Stockholm är en stad där människor väldigt sällan väljer att bry sig om människor som de inte känner. Där människor kliver över människor som ramlat.

Jag hade glömt mitt gymkort på gymmet. Jag bad en signifikant annan att gå dit på kvällen, knacka på och hämta hem det. När hen stod utanför och knackade vägrade de som var där inne att öppna och fråga vad hen ville. En av dem avbröt sitt löpbandslöpande, gick fram till fönstret och skakade demonstrativt på huvudet för att sedan fortsätta sin träning.

Jag tänker på min vän som ramlade i rulltrappan på tunnelbanan, slog i knät och skrek av smärta, tappade ut sin väska på tunnelbanestationens golv. Hen beskrev hur i n g e n frågade hur det gick, hjälpte till. Hur människor började kliva över henom, eftersom hen låg mitt i vägen. Istället för att fråga hur det gick. Började kliva över någon som var i vägen. De lyfte på benen, gick över henom, satte ned benet på andra sidan.

Eller cyklisten som ramlade på cykelbanan framför mig häromveckan. Det var inte ett våldsamt fall, mer som att hen ramlade. Personer gick precis bredvid där hen ramlade. De backade undan. Gick iväg. Jag stannade och frågade hur det gick. Hen såg chockad ut. Jag var chockad. De backade undan, för att hen inte skulle ramla på dem. Sedan gick de därifrån. Utan ett ljud. Eller personen som låg på tunnelbaneperongens golv. Eller hen som vinglade så hen nästan ramlade ner på spåret.

I den här staden har jag aldrig sett någon fråga någon annan om hen behöver hjälp.

Att glömma sitt gymkort på gymmet är ett tillräckligt allvarligt snubblande för att bli utesluten.

Det är en psykopati på samhällsnivå.

En kompis presenterade idén att det handlar om hur samhället, och majoriteten, har valt att hantera fattigdom. Fattiga ignoreras, klivs över om de ligger i vägen. När samhället, och majoriteten, väl börjat ignorera människor som uppenbart är i extremt behov av hjälp (med alla dessa argument om att de inte hör till majoriteten, som om det går att utesluta människor ur gruppen människor). När en väl börjat kliva över andra människor, då fortsätter en, då kliver en på.

Det finns en modell om hur människor utesluter andra människor från sin in-grupp. Genom rasism, klasshat, sexism. Om någon med kostym ramlar får den hjälp snabbare än om någon med trasiga kläder ramlar. Om en mörkhyad försöker ta loss en cykel från en stolpe rings polisen, om en ljushyad gör samma sak (i samma kläder), får hen hjälp. Människor använder sina fördomar för att räkna in - eller ut - det de ser omkring sig. Men riktigt så enkelt är det inte. För beteenden kommer ofta före ideologi, samspelar med ideologi. Ideologi skapas i relation till handlingar. Samhället, och majoriteten, har valt att förhålla sig till fattiga på ett visst sätt. Sedan kommer ideologin (rasismen, klasshatet) för att bekräfta beteendena, förklara varför de sker.

Av alla platser jag besökt är Stockholm den stad där samhällspsykopatin gått längst. Här är det som att själva handlingen - att snubbla till, att glömma gymkortet, att ligga full, att tigga - räcker för att utdefinieras ur gemenskapen. För majoriteten skulle aldrig glömma sitt gymkort, ramla på cykeln, bli för fulla, behöva tigga. Behöva fly. Fly för sitt liv.

Det här är inte en stad för människor att bo i. Jag skulle aldrig låta barn växa upp här. Vad skulle de lära sig, vilka skulle de bli? Vad skulle hända om de snubblade, på väg hem, när jag inte var med?

Ett samhälle.

När du snubblar lovar jag att ta emot (även om du kör stadsjeep och har kostym). Med det som grund kan vi sedan göra viktiga och oviktiga saker tillsammans. Men den som inte tar emot när någon annan faller, den beter sig redan som någon som står utanför samhället där den ingår. Ett samhälle kan ha några sådana olycksbarn, så klart, men inte många. Inte majoriteten. Om samhället har gett upp uppgiften att ta emot, om samhället självt blir psykopat, vad händer då?

