Katt och konst

Bokhistorikern i Nederländerna specialiserad på medeltiden Erik Kwakkel twittrade en bild han hittat på en arg katt i ett manuskript. Han skrev: “A lesson from medieval times: this is not how you approach an angry cat (Tours BM 291, 12th c).“

Den bosniska medeltidshistorikern Emir O. Filipovic svarade lite grann i förbifarten att han hade hittat en annan arg katt i ett medeltida manuskript: “Speaking of cats, this is definitely the mark of one angry feline in the State Archives of Dubrovnik.” På frågan vad det är för bok svarar han att det är en som innehåller kopior av brev som har skickats till köpmän och diplomatiska sändebud (envoys) i Dubrovnik.

Emir O. Filipovic, 27 september 2012

Veterinären Marty Becker plockade upp det på sin Facebook-sida, varifrån det spreds i tusental.

Has your cat ever walked across your keyboard? Well, it's not a new problem. Medieval book historian Erik Kwakkel recently Tweeted this photo of a 15th century book with... you guessed it... cat paw prints in ink on the pages! We're part of a long and glorious historical movement, friends.

Mer om manuskriptet än så vet inte vi. Vi vet bara att bokkonst är stor konst även om innehållet är profant och att katten slår sönder bilden och lägger ett vardagligt lager över arbetet, som skapar stor igenkänning sexhundra år senare. Det ger verket spridning. Vad bryr sig de flesta av oss om breven till Dubrovnik nu?

Och det här var bilden Erik Kwakkel twittrade från början:

Erik Kwakkel, 27 september 2012

Mer om upphovsmännen

Emir O. Filipovic har en hemsida på Academia.edu. Han twittrar fortfarande flitigt som @EmirOFilipovic.

Även Erik Kwakkel twittrar, men många gånger flitigare som @erik_kwakkel. Han har en blogg om medeltida böcker på Medievalbooks.nl och en hemsida hos universitetet i Leiden.

Författaren Stig Larsson ligger väl nära bilden som finns av hur en konstnär ska vara: kompromisslös, sliten, gammal drogmissbrukare, ensam, gränslös, poet , självdestruktiv, kanske smådesperat, ansedd som lite pervers och med ett rufsigt vitt hår som faller ner över pannan. Dessutom har han haft en stark relation till katter.

Ni har väl sett talangjakten X factor? Stackars lallande fån med sångdrömmar jagas ut på en scen och avfärdas av en erfaren jury, som var tjugonde gång hittar någon de gillar.

Detta måste naturligtvis överföras till litteraturens värld, och det snarast. Jag tänker mig en jury med tre ledamöter. Först och främst Stig Larsson. Han får tillåtelse att röka i studion, men får inte knäppa upp mer än tre skjortknappar. Om han för tillfället äger katt får den vara med i en bur på hans bord

Citatet kommer från en artikel i Sydsvenskan november 2012 av journalisten Andreas Ekström om hur litteraturens motsvarighet till artisteriets X factor skulle se ut.

Bakgrunden är katten Esset, som Stig Larsson hade tills han blev över 20 år gammal. När Esset var 14 hoppade han ut från fönstret och försvann i några dagar. Författaren, som skrev för Expressen då, tog hjälp av sin tidning och det uppstod en följetong om den försvunna katten. Expressen var med och förevigade ögonblicket när katten hittades “i en skrubb” tillhörande ett trapphus på Renstiernas gata på Söder i Stockholm.

Ur artikeln den 3 juli 2003:

Det var en flickvän som köpte Esset 1989, sen flyttade hon till Göteborg men Esset blev kvar. -Jag blev väldigt förtjust i den. Jag är så mycket hemma och han kom att stå mig väldigt nära. Han ligger bredvid mig när jag skriver, berättar Stig när vi åker till Söder. Vad är du mest orolig för? -Uppriktig sagt förtränger jag allt, jag vill inte bryta ihop. Jag tar inte in det. Jag skulle tro att någon har tagit hand om honom.

