Energywell365

https://energywell365.wordpress.com/

Det som är så bra med löpning är att man bara behöver ett par bra skor, en t-shirt och bekväma shorts. Sen är det bara att ge sig ut och springa. Jorå… I början kanske. Plötsligt behöver man funktionskläder eftersom man svettas så mycket. Löparstrumpor så man slipper skavsår. Tunna, tjocka, korta och långa. Ytterligare ett, eller två, par dyra skor att variera med. Ett praktiskt och skönt vätskebälte för långpassen. Underställ och överdragskläder till vintern. En löparklocka med GPS som mäter hastighet och puls. En ryggsäck för transportlöpning. Kompressionsstrumpor. För tänk de verkligen fungerar… En käck solskärm. Och nu: solglasögon.

När jag till slut hade tröttnat på att kisa kom jag fram till att det nog var dags att investera i ett par löparsolglasögon. Googleresearchen spretade åt flera olika håll och prisklasser men till slut föll valet på Bliz Motion+. Kostar en rimlig summa, 499,-, och då ingår 3 olika linser och glasögonfodral. Plus en yttepytteliten putsduk. Dessutom sitter de bra under löpning, även om de kan bli lite varma eftersom de sluter ganska tätt. Skyddar bra mot solen och kamikazeinsekterna som flyger rakt in i ögonen när man springer i skogen. En prisvärd investering.

Undrar vad jag kan behöva köpa härnäst… Löparkjol är ju ganska snyggt…

2:06! Det får man väl vara nöjd med? Det är fyra minuter snabbare än vad jag hade som mål från början. Jag har sprungit mina långpass i storm, ösregn, snöstorm. I bitande minusgrader och plus 5. Så då var det väl ganska typiskt att det på själva tävlingsdagen är strålande solsken och klarblå himmel och över 20 plusgrader. Minst! Som tur var hade jag köpt en solskärm att ha på huvudet när jag hämtade ut min nummerlapp dagen innan så jag var ovanligt bra förberedd. Stämningen ute vid Sjöhistoriska museet var avslappnad och trevlig. Allt var mycket bra organiserat. Snabbt och smidigt lämnade jag in mina överdragskläder och ställde mig i den gassande solen och småpratade med andra löpare i den långa toakön. Starten var, till skillnad från mina tidigare lopp, både lugn och värdig. Ingen framrusande buffelhjord med vassa armbågar som på Tjejmilen. Trots att 1600 löpare bara hade en liten trottoar att samsas på i början så gick det riktigt bra. Efter vätskepåfyllning vid Skansen började fältet spridas ut mer. Jag hade ju tänkt att ta rygg på 2:09-farthållaren men hon sprang så fort att jag bestämde mig för att inte haka på utan bara lita på mina Garmin och mitt eget tempo. Så den första milen var riktigt njutbar, trots värmen. Lite jobbigt var det väl att banan kantades av helglediga stockholmare som låg och njöt i solen och mumsade i sig sin picknick. Strax före 10 km satt Falun Gong-anhängare på rad i gräset i en tyst protest. Det gav mig nåt att tänka på fram till varvningen. Efter att jag hade varvat Sjöhistoriska kunde jag tillåta mig själv att tänka: - Nu är jag på väg hem! Jag fixar det här utan mental kollaps. Fast den låg nog lite på lur när jag kom till Djurgårdsbron för andra gången. Överhettad och med svetten rinnande längs ryggen och ansiktet,  så stördes min koncentration av en shortsklädd man vid avspärrningen som stod och slafsade i sig en mjukglass och frustade: “Jaha, va äre för brudar som springer i den här värmen då?” Just då ville jag bara kliva över avspärrningen och trycka upp den där glassen i näsan på honom. Men mitt humör lyftes ganska snabbt igen eftersom jag strax därefter sprang förbi 2:09-farthållaren. Vid varje vätskekontroll drack jag en mun vatten och kastade en mugg i ansiktet. Och så petade jag i mig min Dextrosol vid 5 km och en Enervit vid 10. Men jag har fått för mig att min mage inte gillar Enervit så jag ska nog hoppa över den i framtiden. Vid 15 km fick jag en bit energibar och vid sista vätskekontrollen drack jag lite energidryck. På sista varvet sprang vi hela Hunduddsvägen och det började kännas riktigt segt i benen och huvudet. Men inte lika segt som de sista 3 km då mina ben började bli rejält trötta. Till min förvåning så visade det sig att jag faktiskt hade ökat farten lite de sista 2 km. Men det blev ingen sedvanlig spurt de sista 500 eftersom kroppen inte hade lust med det. Jag tror aldrig jag har varit så nöjd med en löpning som när jag sprang över mållinjen! På 2:06 dessutom. Och så fick man ju ett tjusigt pärlarmband istället för medalj.

