varje gång man berättade något för någon var det som om de var trötta på att höra det och sa mest ”det kommer bli bra, tiden läker alla sår”. Men fuck that för tiden läker inga fukking sår. Ärlig talat gör de bara såren ännu värre för att man hela tiden ska pilla i det. Man försökte söka hjälp. Det började hos vännerna, men de drog sig undan. De orkade inte höra på ens problem, de ville inte höra, de ville inte se verkligheten. De sa, varje gång att jag berättade att någon lämnat mig, ”de ska ju finnas för dig när du mår såhär”, och sen var de näst på tu att lämna en. Det fortsatte hos en psykolog på ungdomsmottagningen. Där la jag märkte till att jag inte kan prata med folk jag inte känner. Alla hade redan bevisat att det inte går att lita på någon. De dömer en som människa. Så jag låtsades väl helt enkelt som att jag mådde bättre, som att min depression var påväg bort. Jag berättade aldrig att jag skar mig där. Det fortsatte med kuratorn, som var för insatt att det var pressen som var för hög, trots att jag tycker om att prestera. Vidare till kbt terapi, som bara var bortkastad tid. Det var ingen som kunde känna mig, det var ingen som kom in i min själ. Jag berättade för vissa vänner att jag skar mig. De nämner det aldrig. De låtsas som ingenting. Jag har alltid ett blad i min plånbok, i fall om att. Och när jag köpte ny plånbok rensade en av mina närmsta kompisar ur min gamla och jag glömde att den låg där i. Jag vet att hon såg bladet, för det låg längst upp i det facket när jag tog upp den. Trots det låtsades hon som hon inte hade sett den. För ingen vill ju veta av en ledsen flicka. Patetisk var just vad man kände sig. Riktigt jävla patetisk. Det var som om ens problem bara var något som alla trodde skulle släppa. Ingen tog en seriöst, trots ens försök att berätta hur man verkligen mådde. Man kände sig patetisk för att det man berättade var som bortblåst, folk ville inte se, folk ville inte höra. De blundade för det och istället var det jag, jag som faktiskt öppnade mig och vågade berätta om i hopp av att få stöd, som fick skiten. Patetisk. Och man bröt ihop, inte bara en gång, två, tre gånger per dag. Man orkade inte längre med livet. Bladet kom allt mer oftare fram och man började tänka steget längre. Var det verkligen värt att kämpa? Men man gjorde det iallafall. Och tillslut trodde jag att min vändning var här. Han, han jag känt i två år fick mig tro att det fanns en ljus framtid. Och hur mycket man än ville dö, så fick han en att vilja leva. Men det övergick snart till att han fick en vilja dö ännu mer. Jag visste inte ens att en människa kunde vara så fin. Jag har alltid hittat något litet fel jag störde mig på, men det gjorde jag inte med honom. Jag fick alltid en speciell känslan när jag kollade på honom, det får jag fortfarande. Man har alltid velat ha hans uppmärksamhet på något sätt, och när man väl fick den blev man glad. Han är så jävla fin. Ni vet, alla har den person man alltid vill va med oavsett, trots att man aldrig riktigt varit med den? Man suktar alltid efter den människan och man skulle gå från vad som helst om man fick chansen med honom? Denna kille fick mig inte längre vilja ha honom. Men varje dag är en plåga. Att varje fukking dag inse på nytt att han aldrig kommer komma tillbaka. Och jag vet att jag inte har någon chans, inte ens en liten. Jag menar kolla på alla människor han har runt omkring sig, kolla på tjejerna. Jag är inte ens i närheten av