#bokrecension

Följ med ned till dvärgarnas dammiga gruvor, förflytta dig med magiska halsband eller via fågelns kraftiga vingslag. Över berg och dalar, in i djupa skogar eller göm dig i svunna tiders bergsstäder. Akta dig för Sjömonstrens långa tentakler, Gyttje-folkets fallgropar och försök skilja vän från fiende. Var beredd på att sitta på helspänn från första bladet till sista. Man blir inte besviken!

Återigen tas jag med på ett fartfyllt och spännande äventyr i Gallus. Ett kärt möte med de fantasifulla karaktärer jag med besvikelse nu säger adjö till i denna tredje och sista (?) bok i serien om Gallus.

Jag gillar karaktärernas personlighetsdrag som avspeglar människors komplicerade beteenden på ett trovärdigt vis. Både smickrande och tragiskt på samma gång. I det här fallet syftar jag främst på hur krig och fred skapas. För som en röd tråd genom hela trilogin får vi följa var varelses kamp i deras strävan mot rättvisa.  

The Revolution by Marc Chagall, 1937

Hur känns det när ett samhälle spricker, när det sönderdelas till sina minsta atomer för att sedan återigen byggas upp i ny skepnad? Petersburg utspelar sig kring precis ett sådant uppsprickande där allt liksom hänger i luften, där varje steg hotar att förråda en. Ingenting är längre fast. Bland St. Petersburgs sjudande prospekt möter vi Apollon Apollonovitj Ableuchov, högt uppsatt ämbetsman; här finns även hans son Nikolaj Apollonovitj, ung intellektuell romantiker som umgås bland revolutionärerna, och så den Ogripbare, en av dessa unga revolutionärer. Under en period på några dagar kommer de oroliga svängningarna som länge rört sig genom staden och långsamt fortplantat sig in i alla deras sinnen att till slut klyva berggrunden däri. En bomb i en sardinburk kommer byta händer, en röd maskeradkappa kommer dyka upp på gatorna, våra karaktärer kommer alla att plågas av sina personliga hjärnspöken. Känslor, sinnebilder, slutsatser, aningar; i Petersburg är tankarna nästan som en sjukdom, de tar över den tänkandes psyke, sprider sig, till slut är de överallt. Även berättaren är förföljd, i hans fall av staden själv, av broarna, gatorna, vattnet. St. Petersburg blir under den här tiden i historien ett sorts centrum, en punkt i universum där all massa samlar sig, staden blir så tung och mättad. Här hänger revolutionen som en dimma över kajen, ibland som ett hot, ibland som ett löfte, men alltid tveklöst ofrånkomlig, där är den, ständigt på väg mot torgen, in i salarna, in i den ryska själen. Det är som att historien till slut bara hinner ifatt. En väldig rörelse skymtar strax under den flortunna ytan, bronsstatyn vakar. 

Brann by Edvard Munch, 1920

Livet i Petersburg bär på en ständig dualitet. Den äldre Ableuchov har levt sitt liv i ordningens Petersburg, i städade salonger bland rätlinjiga prospekt. Han äcklas av proletariatets kaos, dess ”mångtusenhövdade människosvärm”, istället dras han till det linjära, enkelheten, till och med tiden ser han som en linje mellan två punkter. Men så kan Peter den Store plötsligt skälva, den tvåhövdade stadens andra ansikte vänds till. Kaosets, skuggornas Petersburg blossar upp och slår ut efter en tid av oro, röda kappor och ändlöshet. En ny, cirkulär tid bryter sig igenom stadens raka linjer, den Ableuchovska tiden krossas, mals till damm. Historien är oundviklig, nuet likaså, framåt breder rymden ut sig. Förhållandet mellan far och son Ableuchov, det gamla och det nya, är smärtsamt. De båda bär på en blandning av ömhet, äckel, fasa, medkänsla och skam för varandra, och allt gör ont, varje interaktion dem emellan är som att röra vid ett bultande blåmärke som de inte kan dra sig till minnes hur de fått. Till slut visar allt som förankrat våra karaktärer i vilka de är och världen de lever i tecken på upplösningstillstånd. ”Det finns varken paragrafer eller bestämmelser längre!” utropar Apollon Apollonovitjs intryck av sin son, och det stämmer allt mer, kaoset närmar sig, oron och den sköra relationen mellan far och son rusar mot sin spets, och även revolutionären, den Ogripbare själv, är på väg mot vad som närmast verkar vara ett hål i världen, inget är som det ska vara, verkligheten har vänt ett absurt ansikte till. Till sist uppenbarar sig bomben, och det är den som hotar att bli medlet som kan få intet att sippra ut. Bomben ruvar på det slutliga. Belyjs text är vacker, trots att den inte alltid nödvändigtvis beskriver vackra saker. Hans stil har blivit både råare och jämnare sedan Silverduvan, försöken till romantik har fått stryka på foten. Kvar finns den musikaliska kvaliteten i texten, fylld med upprepningar och pauser. Det är en vacker bok att läsa högt, och jag har ett antal gånger plockat upp boken igen bara för att läsa några enstaka rader som flyter särskilt fascinerande. Här gäller en annan rytm, och nog är den närapå en femma, den här boken. Visst finns det ställen som skorrar och drar, men Petersburg har helt klart bara påbörjat en mycket lång tjänst hos mig.

