30 mot 20

Det är lätt hänt att allting alltid blir en tävling. Det är lätt att rusa på för fort, när det känns så bra. Att komma igång med löpningen efter ett långt uppehåll har varit enklare än jag befarade. Kroppen känns alert, benen är starka och hela den biten. Inför Midnattsloppet har jag tränat på bra, har sprungit rundor på 6-8 kilometer, och mest haft ögonen på att samla kilometrar (det blev 100 km innan jag anmälde mig, och sedan ytterligare 30 därefter). Jag sprang några – det är två det – milrundor också, innan jag som uppladdning inför loppet bestämde mig för att springa längre än den kommande tävlingsdistansen. Att springa 12 istället för 10 km fick … sådär. I alla fall till en början.

Det är en kilometer hemifrån oss och bort till Svarttjärn, där det går att ansluta till såväl grus-8:an som milspåret. Det är ju perfekt! När jag vill springa 10 km springer jag dit, 8:an runt och hem – och när jag vill springa 12 km springer jag milspåret. Och det hade jag bestämt mig för att göra.

Milspåret är tufft och vackert. Det är rejäla stigningar, och en distans att ha respekt för. Första gången gick jag ut för hårt. Det gick för fort, och efter 5-6 kilometer började det bli kämpigt. Jag tog en annan väg hem, och det blev 8,5 kilometer istället för 12. Jag var nöjd med valet, men besviken över att inte ha klarat distansen.

Så jag försökte på nytt ett par dagar senare – motsols den här gången. Det blev en exakt repris. Efter 5-6 kilometer började det bli kämpigt. Jag tog en annan väg hem, och det blev 8,5 kilometer istället för 12.

Det har gått tre år sedan jag senast skrev om löpning här. Nu är jag tillbaka.

Det där med att 30 år ung försöka slå sin Göteborgsvarvet-tid satt 20 år gammal, det gick inget vidare. Verkligen inget vidare. Men att ge upp … nä, det får det vara över med nu. 

Under sommaren (den här alltså, 2017) har jag – efter flera korta tidigare försök – lyckats hitta lusten på nytt. Jag springer, och det känns för jäkla bra. Jag har samlat ihop till över 100 kilometer redan. Jag har inte bråttom, och jag känner varken press eller stress. 

Jag har lovat mig själv att 1) inte stirra mig blind på klockan, och 2) inte lova någonting (det är det enda jag kan hålla, känner jag). Jag har mål, visst har jag det, men den här gången väljer jag att behålla dem för mig själv (åtminstone ett bra tag till). Du får gärna följa mig.

Under de dagar och månader då foten har hindrat mig från att springa, då har sajten Fitness Blender varit till oerhörd hjälp (och är fortfarande). På den här amerikanska webbplatsen – skapad av Daniel och Kelli – finns typ 350 träningsfilmer, som hjälper dig att bli starkare och smidigare. Filmerna är mellan 3 och 60 minuter, de flesta är 15-20 minuter. Och alla är gratis! Dessutom är de härligt pedagogiska; grafiken visar hur stor del av passet som är avklarat och hur länge till du ska göra övningen.

Det har gått ett halvår sedan jag skrev här. Nu tycker jag att det är dags på nytt. Det är dags att berätta om de månader som har gått, och framför allt hur det har gått. Jag vet att vissa undrar, och jag vet att det vore bra för mig att summera (för att kunna fortsätta).

För nästan exakt ett år sedan kom jag hem efter ett intervallpass runt Härlanda tjärn med rejäl smärta under höger fot. Den 8 juli (2013) skrev jag i bloggen: ”… när jag morgonen därefter steg ur sängen kunde jag knappt stödja på foten. Jag hopphaltade ut i köket för att göra morgonkaffet. Medan bryggaren puttrade på undersökte jag min fot. Den var varm och lätt svullen, och senan som löper under foten var spänd som en pilbåge. Jag kunde inte sätta ner foten naturligt utan att det gjorde ordentligt ont.”

Jag lärde mig att skadan kallas för plantar fasciit, och att det innebär att senan som löper under foten har blivit inflammerad. Jag kom tillbaka, och sprang mig fram till den där kollapsen i Malmö. På vägen dit och under loppet hade jag dragit på mig en stressfraktur, också den på högerfoten (den där vänstra rackaren verkar ha kommit osunt lindrigt undan). Stressfrakturen är alltså en spricka i skelettet, i mitt fall på ett av tårbenen. Och plötsligt hade jag ont både på ovan– och undersidan av högerfoten. Eländes elände. När jag sökte läkarhjälp fick jag veta att ”ja, du kan ha en dubbeldiagnos”, men att de vill ta EN SAK I SÄNDER. Med andra ord: vi behandlar smärtan under foten först. Och lösningen där: vila, vila, vila och iläggsulor.