Skrivet av Jenny

Träning eller inte träning - det var frågan...

Efter att under 2012-2013 ha fått upp ett bra träningstempo på 5-6 ggr/vecka så ville jag gärna fortsätta träna även när jag upptäckte att jag var gravid. Jag är nu i vecka 36 och har fortsatt med min träning genom hela graviditeten, men med lite justeringar vart efter magen vuxit.

Jag tränar nu 4-5 ggr/vecka och det håller både kropp och humör i form :)

För att få lite bättre koll på hur kroppen påverkas under graviditeten och hur träningen kan anpassas i de olika trimestrarna så köpte jag några inspirationsböcker:

Gravidyoga, av Elisabeth Serrander: http://www.adlibris.com/se/bok/gravidyoga-9789127108141

- Bra bilder, tydliga instruktioner, men lite otydligt hur jag sätter ihop mitt eget yogaprogram efter behov. Att göra alla övningar från boken i följd tar väldigt lång tid...

  Yoga för kvinnor, av Karin Björkegren: http://www.adlibris.com/se/bok/yoga-for-kvinnor-9789151848945

- Trevlig bok med bra bilder och instruktioner. Några tydliga övningar för olika åldrar i livet gör den inspirerande och enkel att använda.

  Stark, glad, gravid, av Wigbrant och Lissjanis: http://www.adlibris.com/se/bok/stark-glad-gravid-traning-for-dig-som-vantar-barn-9789197660419

- En blandning av träningsprogram, information och kostråd. Mycket är sånt som en tränande person redan vet, men träningsprogrammen kan man inspireras av.

  Graviditet, hälsa och träning, av Fridén, Nordgren och Åhlund: http://www.adlibris.com/se/bok/graviditet-halsa-och-traning-9789144073422

- Jätte bra bok! Här hittade information jag sökte. Blandning av information om kroppen, graviditetens olika delar, statistik och forskning, praktiska övningar, preventiv träning och mycket mycket mer. Boken vänder sig främst till yrkesgrupper som arbetar med gravida kvinnor, men även vi andra har stor nytta av den.

Skrivet av Susanne

Så sent som i augusti förra året sa jag att jag aldrig kommer att springa ett maratonlopp eller ens en halvmara eftersom milen är den perfekta distansen. Dessutom så fanns det absolut ingen mening med att hålla på att springa i över två timmar. Joråsatte…

Sedan i december tränar jag för en halvmara och har nu anmält mig till Women’s Health halvmaraton den 26:e april, 2014.

Jag hittade ett bra löpprogram på Funbeat och anledningen till att jag valde just det programmet var att man bara behöver springa tre gånger i veckan… i 20 veckor! Men då ska jag väl slippa skador och överträningsproblem. Så jag satte igång. I december. Tänkte att jag tar en vecka i taget. Fick sedan för mig att läsa programmet lite noggrannare och upptäckte då att det var ett program för dem som tänker sig springa en halvmara på under 2 timmar. Det var ju ambitiöst med tanke på att jag inte ens springer milen under 55 minuter. Men jag kan ju inte ge upp redan nu så det är väl bara att gnugga på.

Så här såg de första 4 veckorna ut:

Vecka 1

Tisdag: 6 km, 36 min

Torsdag: 6 km, 36 min

Lördag: 10 km, 60-70 min långsam löpning

Vecka 2

Tisdag: 5 km, backe, 30-35 min. 2 km uppjogg, 5x30 sek backintervaller, gåvila ner, 2 km nerjogg.

Torsdag: 6 km, 36 min

Lördag: 11 km, 66-75, långsam löpning

Vecka 3

Tisdag: 5 km, 32-35 min, fartlek, 5 st 1-minutsintervaller, gå-/joggvila mellan.

Torsdag: 6 km, 36 min

Lördag: 12 km, 72-80 min, långsam löpning

Vecka 4

Tisdag: 5 km, 30-35, backintervaller 5 x 30 sek, gåvila ner. Uppjogg 2 km, ner 2 km.

Torsdag: 5 km, 30 min

Lördag: 8 km, 48-55 min

De resterande veckorna finns på Funbeat:

Skrivet av: Jenny

Skrivet av Jenny

Det här är ett tips på en super effektiv terapeutisk behandling för att boosta ditt immunförsvar. Den är effektiv mot både virus och bakterier och har gett mycket bra testresultat.

