#triggervarning

Ett konstruktivt förslag om att använda teknik och bygga en databas för trigger-varningar av universitetslitteratur, som sköts av personer som vill ha och har behov av trigger-varningar, snarare än universitetslärare som ser behovet som ett problem. Även en fråga om en kanske behöver vidga den aktivistiska verktygslådan; språkaktivism är bäst, men även andra former av aktivism är bäst. Beroende på vad en aktivistar kring.

Det här är ett förslag gällande diskussionen om trigger-varningar. Det är konstruktivt, på det sättet att det inte förhåller sig till de intagna och relativt cementerade positioner som jag upplever att många som ingår i diskussionen tagit.Det är inget konstigt med att söka åtgärda ett identifierat problem, exempelvis att en får vissa känslor när en har vissa erfarenheter tillfrågas läsa vissa böcker. Det är en del av livet, det är en del av att ha erfarenheter. Vissa av oss har vissa erfarenheter, andra har andra erfarenheter. Att vilja göra något åt situationer där en får ångest är konstruktivt och friskt.Människor som jobbar inom akademin har tydligen en diskussion kring att studenter vill ha trigger-varningar på böckerna och artiklarna på litteraturlistan.Det är svårt för någon som inte ingår i diskursen kring trygga rum (i betydelsen: ett rum fritt från triggers) att vara en aktiv del av lösningen. Just det här är en diskussion jag inte är en del av, det var ett tag sedan jag fick en litteraturlista.Det är svårt för någon att känna till andras triggers. Jag vet vilka triggers jag har. (Det jag menar med trigger är den kroppsliga känslan, när ens tankar börjar snurra, en sätter sig in i situationen, återberättar sina egna erfarenheter för sig själv, försöker hitta alternativa vägar.) Ofta har jag varit tvungen att avbryta läsning (eller tittning). Så, jag tror jag fattar hela grejjen med att vilja ha trigger-varningar. Även om jag själv inte är en del av den diskurs i vilket behovet om inarbetade strukturer för trigger-varningar fått språkligt utlopp.Jag tror att olika aktivistiska förhållningssätt passar olika bra i olika sammanhang. I det här fallet ser jag hur studenterna försöker använda ett specifikt aktivistiskt förhållningssätt, men att jag kanske skulle valt ett annat om jag vore i samma situation. Men det är såklart något jag inte kan veta.

Språkaktivistisk approach

Den approach som förespråkare för trigger warnings inom akademin förordar just nu är ett språkaktivistiskt tillvägagångssätt: den som uttrycker något har ansvar för vad som blir reaktionen hos den som 'lyssnar'/läser. Den som ska korrigera sitt beteende är den som har ordet, den som talar. Det är den som talar, den som har makten att ge någon annan en lista över böcker och sedan betygsätta utifrån förståelse, som ska ändra sitt beteende. Den som beslutar litteraturlistan ska få ansvar att märka litteraturen med trigger-varningar, av omsorg för det trygga rummet i hen har ansvar för relation till sina studenter.

Språkaktivism är viktigt och kraftfullt. 'Hen' används frekvent, många uttryck har slutat användas av respekt för andra. Bara en liten grupp reaktionärer är motståndare till att språklig förändring är något som kan inkludera fler (personer, grupper) i språket.  Vi kan samtidigt anta att de flesta som väljer att ändra sitt språk, exempelvis genom att sluta använda nedsättande ord och att slänga in ett 'hen' när det är som mest praktiskt, faktiskt inte är vidare intresserade, inte har språket som fokusområde, egentligen inte gör någon jättestor uppoffring. Det är rätt enkelt att sluta använda en nedvärderande term, allt en behöver är en förklaring.

Trigger-varningförslaget är språkaktivism eftersom aktivisterna vill ändra hur språket används. Aktivisterna kan skriva handledningar och förklaringar, hålla föreläsningar och seminarier, men det är de som skriver litteraturlistan som ska genomföra aktiviteten.

I det här fallet är felkällorna många. Till att börja med verkar många av de personer som skriver litteraturlistorna inte ställa upp på problemformuleringen. Här gäller det mer än att omformulera, omförhandla eller förklara ett begrepps innebärd, det krävs att litteraturlisteskribenten tänker igenom varje föreslaget kapitel, varje föerslagen artikel, och funderar på vilka olika triggers som kan ingå. Eftersom själva flaggningen sedan är subjektiv kanske den som beslutar om litteraturlistan är bland de minst lämpade att fälla utlåtandet; hen har förmodligen läst litteraturen många månger och redan kommit över alla triggers, båda egna och andras. Inte ens den mest väldefinierade triggerkatalog kommer kunna åtgärda problemet.