deras klass, jag är inte ens i närheten av att vara så bra som dem. Och framför allt hon, hans ex, före mig. Teoretiskt verkar det som vi passar bättre ihop eftersom vi har samma intressen, men hon är kär i honom. Och hur mycket jag än är det också så älskade han henne, han älskade aldrig mig, ingen älskar mig. Ingen kan någonsin älska mig. Jag är bara en fas för alla, ett steg för att kunna gå vidare. Jag är ingen man stannar hos, jag är ingen. Alla mina val jag nu gör, är för att du fick mig förlora hoppet om kärlek. Kärlek är inte till för mig för det finns ingen som stannar. Alla killar jag strular med är bara för att en liten stund känna annat än tomhet, att känna lite närhet. Men så lite som att det får mig att må dåligt, så lite gör det mig också glad. Jag bryr mig inte längre. Jag bryr mig inte om vad folk säger, vad de tänker om mig. För vad är dealen? Jag har ändå förlorat allt hopp. Ni vet dendär känslan när man känner sig helt värdelös? Vad man än gör, hur man än gör det går allt och helvete. När man bara vill försvinna. Ibland har man tur att man träffar den människa vars famn tar bort allt ont i världen. Den famnen har jag hittat, hos någon jag aldrig kommer få igen. En kram från honom och hela världen är bra för en stund. Vi hörde inte ihop, och det vet jag också, det var aldrig rätt mellan oss. Men hans famn, hans fantastiska famn. Efter över ett halvår började vi äntligen prata och blev vänner igen, bästa valet jag gjort. Men hans kramar får mig glömma allt, allting som är runt omkring för dem sekunderna. Har aldrig träffat någon annan som har en sån trygg famn som han. Tiden läker alla sår, tillslut. Och vi kommer komma över ärren. Men det är bara det att man är så jävla trött på att alltid behöva komma över det. Jag menar, hur många ärr finns det plats för? Att vara kär i en människa man vet man aldrig kommer få är något som plågar en varenda jävla dag. Jag menar hur i helvete kommer man över någon? Så himla svårt, man vill gå vidare men det går inte en enda dag utan att man tänker på dem. Jag har kommit över killar förut, det har vi alla gjort. Men då har jag alltid hittat någon med dem att hata. Ena killen gjorde slut på vår femmånadersdag, och den andra kallade mig för negativ och den tredje var bara en ren idiot. Men jag ser inte det med dig. Jag försöker intala migsjälv att jag bara var ditt plåster, jag försöker få det till min punkt att hata dig, men det är så jävla svårt när det finns så mycket att älska. Att en person kan påverka en så himla mycket är väldigt fascinerande ändå. Hur den kan få ens humör svänga som en bergochdalbana, hur de kan få en bli pratglad och framåt, eller väldigt tillbakadragen. Man vågar antagligen vara sig själv mer än någonsin, eller så vågar man inte vara sig själv alls. Så är det för mig, du har gjort mig tillbakadragen. Man känner sig så jävla liten när personen är i närheten. Som att ens röst helt plötsligt försvinner. Alla dedär goa tankarna och orden försvinner och hjärnan blir tom. Man blir tom. Det är som allting bara försvinner och man vet inte längre vad som är rätt eller fel. Allt är bara helt blankt. Man ger upp innan man ens har försökt. Eller är det bara så för mig?

Just i dom stunderna vill man inget hellre än att sätta ord på sina känslor. Man vill skriva av sig, berätta varför man gör som man gör, göra någonting som sätter ord på smärtan. Och det kanske är just det som är det värsta, det är som orden tagit slut.