Det verkar som att varenda en av dem som använder katter i sin konst är en sådan som inte är särskilt imponerad av stora gester och uppskattar sin egen obetydliga värld men är beredd att se det stora i det lilla, som Olav H Hauge (norsk proletär och religiös poet med “tingdikter” som specialitet), eller Lilian Bäckström i sorgeboken Mandarinstunder, skribenten och debattören Göran Greider på Twitter, 1700- och 1800-talsmålaren av hemmaporträtt Marguerite Gérard och Pernilla Hammarströms små längtande dikter i DN. Även om alla inte har riktigt samma resonansbotten som den här polska katten eller kanske Olav H Hauge, och vissa (Greider och Gérard) också verkar gilla stora gester.

Konstnären med katten är den polska poeten, essäisten, översättaren och nobelpristagaren i litteratur Wisława Szymborska (1923–2012).

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt. För vad ska katten ta sig till i den tomma våningen. Klättra på väggarna. Gnida sig mot möblerna.

Inget verkar ändrat, men inget är sig likt. Inget verkar flyttat, men ändå står det glesare. Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan, men inte just de. Handen som lägger fisken på fatet är inte heller samma.

Det är något som inte börjar när det skulle börja. Någon som inte händer som det ska.

Någon bara var här, sen var han plötsligt borta och är nu envist borta. Vartenda skåp har man granskat. Hoppat över hyllorna. Borrat in sig under mattan och sett efter. Man har till och med brutit mot förbudet och rört om bland alla papperen.

Vad finns det mer att göra. Sova och vänta. Vänta bara när han kommer, vänta bara när han dyker upp. Då ska han veta att så gör man inte mot en katt.

Man ska liksom motvilligt kliva åt hans håll, så sakteliga, på förorättade tassar. Och inga skutt och pip till att börja med …

Översättning: Anders Bodegård. Ur Nära ögat (1996).

Dikten är skriven med hennes partner Kornel Filipowicz i åtanke, som gick bort 1990.

Här ser man så tydligt det som också beskrivs i nobelprismotiveringen: “för en poesi som med ironisk  precision låter det historiska och biologiska sammanhanget  träda fram i fragment av mänsklig verklighet“.

Genom enkla beskrivningar från den fysiska och vardagliga verkligheten, som alla kan förstå, når Wisława Szymborska bråddjup. Åtminstone smärtpunkter; den som har känt en katt kan nog finna “Katt i tom våning” plågsam att läsa.

Det är en gåta och en längtan till att förstå vilken gåtan är och det finns något bakom alla fasta värden (det känns återigen igen från vad man kan ana hos Pernilla Hammarström). Szymborska är inte ensam om att ställa katten jämte döden – kanske för att den själv är så hjärtskärande omedveten om den (just som i Mandarinstunder).

Hanna Nordenhök (Aftonbladet Kultur, 2012) håller med: hennes poesi är “ett sökande bortom det fattbaras gränser”, den är “grunda[d] i vidhållandet vid perspektivet, vid besinnandet av vår samtidiga litenhet och storhet. I den ‘måttlösa teater’ som utgörs av världen är vår egen tid ändå ‘löjligt kort’.” “Szymborskas dikter villar inte bort sig i abstraktioner, de verkar med sin varma skepsis i de möblerade rummens verklighet.”

Mer från Wisława Szymborska

Låna Nära ögat på ett bibliotek eller leta efter den bland de andra begagnade böckerna av henne på Bokbörsen. Szymborska, Wisława (1996). Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Låna den senare sammanställningen Dikter 1945–2002 eller köp den i pocketformat. Szymborska, Wisława (2003). Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Titta på scenografen och teaterhantverkaren Björn Nyströms tredimensionella gestaltning av “Katt i tom våning”, en lika hjärtskärande ansökan till scenografutbildningen på Dramatiska Institutet i Stockholm.

Karin Jansson har bloggat på sidan Karins konstgrepp sedan 2010. Hon bloggar om sitt eget och lite om andras liv, ibland med en politisk underton men oftast inte. På bloggen dyker också mycket konst och bilder upp som hon skapar. Den senaste nyheten är att konstnären ska få ställa ut sina verk för första gången, i Skellefteå.