The Final empire är första boken i serien Mistborn av Brandon Sanderson och släpptes ut 2006. Boken är en fantasy novell som tar upp teman som ras, klasser inom samhällen och religion. 

Handling.

Efter ett tusen år av slaveri av en tillsynes odödlig och gudalik man som kallas The Lord Ruler, har vissa av folket som kallas ”Ska” fått nog. Mästertjuven Kelsier och hans Tjuvgäng har blivit anlitade att gör sin största stöt någonsin, ta ner själva imperiet och dess härskare. Även med motståndsrörelsen och sina medfödda krafter av Allomancy (förmågan att förbränna metaller inom kroppen för att få olika krafter), ser uppgiften omöjlig ut. Men hopp växer fram när Kelsier visar två av sina trumfkort. Vin, en 16 årig gatuunge med krafterna hos de legendariska Mistborns och det andra trumfkortet är vad han kallar den 11 metallen.

Samhälle/värld

Världen som Brandon Sanderson har skapat i boken är en unik sådan. Hela civiliserade världen är inom ett enda stort imperium som kallas ”The Final Empire”. Aska regnar ner från himmeln varje dag och på nätterna kommer det tjock dimma fram som sägs stjäla folk och byta ut dem mot monster som kallas ”Mistwraiths”. Imperiet är ett aristokratiskt samhälle med The Lord Ruler som ledaren av landet och religionen The steel ministry.

Teknologiskt ligger världen i någonstans mellan 1000 till 1400-tals Europa och samhällsmässigt 1500-tals England med aspekter tagna från några andra europeiska länder under samma tid.

Allomancy är förmågan att kunna förbränna olika metaller i kroppen för att få olika förmågor, t.ex tenn gör så att alla ens sinnen blir starkare medan hårdtenn gör alla ens fysiska egenskaper starkare. Bara folk med nobelblod kan använda allomancy och de flesta är vad som kallas mistings medan ett fåtal är Mistborns. Mistings kan bara använda en av de olika metallerna medan en mistborn kan använda alla metallerna. Bara folk med något släktband till adeln inom de närmsta generationerna kan använda Allomancy.

The steel ministry är en religion baserad runt två principer, att spridda ordet av den heliga ledaren Lord Ruler och att hålla staten och dess byråkrati stabilt. De har även en elit styrka av monströsa individer som kallas inkvisitor vars uppgift är att hitta och förinta alla spår av folk födda med en förälder som tillhör adeln och en som till hör slavfolket Ska, för att förhindra all typ av allomancy hos ”Ska” folket.

Adel är indelat i olika hus/släktband vars makt baseras helt på deras ekonomiska kraft och hur många personer med Allomancy krafter i sitt adelhus. Under nobelmännen finns slavfolken.

”Ska” är ett folk som anses vara Lord Rulers ägodom och har inga rättigheter själva, det är lagligt att göra vad man vill med sina Ska oavsett hur fruktansvärt det verkar.

”Terris” folket har både mer och mindre rättigheter än Ska. De är nästan alla personliga betjänter åt adeln. Men de går genom fruktansvärda saker som strikt avlings program, alla män som inte används för avlings syfte blir kastrerade sedan tidig ålder.

Karaktärer.