Kvällarna då man känner att man vill dö kommer oftare. Sina försök att må bättre försvinner och allt man vill göra är att skära bort sina otillräckligheter, krypa ner under täcker, gråta tills känslorna försvinner för att sedan somna för att aldrig behöva vakna igen. Men det gör man inte. Det är dock inte för sig själv man inte gör det, det är för alla runt omkring. När man mår såhär vill man att ingen människa på hela denna jord ska behöva må lika dant. Och försvinner man, kan de faktiskt göra det. Jag vill inte orsaka ännu mera smärta än vad jag redan gjort, det är tillräckligt nu. Hellre att jag mår dåligt än att andra gör det. Vill aldrig att någon ska behöva känns sig såhär värdelös, att man inte räcker till till något och hela livet känns som ett skämt. Jag tror på meningar i livet, jag tror att allting som händer har en mening. Jag tror på ödet. Men ibland känns det bara inte som att det är gjort för mig. För vad är meningen med att jag ska behöva må så dåligt att jag inte längre vill leva? Överleva för att se till att ingen annan ska behöva må såhär? Jag vill vara lycklig, glad och känna mig älskad, är inte det vad alla vill? Varför kan jag inte då för en gång skull få känna mig värdefull? Men jag vill inte slösa bort mina 18 år, jag vill inte ge bort mina 18 år till döden. För vem fan vill egentligen dö? Alla vill leva. ”För att lyckan är att fly bort från verkligheten” - Anton Kristiansson kan verkligen kan sätta ord på sina känslor en kväll som denna. Man vill inte längre vistas i verkligheten, man vill inte längre vara en del av den. För drömmarna är bättre än verkligheten, där finns allting man vill ha, bekräftelse. Men man ligger på kvällarna, i evigheter för att ens kunna somna, med tankar som flyger omkring och vägrar lämna ens huvud. Trots att man är utmattad under hela dagen, varje dag, så är det fortfarande lika jävla svårt att somna varje kväll. Man vill inte heller somna, för man är rädd för att vakna upp och se vad nästa dag kommer ge en, man är rädd för att möta den. Och man är rädd att tankarna man så ansträngande försökte glömma kvällen innan, kommer tillbaka det första det gör när man vaknar. Tyvärr är det också så det är, så snabbt man vaknar är de där, hur mycket man än försöker att tränga dem undan. Man vaknar med ångest, igen.

Det finns just en speciell person, en person som har kunnat få mig må så jävla dåligt. Ibland är vi tydligen vänner, ibland inte alls, ibland är vi till och med bästa vänner. Det är hon som bestämmer. Alltid varit. Det var så mycket bättre i ettan, och framför allt tvåan. Det var så enkelt när hon inte var i skolan, hon kunde då inte sära på min klass, hon kunde inte förstöra allt det vi byggt upp då. Men så kom hon tillbaka, tillbaka med så mycket att berätta och behövande så mycket mer uppmärksamhet på grund av hennes unge. Allting skulle kretsa runt henne, allting ska kretsa runt henne. Alltid. Så hon tog med halva klassen, skapade ett litet hat mot oss resterande. Visar så tydligt när vi inte duger och när vi gör det. En person som får mig må så jävla dåligt. Hon tog ifrån mig allting jag hade i våren i tvåan. Då jag faktiskt kände en liten smula av lycka. Allt det tog hon ifrån mig, inklusive lite mer. En person som förstörde det vi byggt samman. Precis som anorexia och bulimi så är depression är sjukdom som förvirrar en syn på vardagen och en själv, ens vänner och alla som finns i närheten. Precis som dess sjukdomar finns det en röst i bakhuvudet som gör att man inte kommer ur skiter. Och det värsta är att depression inte ens är så tydligt som varken anorexi eller bulimi på vad som behöver göras för att man ska kunna må bra igen, trots den långa jobbiga vägen så är de i alla fall konkreta sjukdomar. Börja ät och sluta spy, vad jag önskar att depression var en sån konkret sjukdom. Men det är den inte. Och precis som dessa sjukdomar ligger rösten i bakhuvudet å hela tiden påminner om hur värdelös man är, hur lite värd man är och att man förtjänar allt ont i världen. Ibland vinner man över rösten och känner sig lite bättre till mods, men oftast sitter man där med klumpen i bröstet och tårar i ögonen. Den säger till en att man inte kan må bra längre stunder, den ger en smak på hur det kan kännas, ger en hopp, för att sedan dra en ner till botten igen. Jag vet, för jag har varit där så många gånger. Man blir så osäker på sig själv, man blir osäker på allt. Man tror inte man kan må bra, och det värsta är nog att man inte vågar. Man vågar inte må bra för man har mått dåligt så länge så man inte vet om man kan leva utan det. Det har blivit en form av trygghet, att må dåligt, och att lämna sin trygghetszon kräver mycket mod, mod som inte en deprimerad har.