Karin skriver ganska ofta om sina katter, sida upp och sida ner, faktiskt ofta på ett sätt som att de vore konstverk i sig. Titta på det inlägg som hon till och med kallar "Prydnadskatt", och som bland annat innehåller den här bilden:

Fotografi med undertexten "Perfekt för en prydnadskatt", 5 oktober 2014

Ibland är fotografierna fantastiskt konstfulla, som det med en enveckas kattunge och en vakande mor med en intensiv blick. Ibland är fotografierna fina små detaljstudier, med nosar, tassar och sömniga ögon (just den studien är av katten Lille-Prins Kattis Mandarina Päron-Duva). Det händer att katterna får vara med i hennes egen berättelse för att göra den mer underhållande och ge den en inramning som gör den värdig ett helt inlägg. Katten Abbath är till exempel med när hon öppnar en liten paketleverans av en ring.

Den som letar konst kan ta sig till inlägget "Kanske världens bästa" från april 2012, där man får se flera alldeles särskilt genomarbetade fotografier och ett exempel på hur katterna kan bli Karins accessoar ibland i modefotografier. För att inte tala om studierna av katterna från flera vinklar, som Abbath ovanpå byrån och Abbath i gardinen. Där är katterna både konst i sig själva och ett typiskt motiv för konst, som andra kanske hade målat av. En annan gång är Karin och katt en del i samma konstverk. Det är svårt att inte berätta om allt. 

Vid ett tillfälle lyfter Karins konstgrepp fram katternas egen konst. Inlägget heter till och med "Konst genom katt" och visar bland annat den här bilden:

Fotografi med undertexten "De har gjort det igen.", 12 augusti 2012

Det är en serie bilder som visar hur de två katterna har lekt med ett garnnystan så att det har farit kors och tvärs igenom rummet och lämnat ett trådspår efter sig, som ser genomtänkt ut till slut.

Katternas närvaro i Karins vardag och deras skiftande funktioner i hennes berättelse liknar mycket Göran Greiders grepp när han twittrar. Det beundrande, kärleksfulla och lite gränslösa förhållningssättet till katterna påminner ännu mer om Lilian Bäckmans bok Mandarinstunder. Vi får till och med följa några katter när de dör och sörjs, för den delen också några andra sorters djur.

Mer från Karins konstgrepp

Karin har en webbshop. Där finns flera fina saker, särskilt bland printarna, med katter på.

Nöjer man sig inte med Karins konstgrepps webbplats kan man följa henne på Facebook, Twitter eller Instagram. Tillsammans med Sara Togstad har hon till och med en podcast.

På framsidan till boken Hitler für Alle (Carlsson, 2012) finns ett konstverk. Vid första anblicken kan det se ut som ett fotografi, men tittar man närmare och läser kanske bokens förord förstår man att det är en oljemålning.

Hitler für Alle. Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen (2012). Kingsepp, Eva & Schult, Tanja (red.). Carlsson: Stockholm. Tavla: Adolf av Niels Bonde, Olja på duk, 50 * 40 cm

Det är en fantastiskt intressant bok – resultatet av flera forskare som höll en workshop tillsammans – som tar upp några olika sätt som nazismen i allmänhet och Adolf Hitler i synnerhet dyker upp i populärkulturen, till exempel i Dan Parks konst, svenska deckare, serien Rocky, svensk filmkritik, bland skolever och systematiskt i namn på klätterleder.

I genomsnitt fem dagar i veckan skriver tydligen någon av våra fem största tidningar något om Hitler utan att det är en recension av något med den historiska personen i. Det är mycket för någon som varit död i 70 år.

Niels Bonde själv är en dansk konstnär, som verkar särskilt intresserad av människan i offentligheten och vad som händer med det som iakttas. Målningen Adolf har bland annat varit del i hans utställning från 2009 med temat vad internet och sociala medier gör med samhället. Där visar han hur den nya offentligheten kan tvinga sådant till sin yta som inte kommit dit tidigare.

