Arbetslost.

Jag svär, egentligen finns det inget samhällsproblem som är kopplad till ungdomsarbetslösheten. I verkligeheten sitter det inte tusentals ungdomar hemma och är förtvivlade över att de inte får några jobb.

Eller, låt mig formulera om meningen: I verkligheten sitter det tusentals ungdomar hemma, men de är inte förtvivlade över att de inte har ett jobb.

För egentligen finns det jobb att ta, men vi ungdomar känner inte att det är värt att ta ett skitjobb för en dålig lön. Då kan man lika gärna softa och hoppas på att pappa fortsätter betala för maten.

Nu var det ett tag sen jag skrev något här. Konstigt det där: man tycker att jag borde ha tid att sitta och skriva lite blogginlägg som arbetslös, men av någon oförklarlig anledning så rinner tiden iväg ändå.

Hur som haver, jag har i alla fall kommit fram till något de senaste dagarna. En livsinsikt kanske man skulle kunna kalla det.

Det slog mig när jag satt i min gamla vanliga datorstol. Datorskärmen bländade mig i mörkret. Klockan var inte allt för sent, men vintermörkret har redan tagit över stora delar av dagen. Med femton halvdassiga jobbannonser från monster.se uppflikade i internetbrowsern stirrade jag mig blind på skärmen. Det var nästan som att det slog mig som en blixt från klar himmel, jag var liksom inte redo att få en livsinsikt bara sådär, mitt på mörka dagen.

En obehaglig känsla av tomhet växte i mig. Känslan av att allt man gör är meningslöst.  Att man spenderar tid på onödiga saker, och känslan av att jobben man söker - och inte får - är helt utan mening. Känslan skriker inombords. Den vill ut.

Jag vill åstadkomma något i livet! Jag vill känna att det jag gör är meningsfullt. Jag vill hitta på något, lära mig något, utforska något eller skapa något. Det spelar ingen roll vad det är och till vilket syfte. Bara det har någon typ av meningsfullhet.

I förrgår åt jag tre ägg till frukost och lunch.

Igår åt jag två.

Förhoppningsvis äter jag mer imorgon till brunch.

Underhållning, kärlek, vatten, saker att göra. Det spelar egentligen inte någon roll vad det är för något - allt kommer att sina till slut. Man kan bara ha kul till en viss gräns, man kan bara få pirr i magen en viss tid, man kan bara dricka en viss mängd ur glaset och det finns bara ett visst antal saker man kan göra.

Men, efter otaliga arbetsansökningar, flertalet registreringar på rekryteringssidor och fler mail än vad man kan räkna på både händer och fötter, så finns det ändå en sak som av någon anledning aldrig verkar ta slut.

Hoppet att få ett jobb. För varje gång jag klickat på skicka kommer alltid känslan av "Nu jävlar får jag jobbet!", "Den här gången fixar jag det!" eller "Nu gäller det, miljonte gången gillt!"

Först anmäler man sig till en massa högskolekurser. Det är ju lite spännande. Sen, någon månad senare, får man mail att man ska logga in för att kontrollera att man är behörig. Vilket också kanske är halvspännande. Och om man då är behörig så leder det till att man ska invänta på besked om man kommit in på någon kurs. Som också är ganska spännande.

Har börjat handtvätta mina underkläder under tiden jag duschar.

Det är bara att ta med några smutsiga plagg, hoppa in i duschen och ta en pyttelite större klick schampo i händerna än vanligt. Sen kan man smörja in kropp och kläder på samma gång.

1. Tvättar alla sina kläder dagen innan för att man inte riktigt vet vad man ska ha på sig förrän man verkligen, verkligen måste gå hemifrån.

2. Lägger sig i tid, men eftersom man som arbetslös haft en så skev dygnsrytm somnar man ändå inte förrän vid småtimmarna.

3. Vaknar svintidigt, typ när Nyhetsmorgon fortfarande visas på TV, eller när bussarna fortfarande går var femte minut. Ögonlocken är svåra att hålla uppe.

4. Gör i ordning sig i två timmar. Duschar för första gången på en vecka och rakar bort det svandun man insisterar att kalla skägg. Passar dessutom på att välja ut en outfit.

5. Ångrar sin outfit för tredje gången. Går istället och äter frukost för första gången på ett halvår, endast i underkläder, för att man har hört att frukost ska vara det viktigaste målet på dygnet. Det blir ljust rostbröd med steksmör, för det är det enda pålägg man har i kylskåpet.

6. Stryker skjortan man valt ut. De enda gångerna man stryker sina kläder är inför arbetsintervjuer och bröllop, så man har inte riktigt fått in rutinen med hur man egentligen ska göra. Med en halvskrynklig, men behagligt varm, skjorta och ett par av pappas gamla kostymbyxor, placerar man två välvalda spray av sin enda parfym på hals och handled (eftersom det är så de gör på TV), och drar på sig kostymen man köpte till studenten.

7. Man sätter på det par skor man har som skulle kunna kallas anständiga, går ned till tunnelbanan och påbörjar därmed sin 45 minuter långa tunnelbaneresa till Hässelby Strand eller någon annanstans avlägset.

8. Kliver av tunnelbanan, 30 minuter innan intervjun är planerad, och börjar sedan hetsvanka omkring i området för att försöka hitta lokalen där intervjun ska vara. Som hjälp att hitta har man i alla fall en inbyggd GPS i mobilen som inte riktigt verkar fungera.