Receptet är doserat efter en person på ca 70 kg.

1500 mg lycin 6000 mg c-vitamin 500 mcg d-vitamin (motsvarar 20 000 IE/IU) Ovan är intag per dag. Kuren tas i 10 dagar. Dela gärna upp intaget över dagen.

Skrivet av Susanne

Jag har varit och rest sedan sist. Det blev en tur till San Francisco som visade sig vara en helt fantastiskt stad. Jag föll för den direkt. Det bästa är att man kan gå, eller springa om man nu föredrar det, överallt. Det är väldigt backigt så ibland blir det oväntat långa promenader. Men, solen skiner, det är behagligt varmt och invånarna är trevliga.

Jag hade inte med mig några löparkläder eller -skor eftersom jag skulle unna mig en välbehövlig vila. Men… Efter att ha köpt på mig nya träningskläder och nya löparskor (Adidas Boost som visade sig vara 700,- billigare än i Sverige) så kändes det lite fånigt att inte testa skorna och kläderna på plats.

Jag hade kunnat köra backintervaller nu när jag ändå var i backarnas förlovade stad. Jag hade även kunnat springa fram och tillbaka över Golden Gatebron. Meeen, eftersom jag egentligen skulle vila så föll valet till slut på en runda ner till Fisherman’s Wharf och lite löpning längs med vattnet. Det var lagom varmt, runt +14 och mina utvilade ben bara flög fram över trottoaren (eller så var det de nya skorna). Och det var fullt med andra löpare som var ute i morgonsolen. En man tyckte tydligen att det var jobbigt att jag sprang om honom så han växlade upp och kämpade sig förbi mig. Men så var han tvungen att stanna vid ett rödljus och då susade jag förbi honom… Vilket gjorde att han återigen kände att han måste springa om mig. Så här höll vi på i ett par kilometer innan jag vek av upp mot mitt hotell vid Union Square.

Nästa gång jag är i San Francisco så lovar jag att köra ett backpass.

Skrivet av Susanne

Efter min mentala kollaps på Tjejmilen insåg jag att jag måste läsa lite om mental träning. Hittade boken ”Running Within” av Jerry Lynch och Warren Scott. Den är visserligen från 1999 men rekommenderades av många löpare. Så jag slog till. Det har jag inte haft anledning att ångra. Det är som en ny värld har öppnat sig (nåja…) och nu när jag är ute och springer försöker jag använda mig av knepen som lärs ut i boken och de fungerar! I alla fall inbillar jag mig att de gör det. Och det är väl lite det som är poängen…

Här finns boken att beställa: http://www.bokus.com/bok/9780880118323/running-within/

Skrivet av Jenny

Jag pratar då om kompressionskläder :)

Jag minns från när jag var liten att min farmor brukade ha på sig några märkligt tajta knästrumpor. Fick höra att det var “sånna där stödstrumpor för äldre människor” och tänkte inte mer på saken.

Tills i somras - när jag letade efter den ultimata kompressionsbyxan.

Efter mycket läsande på nätet fick jag fram en lista med olika märken och byxor. Eftersom jag inte ville köpa byxa utan att prova, så blev det till att springa runt i Stockholm och testa alla tillgängliga varianter.

Vill gärna dela med mig av mina testresultat: (jag som provar är 176 cm lång)

RÖHNISCH En klassisk svart träningsbyxa, där tyget är lite hårdare vävt och trögare stretch i än normalt. Detta ger dålig eller ingen kompression, utan bara en lite tjockare och stelare träningsbyxa. Den var dessutom lite för kort i benen.

CASALL Svart lite snyggare träningsbyxa där vissa partier i byxan är i kompressionsmaterial. Trycker där den ska över de större musklerna och klämmer inte åt för mycket i midjan. Sitter riktigt skönt! Lite kort i benen. Klart snyggast!

SKINS (200) Svart byxa med gula detaljer på benen. Byxan sitter bra och är enkel att få på sig, har dock inte lika bra kompression som 2XU. Är lagom långa i benen.

2XU Svart byxa med stora silver eller svarta detaljer över benen. Absolut bäst kompression, längs hela byxan. Lite av en kamp att få dom på sig… Sitter aningen tajt i midjan, när dom är i rätt längd för benen. Bäst kompression! Dyrast!

