Stevens.se

Här är vårt lilla mirakel!

Igår, den 26 februari 2015, var vi på 3D/4D ultraljud på Emma ultraljudsklinik i Malmö. Det var helt fantastiskt att se henne igen och i 3D denna gången. Det absolut bästa var att det var min 25-års dag igår och att få se henne på min födelsedag var extra speciellt. :) Barnmorskan konfirmerade att det var en flicka som ligger och växer till sig inne i magen, vilket gjorde oss lite extra glada då vi båda högst önskar oss en liten flicka. (jag är nu i graviditetsvecka 27)

Hon vägde ca 1kg igår och växer alltså precis som hon ska, vilket är skönt. 

Efter ultraljudet begav vi oss till CityVeterinären och hälsade på och åt lite födelsedagstårta. Sedan bar det av mot Väla där vi fixade lite vardagsskjortor åt Tom, snyggt som attan på honom. På väla fixade vi också tid för synundersökning åt honom då han ska skaffa terminalglasögon. Efter Väla åkte vi till Colorama och köpte superfin ljus rosa färg att ha på ena väggen i barnrummet, så nu kan jag/vi måla och snart helt färdigställa både väggen och barnrummet. :D Sedan hämtade vi ut en babybox på Babyproffsen och köpte en pipleksak åt Chelsie inne i djuraffären.

Klockan 18 hade Tom bokat bord på restaurang Oasen. Riktigt god middag som bestod av kött fondue. Mmmmm.. Mums! 

Efter restaurangen begav vi oss hem till mina föräldrar där jag fick min födelsedagspresent av dem, en Skip hop skötväska. Vi hämtade också hem Chelsie som hade varit där över natten.

Idag var jag på arbetsintervju i Lund på bemanningsföretaget Bemannica. Får se om det ger någon utdelning i form av en tjänst i en eller flera ICA butiker runt Helsingborg. 

Det var ett tag sedan vi skrev senast. Kan ju vara på tiden med en liten uppdatering då.

Vi är nu i vecka 21+5 (v 22) och jag mår nu mycket bra, förutom lite förkylning som inte helt vill ge med sig. Tidigare i graviditeten hade jag lite problem med illamående och huvudvärk men det har nu försvunnit helt, vilket är väldigt skönt. Jag hade också lite problem med blodtrycket vilket också blivit bra.

Vi var på rutin ultraljud den 5 januari och allt såg jättebra ut och vi fick reda på att det onekligen ser ut som en flicka. :) Enligt längden på henne så är BF 'ändrat' till den 29/5 istället för 3/6 men det kan inte riktigt ändras då det inte skulle matcha med ET.

Det känns helt otroligt nu när jag känner bebis varje dag, hur den rör sig och vänder sig. Spännande! Tom har också känt henne några gånger och det börjar nog sjunka in ordentligt nu att vi ska ha bebis!! :D

Efter UL så var vi på Babyproffsen i Helsingborg och beställde vår vagn. En Emmaljunga Edge Duo Combi med ett vitt Duo S chassi, i färgen Dark Grey. Kommer nog bli supernöjda med det valet.

Vi har sedan tidigare beställt spjälsäng, en Troll Royal som vi fastnade mycket för. Sedan har vi fått kläder av min moster och ett babygym. 

Snart börjar vårt väggbygge för att göra ett barnrum.

ÄNTLIGEN!!!

Tredje gången gillt och vi blev gravida!!  Den 28/9-2014 plussade vi, en av de lyckligaste dagarna i vårt liv.

Allt började med ägget på bilden, ett tre dagar gammalt befruktat ägg. Två veckor senare tog vi gravidtestet och fick glädjebeskedet att det hade tagit sig. Vi trodde inte helt på det ena testet så vi stack och köpte ett Clearblue digital och testade ca 1.5h efter med ett lika tveklöst GRAVID på skärmen. Vi kunde inte fatta det, och än i dag är det svårt trots att vi fått se bebis två gånger och hört hjärtljud hos barnmorska. :)

På första bilden är 'bebis' 8 veckor gammalt och hade en längd på 17mm. Nu i vecka 13 mäter den in på 6.5cm, så den växer ju en hel del. 

Kontrollultraljud är redan bokat till i början av januari så det väntar vi med spänning på och hoppas att vi kan få redan på vad det är för kön på bebis. Vi är så nyfikna att vi inte kan hålla oss till förlossning.

Men än har graviditeten inte gått obemärkt förbi, jag har en outhärdlig trötthet samt illamående och framför allt när jag äter. Sedan att jag börjar flåsa för minsta lilla aktivitet är ju inte heller så roligt men det är till nått gott :)

Nu är äntligen (eller egentligen för någon månad sen) vår tvättstuga klar. 

