Hasne af Ravund

Kristian Olsson - Att vara där jag var innan jag var jag LP, Nattmaran 2010

Arbete och Fritid - s/t LP, MNW 1973

RIP Bosse Skoglund, king of kings. Fan så många bra skivor han spelat på. Det här är nog min favorit av alla och även min favorit av Arbete och Fritids skivor. Allt ryms här! Folkmusiken, den svenska och den östeuropeiska, det hårda och monotona, tunga och humorn.

The Swankys - This is my lifestyle! 7″, KPP Records 1985

John Coltrane - Kulu sé mama LP, Impulse! 1966

Augustus Pablo - East of the river nile LP, Message 1978

Subdued - Over the hills and far away LP, La vida es en mus 2020

Kobra - Confusione MLP, Iron Lung records 2020

Att anarkopunk inte drabbats av nån kraftig retrovåg är väl inget jag reflekterat över direkt. Inte heller tror jag att det kommer att hända nu. Den subkulturella musikhistoriens nu är inte direkt linjär längre, knappt ens cirkulär, utan ett kluster inom ganska slutna väggar. På gott och ont såklart, och ibland sipprar ljus och damm in genom sprickorna. Även det på gott och ont.

Iron Maiden - Killers LP, EMI 1981

Gitarristen i Depression påminde mig om att det idag är fyrtioårsjubileum för Maidens allra bästa skiva!

Wratchild! Purgatory! Prodigal son! Killers! Purgatory! Murders in the Rue Morgue! PURGATORY!

Piece of mind och Powerslave i all ära, denna är bäst. Di’Anno var en råare sångare, framförallt på det här låtmaterialet, och Clive Burr en råare trummis än Nicko. Men det är kombinationen av Di’Annos röst med låtarna, som är lite komplexare än första skivans men med samma energi, som gör den bäst, Dickinson har aldrig gjort dem riktigt lika bra. Skillnaden i sångstil och röst, det här är innan stora refränger och han lever liksom på farten, versena i Prodigal son forceras igenom, nästan jäktas, det är mäktigt.

Amdi Petersens Armé - E.P 7″, Kick N’ Punch Records 2000

När den här kom 2000 var det inte så mycket som lät så här; amerikanskt, tidigt åttiotal. Saker var cykliska redan då, vi älskade svensk åttiotalsråpunk till exempel, men inte mycket hade hunnit börjat låta så, vad jag kommer på nu kanske bara första E.T.A-sjuan, den kom 1999 och lät svenskt åttiotal och sen blev de Regulations och gjorde kanske ännu bättre amerikansk hardcorepunk än A.P.A, men det var något år senare och då hade kontexten förändrats.

Så här tjugo år efteråt kanske den danska scenen var ursprunget till den första riktiga retrovågen? Om Power violence möjligen var att se som nytt, eget under nittiotalet, och slår man ihop så väl musik som estetik så var den nog det, så var det kanske också det sista som var det? Sen kom retrovågor av gammal punk som var mer eller mindre roliga och efter ett tag kändes det nog bra mycket som rollspel, och finns väl samtidigt, känns det som. Den här vågen iaf, den påverkade Sverige, knappt på åttiotalet hade svenska band låtit amerikanskt. Missbrukarna och Arroganta Agitatorer, Rövsvett också men det är lite senare amerikansk punk.

På samma sätt som allt danskt känns just danskt för svenskar, iaf vi som inte bor i Skåne, gjorde också detta det. Man hörde USA men man hörde också Danmark och det gick igen i band som No hope for the kids och Gorilla Angreb, även om de var mycket mer melodiska, det var en danskt sound, det som blev K-townsoundet.

Morrissey - Kill uncle LP, HMV 1991

Såg att han släppt en skiva förra året som heter I am not a dog in chain. SLAPPT. Jag vet inte vad som hände först, den förlorade humorn eller fascismen, skivorna slutade vara bra innan han blev fascist så jag har sluppit att se den allmänna förflackningen som kom innan. Hela perspektivet i titeln är däremot konstigt, motsägelsefullt mot honom själv och vad han var, vad som fick oss som älskade honom att börja göra det. Var som du vill, gör vad du vill, det var det det handlade om och därför finns det väl ingen som säger “låt bli att vara fascist för vår skull”, när det finns rätt goda skäl att låta bli ändå. Så han får väl vara hur han vill, vi kanske bara inte gillar det, och där nånstans finns väl hela den idiotiska polariseringsdebatten och gud-vet-all-skit som dryftas dag ut och dag in. Sen må det vara så, att detta med att någon man gillar, älskar, har en djup och gammal relation till, kommer ut som idiot, att det är något folk som använder sociala medier drabbats av mer än mig och andra som inte har några. Jag hör bara rykten, knappt det lyckligtvis, såg en gammal klasskompis i en fascistisk webshops kundregister som AFA lagt ut, kände mer lite sorg, en sorts kollektiv tomhet över namnen, det är mest deppigt.