Min summering blir att göra en kombo av farmors strumpor och dessa moderna tekniska kläder, dvs ett par kompressionsstrumpor för träning och en lagom tajt byxa typ Skins. Detta för att strumporna, som ger tryck över vristen och vaden, hjälper hjärtat att pumpa runt blodet mer effektivt, samt byxan för återhämtningen.

Mer info om kompressionskläder: http://www.kompressionsklader.se/kompression/lopning/varfor-kompressionsklader.html

Skrivet av Susanne

Det var som ett koutsläpp på våren när vi sprang iväg i den gassande solen. Det knuffades och puffades. Folk sprang lite hit och dit. I sick och i sack. Tack vare den SATS-ledda uppvärmningen så var vi både svettiga och varma när vi gav oss iväg i 23 gradiga hettan.

När jag redan vid första vätskekontrollen, vid 2 km, var tvungen att blöta munnen började jag fundera över vad jag höll på med. Vid 3 km var jag törstig som en gnu under en torrperiod på savannen och längtade redan efter nästa vätskekontroll. Vid 5 km låg tungan klistrad mot gommen som ett pergament och jag kände i varje atom av kroppen att jag inte ville det här. Det gick varken snabbt eller långsamt utan bara ohyggligt trögt. Det var helt enkelt inte läge att försöka persa i hettan. Efter en ganska kort inre diskussion började jag gå! GÅ?! Jag var sannerligen inte svårövertalad den här gången. Vilket nederlag! Efter 30-50 meter började jag springa igen. Ingen snygg löpning men det gick i alla fall framåt. Hasade in vid varje vätskekontroll och drack till och med en mun energidryck. Kaffet hoppade jag dock över. Slet även åt mig en dextrosol på vägen. Ville bara bryta och gå hem men insåg att jag ändå måste ta mig till Gärdet för att hämta mina kläder, så det vara bara att gilla läget.

I ett dike satt en tant och fick hjälp av sjukvårdspersonal och lite senare såg jag en deltagare som lastades in i en ambulans! Det var en bra skäl till att gå en stund. Anledningen till att man aldrig ska ge upp och börja gå är att man sen forsätter med det.

Och så var det visst en backe också, upp till Rosendals Slott, men den har jag inget minne av alls. Jag kan mycket väl ha sprungit upp för den, eller runt den, i ett avsvimmat tillstånd. Vid 8 km gick jag igen och bestämde mig för att gå i mål. Men då var det två killar som satt vid vägkanten och hojtade: Kämpa på nu. Det är bara två kilometer kvar!” och det fick mig faktiskt att springa de sista två in i mål.

När jag sprang i mål på 58:33 så var ingen mer överraskad än jag eftersom jag hållit på med allt annat än löpning de sista 8 km. Och sedan blev jag riktigt sur över min mentala kollaps. Så orutinerat. Men jag får väl vara glad över att jag överlevde. Det lär ha varit den varmaste tjejmilen någonsin.

Skrivet av: Jenny

För ca ett år sedan var det en väldig massa skriverier om den nya gröttrenden. Flera hotell och restauranger i bl à Sthlm började servera allehanda gröt till frukost. Stockholm fick ju till och med en egen grötrestaurang.

Under sommaren har en ny forskningsrapport kommit om nyttan med en bra frukost. Att äta frukost hjälper oss att hålla vikten samt minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar senare i livet. http://mabra.com/nya-ron-frukosten-ar-livsviktig/

Vi blir dessutom smartare: http://www.fastcompany.com/3019383/leadership-now/3-weird-things-breakfast-does-to-your-brain

Vill därför tipsa er om en bra grötfrukost :) Den är baserad på olika typer av frön och får då ett högre protein innehåll och lägre med kolhydrater än gröt baserad på säd. För dig som vill hålla ett lågt GI, använd amaranth och aprikoser istället för hirsfrö och russin.

Frukost gröten

1 dl helt bovete 1/2 dl quinoa 1/2 dl hirsfrö eller amaranth 1/2 näve russin eller 3 torkade aprikoser klippta i bitar 1 näve pumpa 1 näve solroskärnor 1 näve linfrö Lite salt Lite kanel (efter smak)

Alt 1  Sätt alla frön (quinoa, bovete, hirsfrö, pumpa och solroskärnor) i en kastrull - dessa ska nu skållas. Koka upp vatten i separat kärl och häll över innehållet i kastrullen. Rör om och se att vattnet färgas lite lätt lila. Häll av i sil och skölj med kallt vatten.