Inspirationen fick Niels Bonde från Cats that look like Hitler. Det är en webbplats full med fotografier på katter som ser ut som Hitler:

Adolf, näst högst poäng (nu 8,94 av 10) av samtliga kitler på Cats that look like Hitler

Annars har den här danska konstnären inte för vana att ha katter i sin konst. Kanske platsar de inte i det tomma, utlämnade och nyckfulla utrymmet mellan objektet och de anonyma åskådarna. Däremot blir det tydligt av både hans tavla och av den här texten att katten är en flexibel projektionsyta som passar i de flesta medier.

Mer om boken och konsten

Boken finns både att låna och att köpa. På Carlssons webbplats kan man läsa mer om den och om alla andra både intressanta och snygga böcker de givit ut hittills.

Mellan den 30 januari 2008 och den 14 juni 2013 återkom en och samma person flera gånger i DN:s lilla avdelning "Dikt idag".

Vi vet inte mer än att hon heter Pernilla Hammarström. Sin storhetstid, iallafall i DN-mått mätt, hade hon 2008. Då fick hon hela 13 dikter publicerade, flest av dem under årets sista kvartal och med ett uppehåll under sommaren.

Året därpå publicerades bara en dikt. Sedan dröjde det ett helt år innan två dikter syntes i tidningen nästan på en gång. Det året (2010) kom tre dikter på våren och två på hösten; det var ett starkt år. 2011 var det tyst från Pernilla Hammarström. Hösten 2012 stod hennes namn med under en dikt igen. Sedan 2013 har hon inte synts alls.

DN, "Dikt idag", 14 juni 2013. I "Dikt idag" publicerar Familjeredaktionen ett urval av de dikter som läsarna skickar in.

Enda gången en katt nämns är annars på våren fem år tidigare, när författaren konstaterar att hon varken kan skaffa katt, hund eller bil utan måste "bygga en koja" och bo i den; den dikten är kanske inte svår att tolka.

Sammanlagt verkar vi ha fått läsa 21 dikter av Pernilla Hammarström i DN. De är ganska enkla och fåordiga – den längsta, den med kojan, har 30 rader och den kortaste har bara 1 – och handlar om naturen, hemmet och de större frågorna bakom vardagens kulisser. Känns inte det igen från Olav H Hauge, eller ännu mer Göran Greider?

Marguerite Gérard (1761–1837) satte inte katterna i centrum i sina målningar, men de återkom. Hon avbildade mer människor i hemmiljö än något annat, och i den miljön ingick förutom vuxna – det verkar ha varit mycket kvinnor – många barn, möbler, instrument, hundar och katter.

Le Chat Angora, Marguerite Gérard och Jean Honore Fragonard, 1780, 65 * 53,5 cm, Bernheimer Fine Old Masters Kunsthandel

Marguerite Gérard levde stora delar av sitt liv i Paris med sin syster och  rokokokonstnären till svåger Jean Honore Fragonard, som hon inledde sin karriär med att hjälpa. Så småningom gjorde hon sig en riktig karriär på det egna målandet och skaffade sig en egen stil. Det innebar oljemålningar, intima porträttmålningar av riktiga människor i hemmiljö, rysch, pysch, prål, fint utarbetade detaljer och många historiska genrebilder inspirerade av holländskt 1600-tal. Hon specialiserade sig på finmåleri, senare särskilt miniatyrer, och blev skicklig. Titta på detaljerna.

Le Déjeuner du Chat, Marguerite Gérard, sekelskiftet, Musée Fragonard

Porträttbilderna på enskilda människor eller grupper, ofta familjer, var en lukrativ nisch. Efter franska revolutionen blev marknaden större och målningar började säljas billigare, men inte Marguerite Gérards. Till slut blev hon också förmögen, utan att verka särskilt intresserad av äran och berömmelsen.