De viktigaste karaktärerna är Kelsier, Vin, Elend Venture och resten i tjuvgänget. Författaren börjar med stereotyper för att beskriva de flesta av karaktärerna, sedan utvecklar han dem när man lär känna dem bättre och när berättelsen fortstrider.

Kelsier är en mästertjuv som blev fängslad i arbetslägret Hathsin tillsammans med sin fru för att ha försökt att stjäla från The Lord Ruler, men efter Kelsiers frus bortgång i Hathsin väcktes hans mistborn krafter till liv. Folk tror i början att han inte tar något seriöst, men vi får reda på att hans skämt och skratt är för att skapa moral för andra men även för sig själv. För honom finns det inget viktigare än hans gäng och att uppfylla sin bortgångas frus önskan om frihet till ”Ska” folket. Han blir sedan en mentor figur till Vin.

Vin är en neurotisk 16 årig tjej som inte vet något annat än de mest brutala delarna av den kriminella världen. Den enda familjen hon har känt är hennes bror, som lärde henne redan från tidig ålder att hon alltid ska förvänta sig att folk kommer förråda henne för eller senare. Hennes värld vänds upp och ner när hon inte bara får reda på att hon är en såkallad mistborn utan även måste samarbeta med Kelsiers grupp som ser ut som ifrån hennes perspektiv som godtrogna idioter som litar blint på varandra. Hon börjar längre fram i boken lita på rester av gruppen mer och komma ut ur sitt skal.

Elend Venture är sonen till nobelmannen vars hov Vin försöker infiltrera. Elend är en skam för sin fader, på nobelmans baler sitter han och läser sina böcker istället för att dansa och samtala med folk. Han och Vin börjar utveckla känslor för varandra tidigt i boken.

Marsh är Kelsiers storebror. Han motsatsen till allt Kelsier verkar vara, Ständigt seriös och har alltid bara ett mål och bara ett sätt att uppnå målet.

Komposition.

Boken är berättad i kronologisk ordning med direkt tal. Varje kapitel följer karaktären som är huvudfokus av scenen i tredje person i dåtid. Vi får bara reda på vad karaktärerna vi följer upplever och tänker i kapitlet.

Form.

Språket i boken är väldigt beskrivande. Sanderson använder skiftande med längd och komplicering beroende på tonen i scenen. Men han använder många ovanliga ord i sina beskrivningar, speciellt för en person vars första språk inte är engelska.

Man kan nästan alltid förstå vad han menar även om man inte förstår en eller två av orden han använder i sina beskrivningar för han använder språket väl nog för att man ska kunna förstå utifrån sammanhang.

Budskap och tema.

Det är alltid svårt att utskilja ett budskap ur första boken av en trilogi, budskapet eller temat i bokserier brukar inte vara uppenbara fören man går igenom hela serien och ser den som en helhet.

Ett tema till boken är klassamhälle och ras. Boken tar tanken att många inom ett samhälle med ett starkt klassystem är omedvetna om att det de gör kan vara fel och orättvist.

Diskussion och Omdöme.

En sak som är bra med de flesta sakerna i boken är Sandersons attityd med skrivandet, många saker börjar simpelt för att sedan bli mer invecklade ju längre in i boken man kommer. Det ger en tid att komma in i världen och lära känna karaktärerna utan att det blir överbelastning med information, men det har också den negativa effekten att i början verkar saker kanske lite för simpla och för svart och vit.

Det finns många viktiga karaktärer. Detta är både bra och dåligt, bra för att det finns många personer att fastna för. Men dåligt för att blandat med Sandersons attityd av att gradvis visa bitar av sina karaktärer och mängden gör att vissa av dem inte får mycket tid och utveckling till sig i första boken. Vilket kan kännas som om ett par karaktärerna är utfyllnad i början.

