#arbetslost

Jag svär, egentligen finns det inget samhällsproblem som är kopplad till ungdomsarbetslösheten. I verkligeheten sitter det inte tusentals ungdomar hemma och är förtvivlade över att de inte får några jobb.

Eller, låt mig formulera om meningen: I verkligheten sitter det tusentals ungdomar hemma, men de är inte förtvivlade över att de inte har ett jobb.

För egentligen finns det jobb att ta, men vi ungdomar känner inte att det är värt att ta ett skitjobb för en dålig lön. Då kan man lika gärna softa och hoppas på att pappa fortsätter betala för maten.

Nu var det ett tag sen jag skrev något här. Konstigt det där: man tycker att jag borde ha tid att sitta och skriva lite blogginlägg som arbetslös, men av någon oförklarlig anledning så rinner tiden iväg ändå.

Hur som haver, jag har i alla fall kommit fram till något de senaste dagarna. En livsinsikt kanske man skulle kunna kalla det.

Det slog mig när jag satt i min gamla vanliga datorstol. Datorskärmen bländade mig i mörkret. Klockan var inte allt för sent, men vintermörkret har redan tagit över stora delar av dagen. Med femton halvdassiga jobbannonser från monster.se uppflikade i internetbrowsern stirrade jag mig blind på skärmen. Det var nästan som att det slog mig som en blixt från klar himmel, jag var liksom inte redo att få en livsinsikt bara sådär, mitt på mörka dagen.

En obehaglig känsla av tomhet växte i mig. Känslan av att allt man gör är meningslöst.  Att man spenderar tid på onödiga saker, och känslan av att jobben man söker - och inte får - är helt utan mening. Känslan skriker inombords. Den vill ut.

Jag vill åstadkomma något i livet! Jag vill känna att det jag gör är meningsfullt. Jag vill hitta på något, lära mig något, utforska något eller skapa något. Det spelar ingen roll vad det är och till vilket syfte. Bara det har någon typ av meningsfullhet.

I förrgår åt jag tre ägg till frukost och lunch.

Igår åt jag två.

Förhoppningsvis äter jag mer imorgon till brunch.

Underhållning, kärlek, vatten, saker att göra. Det spelar egentligen inte någon roll vad det är för något - allt kommer att sina till slut. Man kan bara ha kul till en viss gräns, man kan bara få pirr i magen en viss tid, man kan bara dricka en viss mängd ur glaset och det finns bara ett visst antal saker man kan göra.

Men, efter otaliga arbetsansökningar, flertalet registreringar på rekryteringssidor och fler mail än vad man kan räkna på både händer och fötter, så finns det ändå en sak som av någon anledning aldrig verkar ta slut.

Hoppet att få ett jobb. För varje gång jag klickat på skicka kommer alltid känslan av "Nu jävlar får jag jobbet!", "Den här gången fixar jag det!" eller "Nu gäller det, miljonte gången gillt!"

Först anmäler man sig till en massa högskolekurser. Det är ju lite spännande. Sen, någon månad senare, får man mail att man ska logga in för att kontrollera att man är behörig. Vilket också kanske är halvspännande. Och om man då är behörig så leder det till att man ska invänta på besked om man kommit in på någon kurs. Som också är ganska spännande.

Har börjat handtvätta mina underkläder under tiden jag duschar.

Det är bara att ta med några smutsiga plagg, hoppa in i duschen och ta en pyttelite större klick schampo i händerna än vanligt. Sen kan man smörja in kropp och kläder på samma gång.