9. Lyckas till slut hitta lokalen, men har, tack vare sina snabba steg, fortfarande 20 minuter att döda. Man vill ju inte komma för tidigt. Man behöver därför gå omkring, en bit ifrån lokalen för att undvika pinsamma situationer, i ett område där det finns ingenting att se.

Säga vad man vill om livet som arbetslös, men en sak är säker: hittar man inte en ersättare till den självverkande hjärngymnastik som man får när man har vardagsrutiner som i skolan eller på jobbet blir man sakta men säkert helt jävla hjärndöd.

Det är som att hela ens hjärna går i energisparläge när man börjar dega, och det enda sättet att få igång den igen är att utsätta sig själv för något kreativt. Inte slår hjärnan heller över till död över en dag, utan det är en smärtsam och långsam process från mentalt aktiv till mental dvala.

Man får känslan av att hjärnan gör allt för att få en att dra igång hjärngympan igen. Aldrig någonsin har jag haft suget att läsa och skriva så mycket som nu. Jag har till och med nått nivån att jag strävar efter att hitta de mest svåra och litterärt djupa böckerna man kan läsa för att mata min kreativitetsvältande skalle. Aldrig någonsin har jag heller varit så otroligt manad att börja måla som nu. Jag är fan värdelös på att måla och har aldrig tyckt det varit kul. Men ändå känner jag en sådan mäktig dragkraft att ta till penseln för att HLR:a min hjärna till liv igen.

Sen är mitt problem att jag har det där kreativa suget, men saknar det kunskapen. Som Scarlett Johansson förklarar i Woody Allen-rullen Vicky Cristina Barcelona: "It’s sad, really, because I feel like I have a lot to express and I am not gifted.”

Varje dag slår det mig hur ineffektiv Arbetsförmedlingen egentligen är.

Alla har försökt sig på att söka jobb via myndigheten, absolut inte minst ungdomar. Samtidigt får ingen någonsin just det som de söker - ett jobb - via myndigheten. Som bäst kanske man får tag på en anställning hos ett dead-end bemanningsföretag - som erbjuder ett inventeringsgig i månaden, klockan 05:05 i en lokalaffär, tjugo minuter från Bålsta - eller, om man är redo att slavarbeta för minimumlön, halvdassiga villkor och verbala spott i ansiktet, hos ett telemarketingbolag. Det är som att det alltid finns någon lämpligare kandidat för rollerna som erbjuds att ingen alls får vettiga jobb. Man kan nästan undra vilka som får de där tusentals jobben som påstås vara lediga.

Tänk om det visar sig att allt är en lögn. Arbetsförmedlingen är på låtsas. Allt är ett påhitt av staten för att lura folket att det visst finns jobb till alla. Det finns inga urvalsprocesser, inga kontaktpersoner eller arbetsgivare. Inte heller finns det en kandidat som är lämpligare än dig eftersom - just det - det jobb du sökt inte existerar överhuvudtaget.

För ibland känns verkligen förmedlingen så effektiv. Det är nästan som om man bestämde sig för att starta en myndighet som ska förmedla arbeten till absolut ingen alls. Men ni vet ju vad Benjamin Franklin så vist en gång sade:

Det kan ofta kännas värdelöst - och lite patetiskt - att vara en arbetslös ungdom som jag låter sina bästa år slösas bort genom att sitta och ruttna hemma, stirrandes på Hem till gården-avsnitt på tv4play. Endast iklädd underkläder. I ett rum som doftar svett och pruttlukt.

Men jag kan faktiskt berätta att det inte är helt och hållet värdelöst. Idag, till exempel, har jag hittat tre nya artister och band som platsar i mina spellistor. Jag skulle aldrig hitta dem om jag hade ett tidskrävande jobb.

Det känns som att man söker hundratals olika jobb dagligen, och dagligen känns det som att man nått en återvändsgränd i arbetssökandet. Efter nästan en evighet av arbetslöshet märker jag att sparkontot kanske inte är så vackert och siffrigt som det en gång var. Krona för krona ser jag hur mina enda pengar sinar, och det kommer inget nytt som fyller på bössan.

Så, nu har jag kommit på en idiotsäker plan för att tjäna snabba cash på kort tid: tävlings-TV!

Efter tretton år i av skola är det vissa saker och rutiner som har en tendens att fortsätta även efter man tagit studenten. Söndagsångest är nog den mest tydliga av dem.

Min helg ser ganska precis likadan ut som min vardag. Den enda skillnaden är att under helgen har jag vänner och familj att umgås med på dagarna och kvällarna. Förutom det är min dag lika ledig och aktivitetslös under vardagen som under helgen.

Trots att man tycker att jag inte borde ha något bättre för mig än att äta, så har jag ändå en tendens att glömma av det.

Först vaknar man litet för sent, och väljer därför att strunta i frukosten och istället satsa på en ordentlig lunch om någon timme. Sen sätter man sig självklart framför datorn, drar igång ännu en dagstur av slösurfande och startsideuppdaterande, och missar i och med det ännu en måltidsdeadline.

Att vara förkyld är, tro det eller ej, förödande för en arbetslös ungdom som jag. Det sätter stopp för den enda rutinmässiga och hälsosamma vana man har kvar: träningen.