#slusk

Det finns en politisk slagkraft i att positionera sig i relation till, och utanför, fastslagna föreställningar om hur en ska vara. Men det kan vara svårt att hålla reda på, eller hitta nya, sådana strukturella positioner att förhålla sig till.

Du vet säkert hur det är, jag tror många är med om samma sak. Varannan människa jag träffar tittar snett på mig. Höjer ögonbrynen eller ler nedlåtande eller inspekterar mig snabbt, uppifrån och ned eller stannar upp. Jag minns inte att det varit på något annat sätt. Hissdörren öppnas, personen som står utanför tar ett förskräckt steg tillbaks.

Sedan är det upp till min egen paranoia att fylla i resten.

De (be)dömande blickarna. Men tillslut har vi ju kommit fram till, analyserat oss fram till, vad de beror på. De som tittar snett har svårt att omedelbart placera det/den de ser i ett tydligt avgränsat, väl definierat och praktiskt/struturalistiskt förståbart fack. Som när en läser en bok och plötsligt står inför ett ord en måste engagera sig lite för att förstå, måste läsa om meningen, kanske stycket, kanske slå upp ordet.

Det finns tydligen forskning som visar på rätt distinkt skillnad i hur hjärnan fungerar hos människor som är spontant öppensinnade eller spontant dömande. De spontant dömande är de som tittar snett, tänker jag. Och jag har det lyxiga privilegiet att kunna kosta på mig att bli arg.

Genom åren har jag tolkat de sneda blickarna på olika sätt. Misogyni. Homofobi. Skräcken inför det androgyna.

Men, de senaste åren: jag har slutat bry mig särskilt mycket om mina kläder och mitt utseende som politiskt projekt. Jag får, snarare än köper, kläder (även det, såklart, ett politiskt projekt). Jag kan själv bli uttråkad när jag ser mig själv i spegeln. Inledningsvis var det Naomi Kleins fel, när hen väckte mitt intresse för klädproduktion med boken No Logo.

Jag kan förstå varför spontant dömande människor skulle se snett på mig för tio år sedan, men idag ser jag så alldaglig ut att de snarare borde se rakt igenom mig.

Jag tror de läser mig som en slusk.

Och det kanske är bra. Vad gör den här personen i den här hissen? I den här stadsdelen? I det här hyreshuset? I den här mataffären? På mitt café? Hen har ju inte ansträngt sig.

Människor har olika subjektspositioner i olika sammanhang, olika tider. Människor rör sig mellan olika språkligt konstruerade rum där de har olika kulturella positioner och handlingsutrymmen. Jag har den, i ett globalt perspektiv perverterade och bisarrt luxuösa, arbetssituationen att jag kan välja var och vem jag jobbar med. Kan tacka nej. Just nu, åtminstone. Blickarna, de spontana domarna, kan inte komma åt mig.

De spontant dömande människorna kan inte tilldöma mig något straff, jag är utanför deras jurisdiktion. Trots att vi delar hiss eller tunnelbana eller gågata.

Det är bra för mig: positionen slusk är en i högsta grad politisk plats.

Det är bra för de dömande: om jag kan bidra till att luckra upp modeindustrins, framgångsmytens och individualismens tighta tvångströjor (eh?) så innebär det att både de dömande och deras omgivning kanske kan slappna av lite. Kanske ge människor en chans.

Kanske att de dömande kan se fler av oss som finns runt dem? Jag tror en minskad homofobi har kommit ur att vi marcherade in i vardagen, de av oss som kan låta bli att ljuga (även det en extremt priviligierad position). Jag tror att även andra subjektspositioner behöver ta sig in i vardagen. För de spontant dömande gör allt för att utesluta det ur sin vardag, både praktiskt (arkitektoniskt) och psykologiskt (genom att blunda, vända bort blicken).

****

Men, alla de här tolkningarna baseras som jag skrev inledningsvis på min paranoia. Jag vet att blickarna är där men jag vet inte vad de betyder.