Helt unikt är det inte, det psykopata samhället. Mycket sci fi handlar om det. Fahrenheit 451 handlar om det, om en bortser från massmediepessimismen. Serieromanen V for vendetta tar upp det. Brazil, filmen, har det som centralt tema.

Det finns en politisk slagkraft i att positionera sig i relation till, och utanför, fastslagna föreställningar om hur en ska vara. Men det kan vara svårt att hålla reda på, eller hitta nya, sådana strukturella positioner att förhålla sig till.

Du vet säkert hur det är, jag tror många är med om samma sak. Varannan människa jag träffar tittar snett på mig. Höjer ögonbrynen eller ler nedlåtande eller inspekterar mig snabbt, uppifrån och ned eller stannar upp. Jag minns inte att det varit på något annat sätt. Hissdörren öppnas, personen som står utanför tar ett förskräckt steg tillbaks.

Sedan är det upp till min egen paranoia att fylla i resten.

De (be)dömande blickarna. Men tillslut har vi ju kommit fram till, analyserat oss fram till, vad de beror på. De som tittar snett har svårt att omedelbart placera det/den de ser i ett tydligt avgränsat, väl definierat och praktiskt/struturalistiskt förståbart fack. Som när en läser en bok och plötsligt står inför ett ord en måste engagera sig lite för att förstå, måste läsa om meningen, kanske stycket, kanske slå upp ordet.

Det finns tydligen forskning som visar på rätt distinkt skillnad i hur hjärnan fungerar hos människor som är spontant öppensinnade eller spontant dömande. De spontant dömande är de som tittar snett, tänker jag. Och jag har det lyxiga privilegiet att kunna kosta på mig att bli arg.

Genom åren har jag tolkat de sneda blickarna på olika sätt. Misogyni. Homofobi. Skräcken inför det androgyna.

Men, de senaste åren: jag har slutat bry mig särskilt mycket om mina kläder och mitt utseende som politiskt projekt. Jag får, snarare än köper, kläder (även det, såklart, ett politiskt projekt). Jag kan själv bli uttråkad när jag ser mig själv i spegeln. Inledningsvis var det Naomi Kleins fel, när hen väckte mitt intresse för klädproduktion med boken No Logo.

Jag kan förstå varför spontant dömande människor skulle se snett på mig för tio år sedan, men idag ser jag så alldaglig ut att de snarare borde se rakt igenom mig.

Jag tror de läser mig som en slusk.

Och det kanske är bra. Vad gör den här personen i den här hissen? I den här stadsdelen? I det här hyreshuset? I den här mataffären? På mitt café? Hen har ju inte ansträngt sig.

Människor har olika subjektspositioner i olika sammanhang, olika tider. Människor rör sig mellan olika språkligt konstruerade rum där de har olika kulturella positioner och handlingsutrymmen. Jag har den, i ett globalt perspektiv perverterade och bisarrt luxuösa, arbetssituationen att jag kan välja var och vem jag jobbar med. Kan tacka nej. Just nu, åtminstone. Blickarna, de spontana domarna, kan inte komma åt mig.

De spontant dömande människorna kan inte tilldöma mig något straff, jag är utanför deras jurisdiktion. Trots att vi delar hiss eller tunnelbana eller gågata.

Det är bra för mig: positionen slusk är en i högsta grad politisk plats.

Det är bra för de dömande: om jag kan bidra till att luckra upp modeindustrins, framgångsmytens och individualismens tighta tvångströjor (eh?) så innebär det att både de dömande och deras omgivning kanske kan slappna av lite. Kanske ge människor en chans.

Kanske att de dömande kan se fler av oss som finns runt dem? Jag tror en minskad homofobi har kommit ur att vi marcherade in i vardagen, de av oss som kan låta bli att ljuga (även det en extremt priviligierad position). Jag tror att även andra subjektspositioner behöver ta sig in i vardagen. För de spontant dömande gör allt för att utesluta det ur sin vardag, både praktiskt (arkitektoniskt) och psykologiskt (genom att blunda, vända bort blicken).

****

Men, alla de här tolkningarna baseras som jag skrev inledningsvis på min paranoia. Jag vet att blickarna är där men jag vet inte vad de betyder.