Les Amoureux by Man Ray, 1967

”The surrealists were not good with women. That is why, although I thought they were wonderful, I had to give them up in the end. They were, with a few patronised exceptions, all men and they told me that I was the source of all mystery, beauty, and otherness, because I was a woman - and I knew that was not true. I knew I wanted my fair share of the imagination too. Not an excessive amount, mind; I wasn’t greedy. Just an equal share in the right to vision. When I realised that surrealist art did not recognise I had my own rights to liberty and love and vision as an autonomous being, not as a projected image, I got bored with it and wandered away.” That quote is by British writer Angela Carter, and it neatly sums up a large part of my criticism of Nadja. I do love the surrealists, but their ways of writing female characters are so incredibly tiresome, and I’m afraid my interest in surrealism will one day make me read one too many of these characters and make me roll my eyes hard enough to hurt myself. Nadja was a close call. The Nadja of the title is of course special. She’s fragile, not as jaded as the suffering male narrator (Breton himself), too innocent to see the world as the cynical place that it is. She doesn’t know what she’s doing in Paris, and is usually seen just drifting around the streets. If you feel like you’ve heard this before, it’s probably because you have. Literature is flooded with these characters, the mysterious, always startlingly beautiful women who engage in complicated relationships with the brooding male protagonists. 

Distortion #49, Paris by André Kertész, 1933

Now, there is a lot about Nadja that could make her interesting. She possesses an enormous creativity that feeds into her paranoia, and she is alienated from society in several ways; poor, alone, mentally ill, but I really would’ve preferred hearing about those experiences from her, and not just through the gaze of Breton. Instead of getting to know these sides, all of this makes her into some magical and free being in his eyes. Her reality simply doesn’t matter to him, unless greatly romanticised into something he can easily stomach. To him, she seems to only matter as a symbol and a muse, and in perhaps the ultimate description of the involuntary-muse-of-literary-men he writes: ”for she is so pure, so free of any earthly tie, and cares so little, but so marvelously for life.” This perceived purity, or rather the innocence that comes with it, seems to be a major part of Breton’s dreams of the surreal qualities of a truly liberated consciousness, of art and life without boundaries. This is what he sees in Nadja, and it makes him greedy and impatient. The inspiration he gets from her is so much more important than whoever she actually is: the muse is a medium, a vessel for something separate from herself. Her only use is the inspiration that she gives, and Breton becomes clearly uncomfortable whenever Nadja wants to talk about her own experiences or just her life in general. It ruins his picture of who she is, and doesn’t fit into her role as a vessel. He does seem to understand deep down that Nadja is far from that magical being he has made her into in his mind, and he lets that uncertainty shine through in places, but drops it quickly every time, pushing her right back into what he most wants, or maybe needs her to be. If he had been a little more self-aware this would actually have made for a much more interesting book and a lot less eye rolling. 

André Breton

Unfortunately, all of this overshadows the things about this book that are actually really, really good. The atmosphere is great, and we get some interesting thoughts from Breton on literature and work, as well as his ideas about chance and how it relates to surrealism. Breton is fascinated by all things and occurrences that cannot be controlled or foreseen but that still gives the impression of a knowledgeable, maybe subconscious hand at work. In these things lie the possibility of liberation, Breton seems to argue, and his idea of ’psychic automatism’ vibes well with this. Surrealism is after all very much about renouncing control and letting go of any mental breaks, and Breton lives with surrealist glasses on, turning the smallest and simplest results of chance into symbols of the un-expected. While I strongly disagree on the common description of Nadja as a romance novel, the first chapter is a nice read of the kind of life the surrealists lived in Paris, with many mentions of people recognizable from the literary circles of the time. And at least it made me feel like writing.

Dada Manifesto by Robert Marcello Baldessari, ca 1922

”What good is a writer if he can’t destroy literature?”  This is the first work of Cortázar’s that I’ve read, and while it might not have destroyed literature, it certainly hasn’t bowed to the traditional form. With it’s inventive structure and Oulipo-like games I should’ve absolutely loved it, but I have to say that my feelings are mixed. Oliveira, sometime narrator of Hopscotch, mentally and physically fluctuates between Paris and Buenos Aires, reading, drinking, looking for something. Often it’s exactly as clichéd as that sounds. The intellectual expat navigates through the two cities with the help of metaphysics, alcohol, and various groupings of friends who are all ”given over to the reading of Carson McCullers, Miller, Raymond Queneau, to jazz as a quiet exercise in freedom, to the unrestricted knowledge that they […] were failures in the arts”. I’m not going to blame you if you just rolled your eyes and thought something along the lines of ”…fucking beatniks”, but most of the time Cortázar manages to save it all from being too tiresome, and what he loses in content, he makes up for in atmosphere and form. His writing has a rhythm to it that clearly owes a lot to Cortázar’s interest in jazz, with repetition, quotations, and experimental parts interspersed with Oliveira’s meditations. Sometimes it’s a little too on the nose, but overall I kind of wish he would’ve been more consistent with the jazz inspired style (then again, consistency can make for some really boring jazz). I do love how the narrative won’t really settle, jumping between first and third person, creating the feeling that we’re both inside and outside of Oliveira’s head, looking into and out through his eyes at the same time. It’s clearly a mess in there, but at least it’s a pretty one. I’ve been scribbling down a lot of passages that have rolled off the pages in an especially beautiful way, and there are many of them. Somehow, the whole is lesser than its parts in this book. The experimental bits, the jazz, the word games, the nonsensical little poems, they’re all amazing on their own, but when combined all together and made to carry a narrative, they lose a little of their edge. The good parts get watered down by the long monologues and chains of thought that end up god knows where, and after gathering up the ball of thread and finding my way back through the labyrinth again enough times, I’m more tired than I am satisfied. 

