#alvaskriver

Dags att påbörja operationen: tar fram tändaren och burken. Pausar en liten stund. Smyger mig fram till fönstret. Nu börjar det hitintills svåraste, att öppna fönstret. Knepet är alltid: sakta men säkert. Men efter att jag smugit upp ungefär halva fönstret får jag nog av att det går så långsamt men ändå gnisslar så högt och öppnar istället fort.

Håller andan och lyssnar. Rörde sig huset? Jag räknar till tio. Inget. Tio sekunder till. Fortfarande inget, upp med burklocket. Lukten känns stark. Med tändaren framme lutar jag mig ut, långt ut så att så lite rök som möjligt ska fastna i rummet. Håller ena handen långt ut och den andra, som håller tändaren, lite innan och nedanför fönsterbläcket. Tänker att det kanske låter lite mindre då. Okej. Tar ett andetag.

*klick*

Tändaren fladdrar till, och släcks. Jag flyttar tändararmen lite närmare fönstret.

*klick*

Nu nu nu - nästan... jag var för ivrig och lågan blåste ut på väg ut genom fönstret. Tar en kort paus. Andas in och lutar huvudet och tändaren så nära den andra handen som möjligt ut genom fönstret.

*klick*

Lågan slickar änden. Andas ut. Kupar ena handen som skydd för lågan mot de lätta vindpustarna. Suger in. Det glöder till. Vi är igång.

Nu: lukten. Jag klickade för många gånger. Om någon hörde kommer klickningarna kanske de också kommer vara mer uppmärksamma på röken. Jag drar, girigt, in röken i stora andetag. Andas så ljudlöst jag kan, men här börjar min kropp börjar tröttna på min statiska ställning. Jag tar risken och flyttar på mig. Det känns om det torra ljud mina kläder gör när jag rör på mig ekar över hela kvarteret. Jag är nu uppe i ett högt antal riskmoment: fyra olika ljud och en lukt. Ju lägre antalet risker som finns är, desto högre blir chansen att en eventuell lyssnare skulle tro att den inbillat sig det den hört, känt eller sett.

Andas in. Andas in. Andas ut.

Det är så kort tid som någon skulle kunna känna röken, egentligen bara nån minut. De kanske tror att de inbillar sig det eller att nån går förbi. Jag tar ett sista bloss och fimpar.

Vart har jag burken? Där. Plockar upp burken från fönsterbläcket och öppnar den Tappar locket. Fyller burken, tar sen upp locket och stänger burken. Klart. Nu, finns det inget mer att göra. Jag ställer så tyst jag kan tillbaka burken på fönsterbläcket. Fönstret får vara öppet ett tag, även om det är kallt. Det hjälper till att vädra ut lukten och undvika att dra uppmärksamhet till sig med fler ljud.

Långsamt faller jag tillbaka in i sängen. Struntar i fönstret. Dags att sova.