La mère nourrice, 1803–1804, 48 * 37 cm, Marguerite Gérard, Musée Fragonard

Marguerite Gérard var överklassens konstnärsälskling och både Napoleon och Marie Antoinettes unga tronföljare Ludvig XVII köpte tavlor av henne. Hon började ställa ut på salonger och fick fina medaljer. Så småningom skrevs hon ändå ut ur konsthistorien, men så är det ju att vara kvinna.

Katten fräser åt Israel. Eller om det är att jag måste lyfta ner henne från skrivbordet.

Göran Greider twittrar allra mest om politik och samhälle, men förutom det twittrar han kanske mer om sin katt än något annat. Alla citat här nedanför kommer från hans konto mellan den 26 december 2014 och 16 februari 2015.

Katterna kan kommentera politiken:

Katten har ledigt. Jag arbetar. Men vi håller till på samma skrivbord. Hon ser inga problem med detta.

Min katt är totalt alliansfri men inte neutral.

Till höger om min dator sitter katten. Hennes tassande steg i världen sätter inga stora ekologiska fotavtryck i världen, men jag gör det.

Katter äger ingenting. Det förklarar mycket av deras självständighet och originalitet.

Katten morrar våldsamt och starkt mot den främmande katten på balkongen. Mendet är inte rasism. Det är bara den kränkta solitären.

Katten hoppar ner från skrivbordet. Hon ser att jag har mycket att göra. Hon är, som alla katter, en antifascistisk katt.

Katten vet ingenting. Hunden vet ingenting om det som hänt i Paris. Det är befriande och betyder att något i mig också slipper veta.

En dag samlas världens katter för att fräsa åt en förfelad civilisation. De bidar sin tid.

Katten är nöjd med decemberöverenskommelsen. Men vill inte höra mer om det nu. Tänk själv, säger hon när hon går förbi TVn som står på.

Min katt bryr sig varken om folk eller försvar.

Min katt sitter på skrivbordet och tittar på vad jag skriver på skärmen. Vem jobbar hon för?

En gång blev Göran Greiders katt till en hel artikel "Katten och den ekonomiska tillväxten", Dalademokraten den 21 januari 2015. Den fick också en twitterkommentar: "Katten och den ekonomiska tillväxten - min ledare i pappersDD idag, där jag faktiskt lyckats ta ett foto av min katt."

Katterna kan kommentera naturen:

Himlens moln i kattens ögon.

Tallstammarna med en färg av koppar i morgonsolen. Snön på taken blåaktig av himmel. Katten ett svart hål i fönstret.

Katten i fönstret,   sitter där tills det ljusnat. gryningens barnmorska.

Katten i fönstret. Hon väntar ut vintern. Hon sluter ögonen och går i ängens höga gräs där bara hennes svanstopp ska synas.

Katten sitter i timmar och stirrar ut regnet. Det ser ut som om hon vinner den tysta leken. Regnet vänder bort blicken. Det klarnar upp.

Dagarna blir längre. Katten spinner.

Solen har tvättat sig lika noga som katten denna morgon.

Katterna kan kommentera livet och något större:

Katter berättar att döden inte är något att bry sig om.

Mjau, sa jag till hunden, som viftade på svansen. All kommunikation är i grunden bra kommunikation.

Söndagar. Utan riktning, utan planer är de bäst. Och en läkande tystnad smyger som en katt genom alla söndagar.

Katten sover djupt, vaknar ändå på en millisekund när något viktigt äger rum. Hon är ett föredöme.

Katter känner aldrig skuld. Det är en av de tjänster de gör oss.

Tror aldrig jag träffat en osympatisk katt i hela mitt liv. Den jag nyss mötte flydde för mig och hunden men samlar på inga bitterheter.

Katterna kan kommentera inte mycket mer än sig själva:

Katten, fjorton år gammal snart, leker med sladden till datorn.

Hon har kattungen kvar i sig.

Det finns inga medelmåttiga katter. Alla katter är genier.

Min katt är troligen utrustad med stealth-teknik. Kan försvinna i ett rum.

Katten förbereder något, eller absolut ingenting. Att det är omöjligt att veta vilket skapar kattens charm.

