Tankegods.

Oj oj oj, nu finns det så mycket att säga.

Jag hoppas att den här valrörelsen blir mer konkret än någonsin. Vi har nu tre budgetförslag som visar vad det blev av alla vallöften. Efterlyser kunniga och opartiska journalister som kan levandegöra det här dokumentet för mig och alla andra som vill ta ställning.

Hoppas också innerligt att vi nu har sett slutet på “att inte debattera migrationspolitiken”. Svenska politiker får växa upp och ta debatten - i alla sakfrågor. Sluta idiotförklara väljarna och tro att vi inte kan skilja på rasism och en sund debatt om hur man uppnår en god förvaltning - på alla politikområden. När Jonas Sjöstedt gick till attack mot Mattias Karlsson i Aktuellt igår ville man ju bara gråta av glädje! Äntligen!!!

Och media. Mer än något annat hoppas jag nu att de inser vilken extrem makt de har. Makten att främja en öppen debatt genom att inte formulera slutna frågor. Makten att låta bli att dra upp den där opinionsundersökningen från förra veckan som ändå inte säger något om det som hände idag. Makten att låta sina klickkåta rubriksättare åtminstone hinna läsa artikeln innan de trycker på Publicera. Tyvärr är jag lite skeptisk. Kanske saknas förutsättningarna för en genomtänkt journalistik i twitteråldern? Jag kommer att fortsätta ifrågasätta allt jag hör. Så gott min tröga lilla människohjärna nu förmår.

Det känns bra med extra val. I september röstade väljarna för förändring. Tydligare än så blev det tyvärr inte, men faktum är att vi lever i en demokrati, och då är det ologiskt att det är de som blev bortröstade som ska sätta ramarna för politiken.

En liten kommentar till tidigare och kommande uttalanden från SD:s tidigare och kommande förtroendevalda, av typen “Köpte nyss en AK 47:a, utifall att en svarting angriper mig när jag inte är förberedd”.

Här om dagen lade jag upp den här Facebook-statusen: “Kan någon döda mannen med motortrimmern utanför mitt fönster så att jag kan öppna och få lite luft?” Jag var sjuk. Jag hade varit sjuk i flera dagar. Det var 30 grader inne. 30 grader ute. Den enda lindringen som överhuvudtaget gick att få i min etta var den lilla lilla luftströmningen (möjligen inbillad) som uppstod när man öppnade fönstret. Utanför fönstret stod en man med en motortrimmer. Ljudet var öronbedövande. Långsamt, metodiskt men ändå till synes ineffektivt arbetade han sig igenom ogräset längs med plattskarvarna. Tog lite någon annanstans. Kom tillbaka. Tog lite någon annanstans. Kom tillbaka. Tog lite någon annanstans. Kom tillbaka. I några timmar höll han på.

Vad återstod att göra om inte uttrycka sin frustration på Facebook? Fiska lite sympatier? Kanske roa någon i hängmattan? Jag är rätt säker på att alla som läste min status förstod att det inte var en uppmaning till mord.

Men.. Tänk er nu att mannen med motortrimmern hade varit så att säga..åt det mörkare hållet. Och jag hade skrivit något i stil med “Kan inte någon döda den där lilla svartingen med motortrimmern utanför mitt fönster så att jag kan öppna och få lite luft?” Och att jag sen hade förklarat det hela med att “jag var ju så FRUSTRERAD, inte vid mina sinnens fulla bruk, varm, svettig, hade inte sovit ordentligt på flera dagar, groggy av hostmedicinen” etc. Hade ni som känner mig ändå inte tyckt att det var lite…konstigt? Vart kom det där ifrån liksom? För det säger väl ändå något om mig och mina grundläggande värderingar, vad som kommer ut, om än i tillspetsad form, när alla spärrar släpper, när jag är sjuk, full, har lågt blodsocker(!)?

Jag tänkte en hel del på det där i samband med den så kallade järnrörsskandalen. Att jag inte kunde komma på en enda av mina manliga vänner som efter att ha tagit några glas för mycket skulle ge sig ut på stan med ett par järnrör och börja skrika ord som “babbe”, “hora”, “fitta” och “blatte lover”. Så tacksam för det, mer skicklighet än tur dock eftersom jag har valt dem själv.

Intensiv debatt. Några partier blev “kometer”. Andra gjorde “katastrofval”. “Hur kunde de missa att opinionen vänt?” ältar media. Varför var de så tröga, varför hängde de inte på?! Det är ju så uppenbart vilka frågor väljarna tycker är viktiga!

