#medier

Om det ska bli någon förändring i samhället gällande kvinnors utsatthet och hur vi betraktar och behandlar frågan om mäns våld mot kvinnor och kvinnors lidande och död på grund av män måste alla ta sitt ansvar. Enskilda individer, personer i maktposition, liksom institutioner och medier. Inte minst medier har en enorm makt när det gäller att reproducera antingen normer och föreställningar som motverkar våldet och tar kvinnors erfarenheter och smärta på allvar, eller att reproducera normer som förminskar våldet, normaliserar våldet, osynliggör förövare och gör kvinnors utsatthet till något ytligt och sensationalistiskt, något att frossa i istället för att ta ställning mot. Det är ett val.

Vi fick ett tips om att Aftonbladet för en tid sedan hade en rubrik på sin förstasida om en seriemördare som utförde fruktansvärda, bestialiska handlingar mot kvinnor. Artikeln jämförde denna verkliga mördare som dödat verkliga kvinnor med en filmkaraktär, och berättade sensationalistiskt om hans handlingar. Morden skedde för länge sedan, vilket är värt att poängtera då man måste fråga sig varför tidningen alls skrev om denna händelse då den inte hade någon aktualitet. Av framställningen att döma - för att få klick, för att skapa den sensationalistiska skräckkänsla som får vissa människors nyfikenhet att kicka igång, för att skapa uppmärksamhet, inte för kvinnors utsatthet utan för sidan bakom betalväggen. Ett antal kvinnor som tvingades uppleva en så fruktansvärd skräck att vi inte ens orkar föreställa oss det? En man med en sådan grymhet och ett sådant kvinnohat att det går sönder inom en att tänka på att detta existerar i vår värld? Ja, det är vad man såg ifall man har någon som helst empati för kvinnor och förstår att mäns våld mot kvinnor är en aktiv, grym verklighet som skördar liv varje dag, förstås. Hos den som gjorde och godkände framställningen verkade ingen insikt i att detta skedde på riktigt, mot riktiga kvinnor, och kan upplevas som ett verkligt hot som riskerar att bryta ned kvinnor som lever idag existera. Våldet mot kvinnor är inte nöje. Våldet mot kvinnor är inget att frossa i. Och vi kan bara fråga oss om tidningen om tio år kommer att göra liknande reportage om de kvinnor som i år har mördats under fruktansvärda former av män? Vilken filmkaraktär kommer de smaklöst och respektlöst jämföra Madsen med?

Berlingske Medias tiltrædende CEO, Anders Krab-Johansen, er ude med en tanke om fremtidens digitale forretningsmodel for medier, som det er værd at hæfte sig et øjeblik ved.

På Folkemødet på Bornholm foreslår han således, at det at undgå videresalg af data fremover kan blive et væsentligt argument for at få brugerne til at betale for indhold ($$$).

Lad os lige tænke lidt over den, og hvad den egentlig siger:

For det første er det et salgsargument, der taler ind til det, du som kunde undgår, fremfor det du får. Udover at det er ufatteligt trist, at en CEO for en af landets større medievirksomheder ikke mener, produktet er værdifuldt nok til at kunne sælge sig selv, adresserer det ikke det virkelige problem: At mere og mere af det indhold, medierne producerer, faktisk ikke er værd at betale for. På nogen måde. 

For det andet kan man få den tanke, at det er for lidt og for sent. Brugerne har forlængst vænnet sig til, at de betaler med data, når de ‘handler’ på nettet. At det så i nogle tilfælde kan være decideret uklogt ligefrem at være ligeglad med det, er en anden sag, men for rigtig mange er det en veletableret vane. Så: Er der overhovedet et stort behov for at undgå at data kommer videre - set fra kundeperspektiv? Jeg tvivler. 

Endelig er tanken etisk angribelig. For det øjeblik nogle forsøger at få mig til at købe noget for at undgå noget andet, får jeg en følelse af, at jeg i sidste ende i virkeligheden bliver afpresset: “Gør dette, hvis ikke...”. Og udover det ikke er en særlig fed følelse at blive sat i, er det ikke noget, der på nogen måde skaber kærlighed til det egentlige produkt bagved.

På mange måder er det fascinerende at følge, hvordan diverse medier stadigvæk kæmper for at bevare en relevans og attraktivitet på annoncemarkedet. 

Man kan ikke undgå at blive en smule bjergtaget af alle forsøgene på at tale egen styrke op på et marked, der synes stort set tabt til internationale giganter som Google og Facebook. Hvis Sisyfos havde levet i dag, ville han med glæde have kastet sig ind i den kamp. 

Fascinationen bliver ikke mindre af, at medierne selv har en stor del af skylden for, at de sidder i den situation, de gør. De har spillet med på alt, alt for meget gennem tiden. Sjældent har mediabureauer og diverse annoncører fået modspil på f.eks. de kreative koncepter, og endnu mere sjældent er der blevet sagt nej til de kampagner, disse er kommet med. Pengene har betydet mere. 

Resultatet har været fantastiske brugeroplevelser som ejerskabsannoncer, der totalt blokerer for alt indhold, sære og mærkelige overlays, der pludselig kommer ind, og hvor man skal lede mere end længe for at finde den minimale ‘luk’-knap og så min personlige favorit: Videoannoncer der bare begynder at brage løs, mens man sidder og forsøger at koncentrere sig om det, der egentlig burde være det væsentlige: Indholdet. 

Denne linie fra mediernes side fører reelt set kun to ting med sig: For det første skræmmer den de brugere væk, som egentlig er interesseret i det gode indhold, og som - måske - henad vejen kunne fristes til at betale direkte for indholdet, hvis den samlede pakke ellers havde nok relevans og værdi i forhold til deres behov. Og for det andet eroderer denne praksis enhver form for troværdighed, medierne måtte have overfor annoncører i forhold til, hvad de vil acceptere at køre på deres platforme. 

For helt ærligt: Hvordan skal et medie pludselig kunne argumentere for, at nu vil man højne standarden og tillægge sit publikum - der i parentes bemærket også kan findes alle mulige andre steder end på disse medier - en stor værdi, når man selv i praksis har nærmest to årtiers historik med at kaste samme ‘værdi’ i grams, bare et mediabureau eller en annoncør så meget som rynker på næsen? Naturligvis er det en om ikke tabt kamp så i hvert fald rimelig håbløs.