En grej jag tänkt på, off-topic, är att det här tillvägagångssättet kan beskrivas som konstruktivistiskt: här finns inte den lyhördhet för språkets föränderliga karaktär som språkaktivism annars brukar bidra med. Ett verk kan flaggas med varningar, placeras in i olika fack. Triggers är en manifest, diskret och på förhand definierbar datamängd. Här kan inte trigger skilja sig åt från person till person, de kan struktureras, listas och föregås.

Verktygsaktivistisk (??) approach

En annan lösning är såklart att den grupp som upplever triggers som ett problem, helt på egen hand åtgärdar problemet istället för att försöka övertyga någon annan om det.

(Och här blir det pyttelite tekniskt, för att konkretisera ett förslag.)

En skulle kunna bygga en databas över univesitetslitteratur, med trigger-flaggor. När en får sin litteraturlista på den där nervösa första kursföreläsningen kan en kolla vilka flaggor litteraturen fått i databasen. Om artiklarna och böckerna saknas i databasen har en det som projekt under sitt läsande, att göra en aktivistisk insats och fylla på databasen med nya flaggor. En kan kanske diskutera och ändra befintliga flaggor under sin läsning, någon kanske tycker att den är transofob men är den verkligen det, kanske ska det finnas skalor? På det här sättet kan en göra univesitetet till en trygg plats tillsammans, utan att blanda in motsträviga universitetslärare. (Eftersom alla litteraturlistor har samma format kan en använda ocr och texttolkning för att automatisera inmatandet av litteratur. En kan oxå be andra som en vet har gått en kurs tidigare att bidra med saknade flaggor)

Istället för att en enskild, namngiven person får i uppdrag att följa på förhand uppsatta regler (och sedan vara ansvarig och stå tillsvars vid alla ofrånkomliga fel) kan ett community lösa det tillsammans, genom många små insatser, där varje enskild trigger-varning har flera personer, i trygg anonymitet, tagit sin egen ställning och föreslagit en märkning.

Hur trigger-varningar påverkar läsning är ett eget kapitel, om en på förhand vet att en bok ska komma att innehålla rasistiska skildringar kan det nog komma att spegla hela ens bild av hela boken, istället för som nu då det påverkar hela boken från det rasistiska inslaget och frammåt, förutsatt linjär läsning.

Aktivism är att bygga

Det är så mycket jag vill skriva just nu. Om aktivism, om konst, om språk. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är så ofta numera som jag tänker att jag ska skriva, men instället börjar gråta. Så jag börjar någonstans där jag inte känner så. Det här är inte min diskussion, jag är inte och kommer inte bli en aktiv del av den även om jag vet att den försiggår i mitt community. Jag respekterar dess existens, jag följer den, men jag är inte i den.

Jag skulle älska den här databasen!!!

[triggervarning: våldtäkt, övergrepp]

Vad tänker du nu om hanteringen av, och de olika händelserna och utvecklingarna kring, övergreppen som kom fram inom ktf Bergatrollen för över ett år sedan?

Ja, jag har ju inte varit med under hela hanteringen, men (av det jag vet och som jag har förstått det), tänker jag att det har hanterats bra. Det har funnits problem med att få förövare att erkänna att en begått övergrepp.

Jag tycker att det har varit bra att både offret och förövaren har fått stödgrupper, och att arbetet med att återföra förövaren till Magasinet igen har varit lyckat, eftersom jag tror att hen har blivit mer medveten.

Jag har inte hanterat övergreppen på något särskilt sätt, det blir ju lite konstigt, eftersom jag kom in efter att övergreppen uppdagats. Jag tror att det hade varit annorlunda om jag hade varit med hela vägen.

Jag har tänkt mycket på beröring, både sexuell och ickesexuell sådan, och på samtycke. Jag upplever inte att jag tog så mycket initiativ till beröring innan heller, men nu försöker jag verkligen att kolla vad den andra personen vill, i alla situationer.

Jag har också blivit mer medveten om att inte tränga mig på med icke efterfrågade kommentarer, även om det händer alldeles för ofta. Jag försöker att överlag inte värdera människor och deras egenskaper.

Har du delat med dig av någon lärdom eller erfarenhet från denna period till andra personer eller grupper?