Kill uncle, andra skivan efter Viva hate och singelsamlingen Bona drag, alla bra och här var han fortfarande hela tiden bra. Sjunger fantastiskt, är snygg och rolig. Skivan är ganska märklig, där Viva hate är dynamiskt upplagd, har hits och tydlighet, är den här vagare, det känns som att det finns nåt att greppa med skivan som halkar en ur händerna. Märklig låtordning, tre liknande ballader på rad på B-sidan, alla jättebra, de liksom bara börjar och slutar utan riktig tydlighet. Skivan är bara 33 minuter lång, helt perfekt.

“Sing your life Any fool can think of words that rhyme“

Dog Life - Fresh from the ruins LP, Omlott 2017

Don Cherry - Organic music society 2LP, Caprice records 1973

Sarah Mary Chadwick - 9 classic tracks LP, Siltbreeze 2015

Spenderade större delen av dagen, åtminstone till efter lunch nån gång, och den var faktiskt rätt sen, med att lyssna på the Field Mice; singlarna och första minialbumet. Olika tankar om punk utifrån det, exempelvis att de är det, sen tröttman, den obeskrivliga tröttman över att ens snuddat vid tanken. Alltså, å ena sidan är jag väl intresserad av punk som en estetisk attityd framför en subkulturell produkt, å andra sidan kan jag inte tänka mig något mer devalverat än begreppet punk utifrån dessa premisser. Tänkte samtidigt på Bizarre Uproar och nån jubileumsspelning jag såg inspelad. Tjugo personer i nån liten lokal i Finland, han hade väl precis blivit rejält fistad analt av sin dominatrix, det var fullt ställ (jag får erkänna att jag hoppade litegrann i videon, vi besparades kanske de mindre musikorienterade delarna, eller så var det jag som slapp), det flög nån dildo, det kanske var blod, det kanske var bajs, det kanske var blandat: vad vet jag. Folk slogs, allt var i sin ordning. Och hur det här dök upp som en tanke på eller om hur ointressant punkbegreppet kanske är som estetiskt mått, det säger oss ingenting. Att konstatera att punk är en gammal kultur, en AC/DC-verksamhet, det säger nog ingenting heller. Eller det gör det väl, men om man ändå funderar på sånt här, om man tänker “vad betyder kultur?” eller “vad ska vi med kulturen till?”, då landar man väl i att den ska förenas med dem som behöver den, är intresserade av den, står ut med livet på grund av den, och inte egentligen uppröra någon som egentligen skiter i den. Alltså, själva existensen är värdet, att något finns för att någon velat göra det och någon annan fått ut något av det; blivit slagen under tyst konsensus av nån halvfrämling samtidigt som det flög blodiga dildos i luften och gillat det, det är väl kanske bra så. Det är ju lätt för mig att glädjas över att inte varit där, men det krävdes å andra sidan inget av mig för att slippa. Och pratar vi subkulturer är det väl exakt så de ska fungera. Det går att säga massor om Bizarre Uproars tveksamhet, mindre om the Field Mices, och man borde kanske säga både mer och mindre om båda, men själva poängen med att finnas är att man gör det.

Kåre Kolberg - Electronic works 1970-1973 LP, Prisma records 2012

Tre stycken av Kåre Kolberg, norsk kompositör och tidig i Norge med elektroakustisk musik. En av dem inspelad i EMS i Stockholm och de två andra i Studio Eksperimentalny i Warszawa. Fan vilka tider ändå, när staten la pengar på bra studios för experimentell elektronisk musik. Det var väl en del av framtidstron och hela det moderna projektet, och det går ju verkligen att säga mer än en sak, både bra och ett gäng dåliga, om det projektet och även om moderniteten och hur den dyrkats, men ska vi ha stater kan de åtminstone lägga pengar på att folk med glasögon ska få sitta med ringmodulatorer och dra fram loopar från band.

Modorra - Solar Anus LP, Plague Island records 2013

Har glatts hela dagen åt Håkan Milds återkomst i Blåvitt, blev sugen på att lägga på den här. Hittar inte kopplingen i mitt huvud men båda gör mig på bra humör, det räcker väl så.

Lou Reed - Street Hassle LP, Arista records 1978

Om du en gång börjar älska Lou Reed kommer du förmodligen gå samma väg som alla oss som en gång börjat göra det har gjort. Man börjar tycka att Fernando Saunders bandlösa bas först inte är ett problem, sen börjar man gilla den. Sen börjar man tycka att “Mistrial” har nåt (alla hans skivor har det) och sen njuter man sig genom en timme av “Like a possum” på repeat innan han ska gå på scenen (just det är ju tyvärr inte längre möjligt, men).

Street hassle, hans tredje bästa skiva brukar jag tycka men tvekade lite nu när jag skrev det, är å ena sidan en rätt bra skiva för att få mycket av det som gjorde honom bäst, å andra sidan kan den säkert vara rätt förvirrande. Han skrev ju samma låt från 1965 tills han dog, och han försökte verkligen att inte göra det. Hans eviga försök att lämna sin röst, både alla omfraseringar och nya melodier till gamla låtar live, men också som här; han stökar med nya tonlägen och fraseringar, han är ändå alltid Lou Reed, bäst. Så mycket här handlar om hur lite han gillar sig själv, och det är väl ett återkommande tema, både i texter men hela hans artistjag? Han vill bara inte vara Lou Reed.

Prescriptiondeath - s/t 7″, Flyktsoda records 2020