Myndigheten Polisen mäter något de kallar för trygghet. SL (som sedan 2012 är någon slags märkligt samlingsnamn för de företag som bedriver kollektivtrafik på stockholms läns uppdrag) mäter något som de kallar för trygghet. Men, vad är trygghet? Hur påverkas polisens och SL's verksamhet av att de mäter trygghet? Det borde vara viktigare att mäta om en nioåring på flykt kan känna sig tryggad från bisarra väktarövergrepp i lokaltrafiken, än att en mäta en bred majortets medierapporteringsbaserade känsla av otrygghet eller trygghet.

Trygghet är, enligt Polisen, något exceptionellt specifikt. Att mäta trygghet är, om en läser brottsförebyggande rådets undersökningar, att mäta "oro", "otrygghet" och "förtroendet". Oron över "brottsligheten i samhället", "inbrott", "skadegörelse av fordon". Otrygghetens påverkan på på "beteende" och "livskvalité". Förtroende för "rättsväsendet i sin helhet", för "polisen hanterar misstänkta rättvist" samt att "polisen behandlar misstänkta bra". (Brås Nationella trygghetsundesökningen 2006-2004)

Polisens mätning av trygghet görs på regional nivå. Frågor om ifall "polisen behandlar misstänkta bra" besvaras av ett statistiskt signifikant, slumpmässigt urval ur hela befolkningen. Polisdistriktsvis. Polisen mäter vad jag kan se inte avgränsade gruppers känslor eller upplevelser.

De flesta har aldrig varit misstänkta för något brott. Majoriteten har ingen kunskap om vad det är att bli misstänkt för ett brott.

Om jag blev slumpmässigt utvald och fick frågan om jag trodde att "polisen behandlar misstänkta bra", vad hade jag haft att gå på? Jag har aldrig varit häktad, aldrig blivit stoppad eller misstänkt. Jag har träffat poliser på demonstrationer, blivit ivägbussad som de flesta demonstranter, men that's it. Min lägenhet har aldrig blivit stormad, jag har aldrig blivit "slumpmässigt" stoppad och utfrågad, misstänkt eller misstänkliggjord. (Eller jo, en gång ringde de faktiskt på min dörr, poliser besökte min 20-årsfest. Någon full hade tydligen kastat bitar av en uppskuren, sockrad melon på en taxi. Från balkongen. Sluta med det, sa poliserna, och gick därifrån. Jag trodde länge att de var inhyrd underhållning.)

Trygghetsundersökningar mäter polisens PR

Eftersom de flesta inte har haft mycket kontakt med polisen mäter trygghetsundersökningar främst hur duktiga polisens pr-avdelningar är på sina jobb. All kunskap om polisens arbete kommer från medierapportering och andrahandsuppgifter.

Medierapporteringen om polisens arbete har blivit allt mer positiv, dels eftersom polisen sedan något årtionde storsatsar på sin image (som alla myndigheter), dels eftersom Rakel-systemet gör blåljusjournalistik nästintill omöjlig (eftersom journalister och allmänheten får reda på polisingripanden först när polisens mediehanterare själva tycker att de vill berätta om dem.)

Vad är det vi vill mäta?

Om vi ska ha ett våldsmonopol är det viktigt att vi mäter och undersöker vad resultatet blir. Såklart.

Den samhällsfilosofiska (eh?) utgångspunkten för ett våldsmonopol ligger nära kärnan av det som kallas representativ demokrati. Ett "alla" (bestående av vissa, av en diskret mängd människor) utgör "samhället". "Vi" bestämmer gemensamt att det inte får finnas exempelvis våld i samhället. Samhället ger, genom staten, myndigheten Polisen i uppdrag att säkerställa att det inte finns något våld i samhället. De får, likt tidsreseagenterna i scifi-romanserien Time Riders karaktärer använder tidsresande för att stoppa alla tidsresor, den exklusiva rätten att att använda våld för att säkerställa att ingen använder våld. En paradox! Med det lika självklara som paradoxala resultatet att de personer som själva är intresserade av att använda sig av våld antingen blir brottslingar eller poliser. Sedan har våldsmonopolet även fått skyldighet att upprätthålla även lagar som inte handlar om våld. Även om, skulle någon kunna säga, alla brott i grunden innebär något våldsamt. Skattebrott innebär att du tar något som vi kommit överens om inte är ditt. Och kom ihåg, den här förklaringen är en efterhandskonstruktion. Våldsmonopol har existerat längre än representativ demokrati.