Är inte det en väldigt konstig fråga? Varför ska vi anklaga moderaterna för att de inte lyfter samma frågor som Mp, Fi eller SD? De är moderater. Och nu visade det sig att en majoritet av den svenska befolkningen inte var det (eller i alla fall inte i tillräckligt stor utsträckning för att “mobilisera”).

Kalla mig gammeldags, men en trovärdig politiker för mig är inte en politiker som först frågar vad jag tycker och sedan låtsas tycka precis likadant. Nej, det är en politiker som berättar vad HEN tycker, så att JAG sen kan ta ställning till om JAG tycker likadant.

Det är svårt det där idag, att avgöra om man tycker likadant. Svårt att vaska ut något alls ur mediestrategier, enkla kärnfulla budskap som hamras in om och om igen. Och när någon äntligen vågar uttala en tydlig åsikt möts hen inte av ett “Jaha, varför tycker du så?” utan av ett “Är ni inte rädda att förlora era väljare?” Så IRRELEVANT!!!

Igår var det tre partier som inte var rädda för att säga vad de tyckte. Små förstås, inget att förlora. En väldig styrka i det. Och väljarna vädrade morgonluft.

Nu ska vi gå vidare från det. Det var kalla kårar att se SD få så höga siffror, men jag gläder mig åt att de krafter som är villiga att ta debatten med dem tycks vara på ännu starkare frammarsch. SD tror att fattigdomen försvinner om man tittar åt ett annat håll. Det svenska politiska etablissemanget har länge trott att SD försvinner om man tittar åt ett annat håll. Båda har fel, obviously.

Jaha. Sorry. Säger mig ingenting. Eller menar du att du är för jämställdhet? Men säg det då…

"Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet." /Nationalencyklopedin

(Eller: “Jämställdhet har vi fått när vi har lika många mediokra kvinnor på toppen som vi har mediokra män.” /Marianne Nivert)

För er som påpekat att jag inte har skrivit något på ett tag (tack :), här kommer ett inlägg inspirerat av P1 Debatt om jämställdhet tidigare i våras.

Jämställdhet ska inte förväxlas med feminism. Jämställdhet är ett tillstånd och ett mål. Feminism är en metod. Vill vi ha jämställdhet? Bra. Då kan vi föra en öppen debatt om hur vi bäst tar oss dit. Feministerna har sitt svar på den frågan (eller ja, flera olika svar i spannet mellan Göran Persson och Gudrun Schyman, och det är väl därför det inte räcker med att säga “jag är feminist”).

I övrigt tror jag på den enorma kraften i kvinnliga förebilder och därmed på nyttan av viss kvotering. Men inte en kvotering som börjar i styrelserummen, utan en kvotering och en medvetenhet på lägre nivå, där kompetensen och förutsättningarna för att kunna sitta i styrelser och ledningsgrupper skapas.

Känner ett… trängande behov av att dela med mig av den här mustiga rubriken på förstasidan till veckans nummer av Mitt i/Östermalm. Artikeln handlade, som rubriken antyder, om att Östermalmsborna är sämst i Stockholm på att plocka upp sitt hundbajs.

Kanske är det så att mängden hundar och därmed potentiellt bajs är större på Östermalm än i andra stadsdelar. Kanske är det också så att hundägarna i genomsnitt är äldre och därför i högre utsträckning lider av gikt och andra former av rörelsenedsättande sjukdomstillstånd. Eller så är det här bara ytterligare ett exempel på att the average Östermalmsbo inte är riktigt så belevad och väluppfostrad som man (och hen) gärna tror.

Mina tankar går osökt till en situation på Systembolaget i Fältöversten strax före jul. Jag skulle köpa en flaska vin. När jag kommer fram till kassan dyker en vattenkammad Barbourjacka i övre medelåldern plötsligt upp från sidan, och innan någon hinner reagera har han raskt klivit förbi den välorganiserade kön och ställt sina två välfyllda lådor med, vad jag antar är, lite smått och gott till julbordet på rullbandet.

Vad tror ni? Plockar han upp sitt bajs?

Hundbajs väcker känslor, inte bara i Sverige. När jag pluggade tyska i Berlin för 10 år sedan tvingades jag som slutprov skriva en argumenterande text om den eskalerande hundbajssituationen i stadsdelen Kreuzberg. Det var en djävulskt svår och tråkig uppgift. Jag kan fortfarande inte komma på ett ämne som skulle ha engagerat mig som utbytesstudent mindre. Med den här texten känns cirkeln sluten, även om jag inte kan säga att mitt engagemang har visat sig större på hemmaplan. Jag tycker i själva verket att jag bor på en av de vackraste, renaste och mest välordnade platserna i världen.