Duo, Piano and Cello by Hugo Wetli

It’s not that the ”story” itself is bad, even though so much of it feels unnecessary. The dynamics and relationships between many of the characters were extremely interesting, and I started feeling at home with Cortázar’s voice, with Paris and Buenos Aires, with Étienne, Wong, and the others from the Club. Eventually, even a lot of the irritation that I felt towards Oliveira and his constant metaphysical ailments gave way to pity (he would have hated me for that). Maybe that’s the first step to actually tolerating or, god forbid, even identifying with him. The character that I really couldn’t swallow was Oliveira’s mistress La Maga, and as an extension all the women in the book. Maga is the type of female character only a man could write, innocent as a little girl but still woman enough to be desired, a woman who simply feels instead of thinks, who goes to Paris to ”confront life” and lives in the here and now. It’s just so boring. Not to mention that all the women of Hopscotch are marked by some warped image of femininity; they cry, they gossip, they don’t understand literature. They could have been so much more than that. As it is now, La Maga is clichéed and tiresome, and her most interesting form is when she’s not actually present, but rather exists as a part of the anchor that has twisted itself around Oliveira’s ankles, an anchor made up of her, other (mostly dead) lovers (Oliveira only seems able to take an interest in what heads towards destruction), and Paris itself. Basically, Hopscotch is copious amounts of caña, poetry, and crying women doing quirky things, and I, too, want to roll my eyes at Oliveira and Maga, but I also really badly want my own pathetic little club with a pathetic little name like ”The Serpent Club” where everybody thinks they’re an intellectual, drinks whatever they can get their hands on, and makes way too much noise in way too small apartments. I love it, and I absolutely despise it, because it’s such a cliché, and because the cliché still somehow manages to reach me. It’s all just so damn appealing, failures in the arts, pretentious losers trying to live up to their own expectations. Cortázar has struck a tender spot, a somewhat disfiguring bruise that I’ve just barely accepted as existing on my body, and I dislike him for bringing my attention to it. 

Julio Cortázar 

Hopscotch is a book of fragments. Some of them come together to form a coherent narrative, some resemble notes scribbled in the margins, often reflecting on literature, writing as an action, and especially on a hopeful idea of writing fragments that will turn into a complete picture, a ”total comprehension” when read. This could of course be read as a key to the rest of the text. It could also be read as complete nonsense, or both. As a matter of fact, a lot of Hopscotch constantly balances on the line between insight and nonsense (and it’s a pretty shit balancing act, with the performer regularly planting an entire foot on one side). Exactly how much of a total comprehension you get from Hopscotch depends a lot on in what way you read it. I’d recommend the second, longer one, that requires you to jump back and forth through the book. It is a lot more coherent than the beginning-to-end method, but then again you could read it any way you want and still create a whole out of it, simply because you’ve been given all of the pieces, and you don’t need to fit them all together in the ”correct” way to end up with the entire puzzle. So go ahead, costumise it. I’m tired of this goddamn book, it’s been following me around for months, adding to the weight in my bags, being in the way on coffee tables. I guess I’m a masochist, because I’ll keep it, and I’ll read it again, in some new sequence.

En härlig recension för Gudarnas spira

Har fått ännu en härlig recension för “Gudarnas spira”! Varmt tack @kafferatur! https://www.instagram.com/p/CK3J7XLpS-n/