ALVINO SKRIVO

Dags att påbörja operationen: tar fram tändaren och burken. Pausar en liten stund. Smyger mig fram till fönstret. Nu börjar det hitintills svåraste, att öppna fönstret. Knepet är alltid: sakta men säkert. Men efter att jag smugit upp ungefär halva fönstret får jag nog av att det går så långsamt men ändå gnisslar så högt och öppnar istället fort.

Håller andan och lyssnar. Rörde sig huset? Jag räknar till tio. Inget. Tio sekunder till. Fortfarande inget, upp med burklocket. Lukten känns stark. Med tändaren framme lutar jag mig ut, långt ut så att så lite rök som möjligt ska fastna i rummet. Håller ena handen långt ut och den andra, som håller tändaren, lite innan och nedanför fönsterbläcket. Tänker att det kanske låter lite mindre då. Okej. Tar ett andetag.

*klick*

Tändaren fladdrar till, och släcks. Jag flyttar tändararmen lite närmare fönstret.

*klick*

Nu nu nu - nästan... jag var för ivrig och lågan blåste ut på väg ut genom fönstret. Tar en kort paus. Andas in och lutar huvudet och tändaren så nära den andra handen som möjligt ut genom fönstret.

*klick*

Lågan slickar änden. Andas ut. Kupar ena handen som skydd för lågan mot de lätta vindpustarna. Suger in. Det glöder till. Vi är igång.

Nu: lukten. Jag klickade för många gånger. Om någon hörde kommer klickningarna kanske de också kommer vara mer uppmärksamma på röken. Jag drar, girigt, in röken i stora andetag. Andas så ljudlöst jag kan, men här börjar min kropp börjar tröttna på min statiska ställning. Jag tar risken och flyttar på mig. Det känns om det torra ljud mina kläder gör när jag rör på mig ekar över hela kvarteret. Jag är nu uppe i ett högt antal riskmoment: fyra olika ljud och en lukt. Ju lägre antalet risker som finns är, desto högre blir chansen att en eventuell lyssnare skulle tro att den inbillat sig det den hört, känt eller sett.

Andas in. Andas in. Andas ut.

Det är så kort tid som någon skulle kunna känna röken, egentligen bara nån minut. De kanske tror att de inbillar sig det eller att nån går förbi. Jag tar ett sista bloss och fimpar.

Vart har jag burken? Där. Plockar upp burken från fönsterbläcket och öppnar den Tappar locket. Fyller burken, tar sen upp locket och stänger burken. Klart. Nu, finns det inget mer att göra. Jag ställer så tyst jag kan tillbaka burken på fönsterbläcket. Fönstret får vara öppet ett tag, även om det är kallt. Det hjälper till att vädra ut lukten och undvika att dra uppmärksamhet till sig med fler ljud.

Långsamt faller jag tillbaka in i sängen. Struntar i fönstret. Dags att sova.

Kvinnan sitter kvar i samma position i några minuter. Med en suck bryter hon sedan den statiska ställningen och drar ut den översta lådan till vänster om sig. Hon plockar ut några papper ihopsatta med ett gem och lägger dem framför sig. Hon ögnar snabbt igenom dem och ringar in ett nummer längs ner på det översta pappret. Med vana fingrar snurrar hon in ett telefonnummer på den svarta telefonen.

Hon presenterar sig som Sigrid Phil. Hon pratar mer än den som svarat, som mest verkar ställa frågor. Sigrid svarar på frågorna med pappret framför sig som underlag till svaren. Hon ser allvarlig ut under hela samtalet.

När hon lägger på dröjer handen kvar på luren och hon rynkar pannan i bryderi. När hon släpper tagen låter hon handen sträckas ut mot den vänstra översta lådan. Ur den tar hon ut en stämpel. Hon stämplar in ett ”utfört” på det översta pappret. Hon lägger pappersbunten i en korg på skrivbordet märkt ”ut”.

I själva sträckrörelsen börjar hennes hand skaka lätt och snabbt drar hon den till sig. Hon tar med sin andra arm ett stadigt tag om sin skakande hand, som för att försöka hindra den ofrivilliga rörelsen. Hon tar några djupa andetag. Med fötternas hjälp knuffar hon ut sig från skrivbordet och öppnar den smala skrivbordslådan rakt framför henne. Med den hand som ännu inte börjat skaka öppnar hon den. Bland sakerna däri tar hon fram en plastburk. Den har skruvlock och dess utsida är täckt av en pappersremsa. Remsan berättar om innehållet i burken i medicinska termer, styrka och dosering, utskriftsdatum och mottagare. Bieffekter. Sigrid skruvar upp locket med sin skakande hand och stjälper ut några tabletter. Hon sprider ut dem på bordsytan. Med sin opåverkade hand sorterar hon ut pillren, lägger dem i rader eller symmetriska mönster. Det är ungefär åtta piller. Skakningarna tilltar. Impulsivt sparkar hon av sig skorna och drar upp kavajärmen på sin ena arm. Där lyser de svarta intatuerade orden; ”Är det idag?”  Ett lågt, plötsligt skratt tränger sig igenom hennes mun. Sigrid bestämmer sig. Hon tar upp en vattenflaska ur en av de två större lådorna i skrivbordet (placerad längs ner till höger). Hon väljer utan synbar tanke ut två piller och sköljer utan att tveka ner dem med lite vatten.

Så småningom avtar skakningarna. Hon väntar ut dem sittandes tillbakalutad i sin skrivbordsfåtölj i mörkt läder studerandes böckerna i rummet. Titlarna domineras av äldre böcker och forskningslitteratur. De flesta böckerna har inte blivit lästa av kvinnan bakom skrivbordet – ändå är de lite nötta på ett tilltalande sätt. Sigrid lutar återigen hakan mot sina knäppta händer.

Hon fokuserar blicken på snett uppåt till höger. Hon reser sig upp med blicken stint fäst på samma punkt. Hon ställer sig framför hyllan där en tunn bok med smal inbunden rygg fångat hons uppmärksamhet. Bokens titel står tryckt i guldbokstäver; ”Fri Vandring” från 1937 av en författare med efternamnet ”Josephson”. Sigrid funderar tillbaka på vad hon vet om året 1937. Det var det året det tyska luftskeppet Hindenburg fattade eld, 33 personer omkom. Japan invaderar Kina och anföll Shanghai. Roberto Oritz valdes till Argentinas president. Inget av vikt för Sigrid.

Hon tappar intresse för boken och historien och börjar rastlös vandra runt i arbetsrummet. Kanske är rastlöshet ett av symptomen från tabletterna hon svalde, hon vet inte. Hon kan inte tänka klart. Böckernas stora antal distraherar henne. Hon ser ner på sina vankande fötter, men den orientaliska mattan under dem konfunderar henne ytterligare. Hennes andning ökar i hastighet och blir nästan panikartad. Hon dras mot ljuset i fönstret, likt en mal om kvällen. Med pannan tryckt mot glaset ser hon ut över trädgården hon endast vandrat i ett fåtal gånger och sjunker ner på knä. Ryckningar går igenom hennes kropp. Någon kanske bytte ut hennes tabletter. Eller så var det inte bara vatten i vattenflaskan. Telefonluren hade kanske blivit bepudrad med någonting som sedan tog sig in i henne via hennes porer. Hennes paranoia fluktuerar fram och tillbaka mellan möjliga gärningsmän, olika skeenden. Alla verkar lika troliga och hon kan inte helt koncentrera sig på en möjlighet innan nästa tanke tar över och hon förblir sittande på knä, framför fönstret, med blicken stirrande ut över den botaniska trädgården.