alexandra katarina

Troligen fler. Om allt går bra. Jag vågar egentligen inte säga något högt utan tusen brasklappar. Det är tydligen inte ovanligt när det värsta tänkbara redan hänt en gång.

Alltså som den här kvällen väckte mitt lässug. Vill läsa alla böcker någonsin, och hittade framförallt en lista med 50 böcker man MÅSTE läsa enligt en kulturredaktör på någon allehanda, som verkligen superlockade. Detta, mina vänner, är oerhörd lycka. BÖCKER SOM INTE ÄR KURSLITTERATUR!!! Wooo!

Det här är boken vår bokcirkel ska börja läsa. På grund av tidigare omnämnda hemtenta har jag inte hunnit öppna den än men hoppas att det blir spännande/kul läsning. Är så himla glad att bokcirkelgrejen blir av, det känns som att det enda man läser nuförtiden är kurslitteratur. 

Kan inte riktigt komma över hur glad jag är fortfarande. Tur är väl det, annars hade det inte varit rätt sak att göra. Känns som att Johan har frågat superchans, vilket han ju i praktiken har. Säcken kommer knytas någon gång under det glada tjugotalet, vi har inte särskilt bråttom även om vi redan har landat i en hel del detaljer kring själva festen. 

Att börja om på nytt.

Vissa verkar se det som någon slags välsignelse. En nystart. Fräscht. Vackert. Vitt. Tabula rasa. Carte blanche. 

Fuck that, säger jag. Mest för att jag hatar att börja om från början. När man har så lite tålamod som jag är det svårt att ladda om - även om det går. Det funkar inte att ha något nytt och fräscht-tänk när man försöker skaffa kids.

Sorgen sjunker undan, den också. Även om det var alldeles nattsvart ett tag där. Det funkade att gå vidare lite grann. Vissa saker är för alltid förändrade. Vi benämns som föräldrar i min journal, exempelvis. Jag kan fortfarande inte äta vissa saker jag var tvungen att avstå på grund av illamående. Jag är dubbelt oroad inför nästa eventuella resa. Oroad för att vi kanske har otur och inte får ett friskt barn nästa gång, oroad för att det ska hända igen. Oroad för att vi inte ska kunna vara glada som man ska vara. Arg på alla vänner och bekanta som får barn även om jag inte är arg egentligen utan bara avundsjuk och lite trött i själen.

Jag tror det kommer lyckas till slut. Tror vi kommer få oroa oss i resten av våra liv sen också - men den här första tröskeln känns så oerhört hög efter en förlust. Den kan till och med kännas lite högre för varje månad som passerar utan att det lyckats igen. 

åker hem idag.