Våldsmonopolet har lagts på entreprenad. Personer med ett par veckors utbildning får ett vapen, ett lönearbete och en arbetsuppgift: upprätthåll "tryggheten", ta bort de/t som skapar "otrygghet". Ta bort det som majoriteten, i trygghetsundersökningarna, har som grund när de uttrycker sina känslor om trygghet, otrygghet, oro.

Känner jag oro? Ja. För att min bil ska bli stulen? Nej, jag har ingen bil. För ett bostadsinbrott? Nej, här finns inget att stjäla. Påverkar min otrygghet min livskvalité? Nej. Eller? Kanske. Jag förstår inte frågan. Jag upplever oro när jag ser filmer på internet med vakter som misshandlar nioåringar. Då gråter jag. När jag ser väktare i tunnelbanan föra bort någon skrikandes, när väktare lägger sig på hög på någon, då minskar min livskvalité. Vad är det för fel på mig? Det är ju därför väktarna lägger sig på hög på utsatta människor, för att jag ska slippa se dem? Eller? Var ligger felet? Vem är det fel på? Hur kan någon känna livskvalité under de förhållanden? Människan som ligger under högen med grymtande, testosteronosande väktare, känner hen livskvalité?

Relativ, upplevd trygghet vs. faktisk, materiell trygghet

Det är inte rimligt att polisen mäter "trygghet" i termer av hur effektivt deras pr-arbete är. Detsamma gäller trygghetsjunkie-SL. Det är kanske, i något sammanhang, intressant att veta hur människor som aldrig bivit utsatta för brott upplever "trygghet". Men det är inte stort nog att polisen ska anpassa sin verksamhet efter att höja de siffrorna.

Vi kan mäta trygghet och otrygghet och livskvalité på andra sätt. Om vi specifikt mätte och tog i beaktande häktades livskvalité, eller "förtroende för att rättsväsendet hanterar misstänkta rättvist",  skulle det påverka häktestiderna. Eller för den delen, om vi mätte och tog till oss häktestiderna (drog slutsatser), istället för majoritetens tolkning av eller kännedom om häktestiderna. Jag vill veta livskvalitén hos de tusentals barn som försvunnit från migrationsverkets hem de senaste åren. Hur "upplever" och "känner" de om sin "livskvalité"? Känner de "trygghet" i kollektivtrafiken, skulle de ringa trygghetsjouren?

För, nu använder vi trygghet som omskrivning för våld. Trygghetsvärdar har batonger (inte plåster och socionomutbilding). Trygghetstelefoner kan tillkalla väktare (inte psykologer eller ). Trygghetsjouren ringer du om du tycker det är bråkigt (inte om du behöver mat eller sovplats).

Vad vi mäter, vad vi kallar saker, påverkar vilka resultat vi kan dra. Om statistik om faktiska händelser ("brott") kompletteras med majoritetens upplevelser innebär det fler väktare, fler synliga poliser. Alla de satsningar på att få ungdomar att bråka mindre på offentliga platser, som baseras på att många upplever att det är för många ungdomar som bråkar på offentliga platser. Istället för att fokusra på livskvalitén hos de ungdomar som bråkar på offentliga platser. Vad det nu skulle betyda.

Journalister går med på att makthavare låter bli att svara bara de säger att de inte uttalar sig i enskilda ärenden. Trots att de inte behöver gå med på det.

Ett svar journalister i Sverige ofta får från makthavare är att de inte uttalar sig i enskilda ärenden.

Det finns egentligen bara ett sammanhang där en makthavare inte får uttala sig i enskilda ärenden. Ministrar som uttalar sig i enskilda ärenden kan göra sig skyldiga till ministerstyre, något som är olagligt i Sverige. Det är inte olagligt någon annan stans (vad jag vet), i många länder är det istället snarare ett tecken på styrka och politisk handlingskraft från en politiker att, när exempelvis en stor kris uppstår, gå in och agera operativ chef. Det är olika, jag lägger ingen värdering i det.