Sätt tillbaka i kastrullen, häll på 4 1/2 dl vatten och koka i ca 20 min.

Lägg upp i skål och toppa med lite bär. Ha gärna havre eller osötad mandelmjölk till.

29/8 Seeegt i kroppen efter Midnattsloppet. Eftersom det inte går att få något bra svar på hur man återhämtar sig och förbereder sig för nästa lopp så har jag improviserat lite. Nu kör jag efter mottot ”hellre undertränad än övertränad”.

Körde knäböj och marklyft på tisdagen och sprang 4,5 km på det.

Träningsvärk i benen på onsdagen vilket ju iofs var ok eftersom jag ändå skulle köra armar och axlar. Kroppen var så trött och orkeslös att jag tvivlade på att jag skulle kunna springa igen. Någonsin. Men under natten hände det tydligen något och på torsdagen jag sprang inte längre som en skadeskjuten gasell. Benen kändes lätta och löpsteget bra. Sprang 6,5 km på en riktigt bra tid.

Lördag sprang jag lååångsamt i 70 min. och det kändes superbra. Det har ju gått så trögt de senaste 6 veckorna att jag nästan tappat lusten för löpningen så det var på tiden att det vände igen.

Söndag styrketräning och backintervaller i hettan i måndags.

Ja, här står jag då i min neongulgröna, lätt genomskinliga tröja och ser lite klädsamt kräksjuk ut innan årets Midnattslopp. Jag utgår från att den som har valt färgen redan har omplacerats och fått andra sysslor på midnattsloppets kansli.

Trångt och bökigt i starten men det var egentligen bra eftersom jag har en tendens att springa lite för fort i början. Lite snopet dock att det inte var någon SATS-ledd uppvärmning i år. Sprang så iväg i godan ro med min Garmin som enda sällskap… och tusentals andra självlysande löpare på Ringvägen.

Backen upp till Sofia kyrka lika sjukt jobbig som alltid men jag har ju sprungit backintervaller i den så jag visste att det “bara” var 120 steg upp till krönet. Och det hjälpte att veta att det efter 60 plågsamma steg bara 60 kvar.

Vid 6 km började hjärnan bråka med mig och låter mig plötsligt få veta att det här är meningslöst och att jag lika gärna kan avbryta och gå hem! WTF! Det var starten på en lång, inre monolog: ”Jamen hallå! Vad håller du på med? Är det inte ganska värdelöst att hålla på och springa runt Södermalm i en skitful tröja? Fatta att du ska springa 4 km till. Vad är poängen? Bryt loppet. Gå hem. Det är ändå bara svettigt och jobbigt. Du kan gå hem. Vem ser det? Det tar bara 10 minuter så är du hemma…” Till slut var jag tvungen att rabbla ”hjärnspöke, hjärnspöke” för mig själv tills det gick över.

Vid Södermannagatan började klungan tunnas ut och jag kunde springa på lite. Supertrångt på Östgötagatan upp till Mosebacke eftersom de flesta verkade tycka att det var en lämplig backe att promenera upp för. Härligast på hela loppet, eller det enda som egentligen var härligt om nu sanningen ska fram, var när vi kom springande ner för St. Paulsgatan och hörde sambaorkestern. Det är då man vet att det nästan är över och man kan börja njuta av loppet… den sista halvkilometern…

Garmin tyckte att jag hade sprungit en mil ca 50 meter innan jag kommit över mållinjen. Kul att få veta att man inte hade sprungit den rakaste sträckan. Garmin sa 58.05 men resultatlistan för Midnattsloppet hävdar att jag sprang på 57.56 och det får man väl lita på…

16/8

Nu har jag tränat färdigt inför Midnattsloppet i Stockholm på lördag.

TP gav mig lite oväntat ledigt från styrketräningen den här veckan för att jag skulle spara energi (eller om jag skulle samla energi…)

Därför blev det en långpromenad i söndags.

Måndag: Kiropraktor. Triggerpunktsmassage och så ”knäckte” hon ryggen. Härligt.

Tisdag: Intervaller: 1 km uppvärming på 9,5 och sedan 6 x 400 meter på 11,5 och gåvila, 4 x 200m på 7,0. Sedan 1 km på 11,1. Kändes bra.

Torsdag: Ja, det var meningen att jag bara skulle jogga 3 km i ett långsamt tempo. Men eftersom jag har lite dålig känsla för hur snabbt/långsamt jag springer så lyckades jag springa 3,12 km på 17,31! Sprang lite för snabbt mao.