Det har byggts rejäl förvaring längst in i rummet, städskrubb samt förvaring av småsaker i 2 garderober/bokhyllor samt en liten arbetsbänk. 

Vi fick ett brev hem ca fem dagar efter återinförsel med det glada beskedet att FEM ägg gick att frysa. 

I lördags (13 September) hade vi återinföring av ett ägg som enligt doktorerna såg väldigt fint ut. I övrigt var där då ytterligare 7 fina ägg, så nu väntar vi på om några av dem klarar sig till frysen. 

Nu är äggplocket över, de fick ut 14 ägg varav 9 stycken hade delat sig 'rätt' till idag. Så det blir till att ringa labbet imorgon och se om de kan bestämma när återinförsel blir. Sist satte vi tillbaka på tredje dagen, får se om det blir samma denna gången och i så fall blir det återinföring på lördag.

Detta äggplocket gick iallafall väldigt mycket bättre än förra gången, inga komplikationer under själva plocket och det gjorde mindre ont. Så jag är väldigt nöjd med det :) Dock så blev jag ju ändå 'hög' på morfinet och jäkligt dåsig.

Jaha, tyvärr så har jag inte tänkt på att lägga upp här ang. de kontroll-UL jag gjort. Så jag gör det nu.. De såg elva ägg som utvecklats normalt och är stora nog att tas ut imorgon. Så igår kväll (8 september 2014) kl 23.30 tog jag min Ovitrelle.

Imorgon ska vi till Malmö (RMC) och vara där kl 10.00 och åka in på äggplock kl 10.30. Jag hoppas så innerligt att denna gången blir bättre än den förra. Förra gången låg kanylen fel i armen så morfinet gick under huden istället för ut i blodet vilket resulterade i att jag inte hade någon smärtstillande under första halvan av ingreppet och sedan bara hälften av det jag egentligen skulle haft, under andra halvan. Då de inte kunde ge full dos för att jag redan hade under huden som skulle verka. 

Jag låg där på britsen och kunde inte ta mig någonstans, paniken och smärtan ökade, Tom höll på att svimma och fick gå ut ur OP-salen. Jag fick också panik för de börja känna och klämma efter ett nytt ställe att sätta kanyl på och jag är väldigt stickrädd. Ville verkligen bara gå där ifrån men fanns ingen väg för mig att gå. . . Ibland har männen det bra, måste jag få säga. De har en annan distans till själva behandlingarna i sig, då de inte behöver göra något mer än att gå in i det manliga rummet.

Jag är så lycklig, fick jobbet jag sökt !! :D 

Nu har jag börjat ta sprutan för att flera ägg ska mogna, samtidigt har jag trappat ner på Synarel-nässprejet till bara två gånger om dagen. Jag tog min första spruta i onsdagskväll (27 augusti 2014) och den gjorde precis lika ont som jag mindes den! Fy fasen vad den svider och bränner, jag hinner nätt och jämt ta halva injektionen så börjar det bränna av tårar i ögonvrån. Under min första IVF behandling hade jag kortprotokoll och då tog jag en spruta som hette Gonal-f, men nu under mina långaprotokoll tar jag Menopur. Gonal-f var bättre på sitt sätt för de var som en "penna" som man skruvar upp och sedan trycker in (som en diabetes-spruta). Denna (Menopur) är en helt vanlig spruta med kanyl på där man själv får dra upp injektionsvätskan ur glasflaskan. På nått sätt gör just detta det hela lite värre då sprutan inte är lika lätt att hantera men man får stå ut och göra sitt bästa. 

Jag hade så önskat att jag hade sluppit gå igenom detta men vill man ha något så innerligt som vi vill så får jag 'stå ut' med smärtan det ger.

På onsdag (3 september 2014) är det dags för kontrollultraljud nr 1 nere i Malmö, redan nu känner jag att det händer saker i äggstockarna. Känner mig svullen över dem och det ömmar när jag går på toa och när jag sätter mig ner. Så vi hoppas på att där är ett gäng fina ägg till oss denna gången med.

För att skingra tankarna kring IVFen och höja trivnadsgraden (och värdet) så gav vi oss på att renovera tvättstugan.

Ut med det gamla hyllsystemet och bara börja måla. Väggar och tak fick sig några lager vit färg och gick från att vara gamla och tråkiga till fräscha och trevliga.

Golvet var även det väldigt tråkigt, säkert ommålat någon gång tidigt 90-tal i tråkig ljusgrå färg. Här blev det svart som gäller, modernt ska det vara!

När allt det blev så bra var vi ju bara tvungna att dölja elskåpet och vattenmätaren, detta gjordes med en bokhylla från Ikea som fick kapas till lite i bakkant, men vilken skillnad.