Det finns även några andra sammanhang där makthavare inte får uttala sig, men av andra skäl. Politiker och tjänstepersoner får inte uttala sig i exempelvis vårdärenden hur som helst, då det kan bryta mot sekretessregler. Något som många tjänstepersoner väljer att inte göra även om journalisten har fått fullmakt av den person de gäller, ofta faktiskt av yrkesstolthet, många tjänstepersoner ser att de måste försvara vårdtagares sekretess trots att vårdtagaren själv väljer bort den.

I de här två sammanhangen, när det gäller lagar mot ministerstyre och lagar och regler om sekretess, så får inte makthavare uttala sig.

Men...

Sen finns det typ inga andra fall där makthavare inte får uttala sig. Däremot är det såklart ofta så att makthavare inte vill uttala sig. Det är tråkigt att uttala sig, tycker nog många makthavare. För då kan en ställas till svars. För då måste en ta ansvar för det en säger och för det en har gjort. Då måste en ta ansvar för konsekvenserna av ens beslutande.

En makthavare som inte uttalar sig om det aktuella, specifika, utan bara övergripande, behöver bara diskutera och förhålla sig till övergripande regler och system. Inte till utfallet av systemet. Hen behöver bara ta ansvar för ett systems utformning på ett teoretiskt plan. Trots att den faktiskt är operativt och direkt ansvarig för ett utfall för sitt eget maktutövande.

När en journalist skriver att en makthavare inte uttalar sig i enskilda ärenden så låter hen makthavaren fel-använda en missförstådd språklig trop som läsaren sällan vet vad den har för faktiskt innebörd, och därför även oftast godtar (det sägs ju så ofta, något måste det ju innebära!). Vad synd, kan läsaren tänka, att hen inte kan uttala sig i enskilda ärenden, för det vore ju praktiskt. Nu när vi diskuterar ett enskilt ärende, och den här personen är enskilt och direkt ansvarig för den uppkomna situationen, det vore ju bra. Tänker läsaren.

Jag tänker att det vore bra om journalister slutade använda samma ordföljd för att beskriva de som inte får uttala sig i enskilda ärenden, och de som snylt-använder begreppet för att slippa uttala sig om något när de egentligen borde. "VD'n har ingen lust att svara på frågan" skulle en kunna skriva. Om du jobbar på TV kan du klippa bort uttalandet, eftersom det är felaktigt använt och därför förvirrande för tittaren, om exempelvis en VD använder sig av en lag som gäller ministrar. Eller ställa motfrågor om varför de inte vill uttala sig, de är ju ansvariga, de är ju inte ministrar.

Ett konstruktivt förslag om att använda teknik och bygga en databas för trigger-varningar av universitetslitteratur, som sköts av personer som vill ha och har behov av trigger-varningar, snarare än universitetslärare som ser behovet som ett problem. Även en fråga om en kanske behöver vidga den aktivistiska verktygslådan; språkaktivism är bäst, men även andra former av aktivism är bäst. Beroende på vad en aktivistar kring.

Det här är ett förslag gällande diskussionen om trigger-varningar. Det är konstruktivt, på det sättet att det inte förhåller sig till de intagna och relativt cementerade positioner som jag upplever att många som ingår i diskussionen tagit.Det är inget konstigt med att söka åtgärda ett identifierat problem, exempelvis att en får vissa känslor när en har vissa erfarenheter tillfrågas läsa vissa böcker. Det är en del av livet, det är en del av att ha erfarenheter. Vissa av oss har vissa erfarenheter, andra har andra erfarenheter. Att vilja göra något åt situationer där en får ångest är konstruktivt och friskt.Människor som jobbar inom akademin har tydligen en diskussion kring att studenter vill ha trigger-varningar på böckerna och artiklarna på litteraturlistan.Det är svårt för någon som inte ingår i diskursen kring trygga rum (i betydelsen: ett rum fritt från triggers) att vara en aktiv del av lösningen. Just det här är en diskussion jag inte är en del av, det var ett tag sedan jag fick en litteraturlista.Det är svårt för någon att känna till andras triggers. Jag vet vilka triggers jag har. (Det jag menar med trigger är den kroppsliga känslan, när ens tankar börjar snurra, en sätter sig in i situationen, återberättar sina egna erfarenheter för sig själv, försöker hitta alternativa vägar.) Ofta har jag varit tvungen att avbryta läsning (eller tittning). Så, jag tror jag fattar hela grejjen med att vilja ha trigger-varningar. Även om jag själv inte är en del av den diskurs i vilket behovet om inarbetade strukturer för trigger-varningar fått språkligt utlopp.Jag tror att olika aktivistiska förhållningssätt passar olika bra i olika sammanhang. I det här fallet ser jag hur studenterna försöker använda ett specifikt aktivistiskt förhållningssätt, men att jag kanske skulle valt ett annat om jag vore i samma situation. Men det är såklart något jag inte kan veta.