Jag är rädd att jag aldrig kommer våga släppa någon nära inpå igen, att jag aldrig igen kommer berätta hur jag faktiskt mår och vad jag faktiskt gör. Jag är så jävla vilsen och är så rädd att jag aldrig kommer hitta hem. För här är jag inte hemma, här är jag mer vilsen än vad jag någonsin varit. Men vad är det som är så viktigt som gör att jag måste kämpa som alla säger? För jag vill inte kämpa, jag vill ge upp. För jag orkar inte bygga upp mig igen när jag hela tiden går sönder, jag orkar inte hela tiden kämpa för att det ändå ska vara värdelöst och förstöras sen ändå? Det är fan hopplöst, varför försöker jag ens? För ingen kan någonsin älska mig i alla fall. Jag kan bara öppna min egna tumblr och kolla igenom den och tårarna börjar rinna som in i helvete och ångesten väller upp mer än innan. Jag mår fan inte bra. Jag mår fan inte bra. Det är hemskt egentligen. Jag vill inte leva, men jag har ingen bra anledning till att inte göra det. Det är läskigt, jag vill att något så hemskt ska hända mig, så jag har en bra anledning till att faktiskt dö. För nu känns det som om om jag skulle lämna allt, så skulle ändå allt vara mitt fel och ingen skulle riktigt förstå hur dåligt jag egentligen mådde. Jag vill att något riktigt jävla dåligt ska hända mig så att jag kan bryta ihop ordentligt och aldrig behöva vara rädd för att faktiskt lämna livet bakom mig. Ibland är det allt jag önskar jag kunde göra. Men kanske, kanske behöver folk bara förstå varför jag beter mig som jag gör, varför jag säger och gör vissa saker. Mycket beror på ju att jag stängt inne migsjälv, jag släpper inte in någon längre, alls. Det finns inte en människa som vet allt om mig, finns ingen alls. Och jag börjar till och med bli lite rädd för migsjälv för jag vet inte längre vem jag är. Jag stöter bort folk å vägrat känna något för någon. När jag börjar bli lite smått en bitch mot dig, betyder det bara att du kommit lite för nära och jag måste på något sätt stöta bort dig. Eller så blir jag sur eller arg på småsaker bara för att ta bort den huvudsakliga känslan av varför jag mår så jävla dåligt. För jag vill inte att någon ska veta, och därför stänger jag ute människor för jag vill inte låta de vara så nära mig att de kan se mig så svag som jag egentligen är. Att jag kan lägga mig på golvet i rummet ibland och bara stirra ut i tomma intet och låta tårarna rinna. Hur jag kan sitta i sängen och låta blicken fasta för att bara sitta där, i tystad, ensamhet och tomhet. Svag, det är just vad jag är. Svag, ensam, värdelös. Och därför stöter jag bort människor på ett sätt så ingen förstår hur jag egentligen mår. Medan självförtroendet försvann i steg gjorde också självkänslan det. Jag har aldrig mått speciellt dåligt över min kropp eller hur jag ser ut. Men ju längre tiden gick ju sämre mådde jag. Med mina 55kg på min 160cm började jag må dåligt över hur jag såg ut. Jag har alltid varit smal, det har jag. Men jag kände mig inte längre smal. Jag började få ångest över vad jag åt, om jag var sjuk längre tid och vilade och inte tränade, få ångest över framförallt hur min mage såg ut. Vissa dagar mår man helt enkelt inte bra över sin kropp, det var så förut också. Men det var över på någon dag och kom inte allt för ofta. Men sen började det nästan komma dagligen. Jag började känna mig riktigt jävla äcklig, och det blev bara en ytterligare push till depressionen. Det räckte inte längre med att man bara skulle känna sig så värdelös, utan nu skulle man också känna sig fet. Jag älskade att gå i magtröjor förut, för jag älskade faktiskt min mage rätt stor del utav tiden, men nu fick jag ångest när jag satte på mig en, för att jag såg hur fettet kom ut på sidan och i fram. Jag kände mig bara så jävla ful, men framförallt äcklig. Äcklig för att jag inte rörde på mig, åt skit