Efter det förra misslyckade försöket är det nu dags för oss att försöka igen. Precis som förra gången blir det nu ett långt protokoll med samma mediciner och doser då Michelle svarade bra på dem sist.

Michelle har börjat med nässprejen och återupptagit ätandet av folsyra och vitamin b12. Det tog knappt ett dygn innan hon började märka biverkningar såsom svettningar och huvudvärk, detta var snabbare respons än vid den förra behandlingen. 

Vi har nu gått igenom två IVFer, som båda misslyckats.

Den första var med ett kort protokoll som nästan kändes 'dödsdömt' redan från start då jag mådde så dåligt under behandlingen. Första försöket gick jag dock igenom en hel behandling och de fick ut ägg som befruktades med standard IVF, dessa ägg delade dock sig för snabbt och kunde inte sättas in igen. (Detta var under februari 2014)

Läkaren bestämde sig för att nästa försökt skulle ske med ett långt protokoll. Detta försök gjordes under maj-juni 2014. Här försätts jag i klimakterium för att sedan 'producera' så många ägg som möjligt. Denna behandlingsform passar mig mycket bättre, då jag mår bättre under själva behandlingen. Dock har jag fortfarande ont eftersom en jäkla massa ägg ska växa och humöret är lite instabilt p.g.a. alla hormoner men överlag mår jag bättre. Under denna behandling fick de ut många fina och mogna ägg som nu befruktades med ICSI och till vår stora lycka fick vi också tillbaka ett mycket fint embryo. Vi var så hoppfulla och det kändes som att det skulle gå vägen, vi skulle äntligen få bli föräldrar. Men på 'ruvdag' 15 kom mensen och det var som att köra rakt in i en vägg. Från total lycka, glädje och hopp till den avgrundslösa sorgen och förtvivlan. Vi hade återigen misslyckats.

Vårt tredje försök kommer vara identiskt med det andra, samma behandling och med samma preparat. Detta försök startar nu i augusti men av någon anledning har jag inte lika stort hopp och förväntan, jag liksom vågar inte vara för glad och hoppfull. Det gör ju bara mer ont när man bli 'nerslagen' då. 

För någon som inte gått igenom detta så kanske det är svårt att förstå hur detta kan vara en sorg, att vara ofrivilligt barnlös. Men det är en sorg, en sorg man inte kan se slutet på för ingen vet om vi någonsin kommer få ett barn. Hoppet finns ju alltid där, det är det sista som lämnar oss men det finns inget som säger att vi kommer få det vi så innerligt önskar. Och som med alla sorger så behövs de bearbetas. Allt som oftast är jag hoppfull med de dagar då jag inte är det, som dagen då det sket sig och gravtestet visade negativt behöver man få sörja. Sörja att det inte gick som vi hade hoppats och trott. 

Det är dessa dagar då jag/vi bara behöver någon som lyssnar, dessa dagar är inte dagarna man ger tips och knep för vad man kan göra annorlunda. Det är nu Du bara ska lyssna på vad vi har att säga, oavsett hur dumt det vi säger än låter. 

Det är verkligen inte lätt att gå igenom något sådant här, det belastar oss både psykiskt och fysiskt. Det är många farhågor som hägrar. Vi försöker hålla hoppet uppe och inte tänka allt för mycket på det men när man lever I det så är det väldigt svårt att låta bli. Det är ju ändå vår Högsta önskan, att bli föräldrar, hur ska man någonsin kunna sluta tänka på det då?

Mr & Mrs Stevens

18 Juli 2014

Idag blev vi man och hustru. Ceremonin skedde borgerligt i Bjuvs Kommunhus med våra föräldrar närvarande. Efter ceremonin åkte vi ut till Pålsjö skog med Michelles pappa för fotografering.

Därefter var det dags för middag med övriga närstående, middagen tillagades av våra mödrar och var väldigt god och uppskattad.

På menyn stod dubbelmarinerad fläskfilé med potatissallad.

I samband med giftermålet bytte Michelle efternamn och heter nu även hon Stevens. Nu blir verkligen detta en familjeblog. :)

Vi tackar alla inblandade för en lyckad dag!

Vår kamp är en känslomässig berg-och-dalbana. Vi bara önskar att det kan ta slut snart och leda till något Stort och positivt.

Vi vill att den kommentar vi fått höra flest gången snart blir sann.

"Det är snart er tur"

Vi vill kunna känna samma lycka och glädje som så många andra, vi vill inte vara de som känner sig bittra och ledsna för att vi inte 'får' det som vi så länge önskat oss.

Resan är lång, än så länge har den tagit 21 månader och den är inte slut än, inte på lång väg. . .

Med ett misslyckat försökt i bagaget tar vi oss nu ann försök nummer två.