Språkaktivistisk approach

Den approach som förespråkare för trigger warnings inom akademin förordar just nu är ett språkaktivistiskt tillvägagångssätt: den som uttrycker något har ansvar för vad som blir reaktionen hos den som 'lyssnar'/läser. Den som ska korrigera sitt beteende är den som har ordet, den som talar. Det är den som talar, den som har makten att ge någon annan en lista över böcker och sedan betygsätta utifrån förståelse, som ska ändra sitt beteende. Den som beslutar litteraturlistan ska få ansvar att märka litteraturen med trigger-varningar, av omsorg för det trygga rummet i hen har ansvar för relation till sina studenter.

Språkaktivism är viktigt och kraftfullt. 'Hen' används frekvent, många uttryck har slutat användas av respekt för andra. Bara en liten grupp reaktionärer är motståndare till att språklig förändring är något som kan inkludera fler (personer, grupper) i språket.  Vi kan samtidigt anta att de flesta som väljer att ändra sitt språk, exempelvis genom att sluta använda nedsättande ord och att slänga in ett 'hen' när det är som mest praktiskt, faktiskt inte är vidare intresserade, inte har språket som fokusområde, egentligen inte gör någon jättestor uppoffring. Det är rätt enkelt att sluta använda en nedvärderande term, allt en behöver är en förklaring.

Trigger-varningförslaget är språkaktivism eftersom aktivisterna vill ändra hur språket används. Aktivisterna kan skriva handledningar och förklaringar, hålla föreläsningar och seminarier, men det är de som skriver litteraturlistan som ska genomföra aktiviteten.

I det här fallet är felkällorna många. Till att börja med verkar många av de personer som skriver litteraturlistorna inte ställa upp på problemformuleringen. Här gäller det mer än att omformulera, omförhandla eller förklara ett begrepps innebärd, det krävs att litteraturlisteskribenten tänker igenom varje föreslaget kapitel, varje föerslagen artikel, och funderar på vilka olika triggers som kan ingå. Eftersom själva flaggningen sedan är subjektiv kanske den som beslutar om litteraturlistan är bland de minst lämpade att fälla utlåtandet; hen har förmodligen läst litteraturen många månger och redan kommit över alla triggers, båda egna och andras. Inte ens den mest väldefinierade triggerkatalog kommer kunna åtgärda problemet.

En grej jag tänkt på, off-topic, är att det här tillvägagångssättet kan beskrivas som konstruktivistiskt: här finns inte den lyhördhet för språkets föränderliga karaktär som språkaktivism annars brukar bidra med. Ett verk kan flaggas med varningar, placeras in i olika fack. Triggers är en manifest, diskret och på förhand definierbar datamängd. Här kan inte trigger skilja sig åt från person till person, de kan struktureras, listas och föregås.

Verktygsaktivistisk (??) approach

En annan lösning är såklart att den grupp som upplever triggers som ett problem, helt på egen hand åtgärdar problemet istället för att försöka övertyga någon annan om det.

(Och här blir det pyttelite tekniskt, för att konkretisera ett förslag.)