Vår katt öppnar dörrar men stänger dem aldrig efter sig. Hon är helt enkelt katt.

Katter förbereder sig inte, de fångar tillfället. Som nu, när hon börjar leka med den förbannade gardinstång vi försöker sätta upp.

Katten stirrar ut i vintergryningen. Minns hon året som gått? Nej. En katt ser aldrig tillbaka. En katt lever i aktiv glömska.

Katten brukar öppna dörrar. Men denna morgon stängde hon en dörr nästan helt. Snart går hon rakt igenom dem.

Katten säger ingenting. Hon skriver sin krönika i tysthet. Hon argumenterar inte. Och hennes gåtfulla tystnad är mycket rogivande.

Vad vill en katt? Det finns sällan ett svar på det.

Katten erkänner det inte, men hon verkar gilla julen därför att hon inte behöver vara ensam så mycket.

Katterna kan användas som ursäkt för att ta upp något annat:

Snön yr. Katten lägger sig nära värmeelementet. Jag värms bara av att se det.

Grannkatten klättrar halvvägs upp i en tall och ner igen. Som tur är såg min katt inte det. Då hade det blivit ett litet Östersjön av gården

Min katt sätter sig framför TVn och partiledardebatten och tvättar sig. #pldebatt

Min katt är arg och förespråkar sitt morrande grrrrrrexit.

Och katterna kan kommentera nästan inget alls:

Med ett jamande bryter sig katten loss ur vintermörkret.

Och så har vi katten som skickade ett sms. Det var i en dröm och det var vår katt. Jag vill gå ut, sa hon.

Katten vaknar när vi vaknar. Hon kikar fram i dörren till sovrummet, påminner oss vänligt.

Katten gnäller. Lite allmänt sådär. Det är mycket mänskligt.

Katten ligger i garderoben. Men hon gömmer sig inte och hon ska komma ut ur garderoben som katt.

Katten som en rallybil över golven i ett utbrott av rastlöshet. Hon vägrar gå ut. Men pressar rummen inomhus till bristningsgränsen.

I hundratusentals år var människan lite ensam. Sen kom hunden. Strax därpå katten.

Det är december och katten Zeb har dött. Lilian Bäckström skriver precis det som behövs: en dagbok i ett år om katten Zeb, som har dött. Han var inte särskilt gammal, men han blev njursjuk, han fick somna på en vit filt och Lilian gråter precis som vi som läser.

En katt är så fånig och betydelselös, men när den dör kan alla fyra väggar rämna. Det är storslagen läsning. Jag vet inte om det krävs att man haft en katt och förlorat den, eller om det räcker att vara lite mänsklig och att vara intresserad av det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Alldeles verkligt är det iallafall. Påminner inte det om Olov H Hauge?

Det är Zeb på omslaget.

Katten sit i tunet når du kjem. Snakk litt med katten. Det er han som er varast i garden.

Olav H Hauge (1908–1994) blev en av den norska modernismens viktigaste lyriker. Han gjorde länge poesi enligt traditionella former, men i början av 60-talet övergick han till friare och dittills sällsynt konkreta dikter.

En särling, trädgårdsmästare till yrket, konservativ proletär, religiös, med radikala gröna drömmar. Även höns ska ha ett värdigt liv.

Olav läser "Katten" och andra dikter på visfestivalen i Haugesund 1972 Hör på publikens reaktioner vilken hit den är!

I diktsamlingen  Dropar i austavind introducerade Olav de så kallade tingdikterna, som är korta, kompakta och handlar om vardagligheter, som en sågbock eller en katt. De kan vara ett sätt att visa tingens mening på deras alldeles vardagliga nivå eller metaforer för sådant många anser vara större. Som mänsklighetens villkor.

Hauge på svenska På svenska finns diktsamlingarna Använd inte sandpapper (urval och översättning av Christina Hellman, Rabén & Sjögren 1985) och Gängelstrån (översättning av Görgen Antonsson, Ellerströms 2014).