och bara blev lat. När man såg alla fitness bilder på tjejer som har kroppar som inte ens går att beskriva, magar som musklerna syns och en rumpa som var riktigt fast, så mådde man inte bättre. Man ville se ut som dem, men man har inte orken att kämpa för det. Depressionen och skolan tär tillräckligt på psyket och gjorde en så fruktansvärt trött redan. Det blev en ond cirkel. När jag kämpar och kämpar tills det inte går. Det går verkligen inte längre. Jag kan inte le samma falska leende längre. Jag kan inte säga att allt är bra en enda gång till. Jag måste ha hjälp. Men hur får man hjälp att sluta hata allt, mest av allt sig själv? När allt bara är hopplöst fult och äckligt och när du, varje gång du kollar dig själv i spegeln, brister ut i gråt. Du kan inte sluta gråta, och inte heller sluta kolla. När ärren lyser röda på ben och armar och hatet växer sig större och nästa kväver dig. Du flämtar efter luft mellan snyftningarna. Du måste bita dig i läppen så hårt att det går hål, för att inte skrika rakt ut. Hur hjälper man någon som redan gett upp? 1523. 1523 människor valde att ta sitt liv i Sverige förra året. 154 av dessa personer var ungdomar. Det vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15-24år är självmord. Den vanligaste dödsorsaken. Dom säger att det har blivit en trend för ungdomar att må dåligt. Det är ingen fukking trend. Det finns inte en människa som vill må såhär, det är inte ett val man gör, det är en sjukdom, precis som vilken annan sjukdom som helst som kan drabba en. Ingen ung människa ska behöva vara rädd för att söka hjälp, va rädd för att inte bli hörd. Snälla börja lyssna börja se. Rädda liv. Att människor ska nå botten då självmord är den enda utvägen dem ser ska inte ens vara något alternativ. Dom åren som alla vuxna säger var ”de bästa åren i deras liv” ska vara stora delar av dagens ungdomars värsta? Och jag talar inte bara för migsjälv, vetenskapen om att jag aldrig i hela mitt liv har mått såhär dåligt och viljan av att aldrig heller vilja må såhär igen, är något för många känner. Vi säger att det är samhällets fel, men vi ÄR samhället. Vi kan göra skillnad, DU kan göra skillnad. Du är inte värd att må såhär, lika lite som jag är värd att må så. Det finns inget som säger att vi är mycket sämre än alla andra, det enda som gör det är rösten i ditt huvud, och tyvärr är det den rösten vi lyssnar på mest. Det finns en väg ur dethär, och hur många fel svängar jag tagit på vägen så ska denna vara rätt. Ibland behöver man bara hjälp för att välja rätt. Du är värdefull, glöm inte det. It's just a spark but it´s enough to keep me going. And when it's dark out noone is around, it keeps glowing. Åså börjar detdär nya året, men en förändring, det är för mycket att hoppas på. Det är samma att vakna varje morgon med ångest, somna varje kväll och inte vilja vakna. Fuck detdär med att det är en andra chans. Finns inget bra med nyår, allt är helt jävla cp bara, finns inget positivt alls. Det är bara värre än innan. Allting är värre än innan, finns inget som någonsin blir bättre. Man blir bara mer ensam, mer deprimerad och mer desperat efter något bra. Jag behöver sova och jag behöver en famn. Ånger. Det suger att inte kunna få må bra, det suger att veta att man inte vaknar glad, att man aldrig någonsin vet att man kommer vakna och må bra nästa morgon. Fuck det nya året för det finns fan inget positivt med det. Det är en stor fet lögn och jag pallar fan inte vara med. Lögn till alla nyårslöften för om man vill göra något kan man lika gärna gå upp och göra det nu, man behöver inget jävla nyårlöfte. Livet är bara så jävla patetiskt, människor är bara så jävla patetiska. Jag behöver komma bort, behöver försvinna. Jag vill inte vakna nästa morgon. Jag vill aldrig vakna igen.

Gott nytt ångestår på er