En skulle kunna bygga en databas över univesitetslitteratur, med trigger-flaggor. När en får sin litteraturlista på den där nervösa första kursföreläsningen kan en kolla vilka flaggor litteraturen fått i databasen. Om artiklarna och böckerna saknas i databasen har en det som projekt under sitt läsande, att göra en aktivistisk insats och fylla på databasen med nya flaggor. En kan kanske diskutera och ändra befintliga flaggor under sin läsning, någon kanske tycker att den är transofob men är den verkligen det, kanske ska det finnas skalor? På det här sättet kan en göra univesitetet till en trygg plats tillsammans, utan att blanda in motsträviga universitetslärare. (Eftersom alla litteraturlistor har samma format kan en använda ocr och texttolkning för att automatisera inmatandet av litteratur. En kan oxå be andra som en vet har gått en kurs tidigare att bidra med saknade flaggor)

Istället för att en enskild, namngiven person får i uppdrag att följa på förhand uppsatta regler (och sedan vara ansvarig och stå tillsvars vid alla ofrånkomliga fel) kan ett community lösa det tillsammans, genom många små insatser, där varje enskild trigger-varning har flera personer, i trygg anonymitet, tagit sin egen ställning och föreslagit en märkning.

Hur trigger-varningar påverkar läsning är ett eget kapitel, om en på förhand vet att en bok ska komma att innehålla rasistiska skildringar kan det nog komma att spegla hela ens bild av hela boken, istället för som nu då det påverkar hela boken från det rasistiska inslaget och frammåt, förutsatt linjär läsning.

Aktivism är att bygga

Det är så mycket jag vill skriva just nu. Om aktivism, om konst, om språk. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är så ofta numera som jag tänker att jag ska skriva, men instället börjar gråta. Så jag börjar någonstans där jag inte känner så. Det här är inte min diskussion, jag är inte och kommer inte bli en aktiv del av den även om jag vet att den försiggår i mitt community. Jag respekterar dess existens, jag följer den, men jag är inte i den.

Jag skulle älska den här databasen!!!

Om att det är mycket lättare att diskutera med nättroll och kvarnar än att diskutera med böcker. Om att det är tryggt och självförhärligande att diskutera med nättroll, och att en kanske därför borde undvika det:

Med Internet, diskusskonsforum och många bloggar kan en själv välja vem en diskuterar mot.

Jag försöker förstå internetdiskussions genealogi. Så, här kommer en grej jag tänkt på:

En vanlig grej på the internetz är att välja att debattera mot någon som har avsevärt mindre kunskap inom ett fält än en själv. Att, istället för att ta till sig och ge sig på grundsatserna och grundlitteraturen, ge sig på fottrollen. Det är ofarligare, det är enklare.

Säg att jag är intresserad av diskussionen om TV-spelsvåld. Jag är medievetare, så jag har alla teorierna. Då kan jag antingen ägna mig åt att ge mig på de psykologi-forskare som skriver ur ett (enligt mig) alltför snävt, felaktigt kunskapsperspektiv och småskaliga, överdrivna studier, läsa deras forskning, läsa motsatt forskning, komma på egna föreställningar eller argument som stärker min egen posititon (eller FÖRSVAGAR min position!!). Eller så kan jag gå in på någon heltidsförälders blogg, läsa hens inlägg och bemöta det. Jag skulle såklart vinna över heltidsföräldern, eftersom den skriver om ett ämne som jag, men inte den, behärskar.

Detsamma skulle såklart gälla ifall jag applicerade generella idéer jag har på något, säg, juridik. En jurist skulle kunna vinna över mig rätt lätt i en diskussion. Det vore ointressant. Men mina åsikter om juridik har inte uppstått ur ett vakuum. Det är intressantare för en jurist att ta del av och sedan diskutera mot de källor ur vilka jag öser mina åsikter. Men det är lättare (i ordets lexikala betydelse)

***

"Halmdocka" är ett överdrivet populärt använt retorisk begrepp som beskriver verksamheten att bryta ut en del av någons argumentation, bygga upp en nidbild av den och sedan bemöta nidbilden istället för själva argumentationen. Ordet halmdocka har blivit omåttligt populärt och används i sig självt som en form av argumentationsstoppare, att anklaga meningsmotståndare för att använda halmdockeretorik (ofta utan att så är fallet) är hyffsat vanligt. Ordet har lämnat retorikens sfär och används vitt och brett och vettlöst lite hela tiden, ironiskt nog som retoriskt grepp snarare än analytisk modell. (Halmdockeargument är inte automatiskt ett argumentationsfel, förresten, vilket ju är väldigt lurigt men det finns olika former av logik) Så kan det bli med begrepp. Andra begrepp som är med om att lyftas ut från sfären där de skapats och används mer generellt är exempelvis totalkonsumtionsmodellen, agendasättande, moralpanik och depression.

Eftersom det här gäller retorik på webben kan en ju faktiskt använda sig av retoriska begrepp! Som halmdocka! Men det passar inte, eftersom halmdockebegreppet är begränsat till att gälla inom en specifik argumentation.

Men om en vidgar begreppet till att gälla diskursivt, kan det fungera bra. Istället för att själv bygga upp en halmdocka baserad på motståndarens sämsta argument så väljer jag att leta reda på den enklast nedmonterbara representanten för en specifik diskurs, låter den representera diskursen i sin helhet (på samma sätt som jag gör med en halmdocka) och argumenterar mot den. Istället för att lära känna diskursen ordentligt och argumentera mot den i sin helhet.

***

På något sätt väljer jag här att argumentera mot någon där ingen får något i utbyte för argumentationen. Ingen lär sig något, ingens tänkande utvecklas.

En skulle kunna säga att jag, kanske omedvetet, väljer att positionera mig tryggt. Och en kan även räkna med att den som skrivit berättelsens fiktiva blogginlägg skrivit sitt inlägg i trygghet, publicerat det i trygghet, och är trygg med det som står i texten.

***

Därför har jag ändrat i /etc/hosts på min dator och blockerat Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT och Sveriges Radio. Det slutar alltid med att jag läser debattartiklar från liberaler, konservativa eller rasister och blir arg och ägnar många onödiga timmar åt att vara arg på rasistiskt, protektionistiskt och/eller egocentriskt skit.

Det första inlägget i min nya blogg, med en lista över saker jag tror och inte tror påverkar världen så mycket och en fin, röd ingress utlyft ur brödtexten (alltså det du läser nu).

Det här är min nya blogg!!

Min tidigare finns fortfarande kvar, tro det eller ej, på varldenssistablogg.bloggspot.com. Internet glömmer det mesta, men vissa selektivt utvalda saker finns kvar för alltid. Borttappade lösenord och avregistrerade e-mailadresser till trots!!!

Jag kommer inte skriva om spännande saker som media, saker som händer i media, människor som använder media, saker som publiceras i media, kända människor som uttalar sig i media, kända människor som kommenterar saker som händer i media, kända människor som är kända för att de är kända i media, bloggar som är med i media, media som media, kommentarer som media, äldre media som innehåll i nya media, digitala media som är analoga media, människors tankar om kända människors tankar om media, medias tankar om kända människor som är med mycket i media, eller annat som är relaterat mer eller mindre relativt, till media!!!!

Jag gjorde en lista. I en fin anteckningsbok, efter att ha jobbat med de allvarligaste sakerna ett år!!!!!

Såhär var listan:

Saker som inte förändrar så mycket

Journalistik

Partipolitik och (representativ) demokrati

humanistisk och social forskning

Sociala rörelser med fokus på kultur

"Konst", "litteratur", "kultur"

massmedia

Saker som förändrar mycket

Medicinsk forskning

Krig

Sociala rörelser med fokus på aktion, verksamhet

Lagstiftning

Storskaliga, finansierade, långsiktiga, politiska projekt

Närvaro och öppenhet

Utbildningsnivåer och kunskaper

Vänner

Verktyg

Naturvetenskaplig forskning som baseras på humanistisk och social forskning

Listan bör sjävlklart förstås kontextuellt. Den är skriven av en (inte längre) mediearbetande medievetare. Nu vill jag förstå andra saker än tidigare. Jag har tappat intresset för kulturen och konsten i bred bemärkelse (jag har nog aldrig haft intresse för den, i ärlighetens namn), jag har fortsatt intresse för den icke-kultur och icke-konst som rör sig i kulturens och konstens yttersta periferi, som inte kan och kanske inte vill inåt (om en tänker sig att kulturens sfärer har gravitation), som ofinansierad är mer aktion och mer socialt sammanhang än något annat!!!!!!

Listans nedkluddande sammanföll med början på en stor, personlig kris. Som sammanfallit med en transnationell politisk och ekonomisk kris. 

Det googlas mer på ordet 'tumblr' än ordet 'blogg'!!!!!!

Hejdå!!!!!!!