I slutet av januari (2014) var jag tillbaka på Carlanderska sjukhuset. Jag var där för att få träffa en fotspecialist, som hade kollat på mina nytagna röntgenbilder. Jag hann knappt komma över tröskeln till undersökningsrummet innan han ropade från bakom skärmen: ”Mattias, du måste se det här, kom”. Jag slog mig raskt ner och riktade blicken mot skärmen. Där: en röntgenbild på min fot, på mina fem tår. ”Kolla här”, sa han, ”det här är inte ofta man ser.” Jag måste ha sett förvirrad ut. ”Ett skolboksexempel är vad det är”, fortsatte han entusiastiskt. Jag: fortsatt förvirrad. Är det bra eller dåligt? ”Kolla här”, sa han, men jag blev tvungen att avbryta honom nu: ”Är det bra eller dåligt?” ”Det är superbra!” Jag andades ut. ”Här ser du tydligt hur kroppen har byggt på nytt starkt ben runt det område där du fick frakturen. Det är jättebra.” Vi nickade i takt över kroppens förmåga att återhämta sig, och så sa han: ”Så nu är det läkt, och du kan börja springa igen.” Jag kände mig försiktigt glad. Jag var hel, läkt, och kunde börja springa igen. Men varför kändes det inte 100? Varför hade jag fortfarande lite ont i min fot? Jag fick därifrån till hälften glad (skadan är läkt!) och till hälften förvirrad (håller foten att springa på?).

Det skulle dröja ett tag, faktiskt tio veckor, innan jag vågade testa foten. Jag fortsatte att träna hemma med kettlebell och övningar för mage och rygg. Runt påsk, i mitten av april, snörade jag på mig löparskorna, och gav mig ut. Det gick (medvetet) mycket långsamt. Min kondition var kass, och benen kändes tunga. Jag sprang en eller två kilometer, sedan sprang jag hem. Det kändes okej. Inte mer, inte mindre. Men foten höll. Jag började så, med rundor på tre eller fyra kilometer, bara för att komma igång. Jag struntade fullständigt i att ta tid, och lyssnade på lite lugnare musik för att kunna njuta av att springa i ett jättesansat tempo. Efter några pass började jag faktiskt att njuta, tycka att det är skönt med löpning. Jag förbjöd mig själv att känna varken stress eller press. Jag uppfann ett mantra: ”Det tar tid. Ingen tar tid.” Jag fattade ju att jag har vilat länge från löpningen, och att det kommer att ta tid att jobba upp konditionen på nytt. Och hur långamt eller snabbt det går, det spelar ingen roll. ”Det tar tid. Ingen tar tid.”

Snart satte jag upp ett mål. Ett kvantitativt mål. ”Jag vill samla ihop 60 kilometer de närmaste åtta veckorna”. Så jag började samla. Ibland sprang jag tre kilometer, ibland fem, ibland sex kilometer – och med ingen marginal alls lyckades jag ro det där målet i hamn i slutet av maj. Jag satte upp ett nytt. ”Jag vill springa 60 kilometer den närmaste månaden” (alltså under juni). Det ville sig inte. Jag fick ihop 24 kilometer innan jag drog på mig en förkylning, som fortfarande håller i sig nästan fyra veckor senare. Aaaah!

Så jag har tappat greppet lite på nytt. Och det gör ont i foten. Det är inte bra. Den håller ihop och gå att springa på. Men den gör ont. Så jag har bestämt för att söka läkarhjälp på nytt. Den är undersidan på foten som spökar, som inte vill bli bra. När nu stressfrakturen är lagd till handlingarna finns den där pilbågespända senan under foten kvar att brotta ner. På måndag (imorgon!) är det jag som ringer och ber om att få träffa den där fotspecialisten igen. Det här måste bli bra – på något vänster. Jag behöver ha den där högerfoten hel för att kunna fortsätta springa.

Det är nyårsafton 2013. Jag sitter i soffan i en stuga i Kyrkesund, med utsikt över havet. Förmiddagssolen slår in i vardagsrummet. Tillsammans med min fru Evelina och hennes familj firar jag nyåret här. Det är tid att sammanfatta löparåret 2013.

Det har varit ett fantastiskt löparår. Eller, om sanningen ska fram, ett halvt fantastiskt år. Och ett halvt skitår (sett ur löparperspektiv åtminstone). I korthet:

Jag sprang mycket i januari, och i början av februari började jag blogga här. Då var det 100 dagar kvar till startskottet på GöteborgsVarvet, där mitt mål var att springa 21 kilometer under 1,48. Det var en tuff utmaning, men jag anade inte HUR tufft det skulle bli. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Skulle jag ha gjort någonting annorlunda?

I mars sprang jag seedningsloppet inför Varvet. En flack mil gick på 44,22! Det innebar nytt personbästa med flera minuter, och tiden tog mig från startgrupp 11 till startgrupp 5. Jag var stolt över att träningen verkligen hade gett resultat. Och jag fortsatte enträget; sprang tre gånger i veckan, kort och långt och mittemellan. Jag försökte efter bästa förmåga övergå till att springa mer på framfoten (tänkte på hållningen, höften och fotlandningen). Det var lite omständigt ibland, mer krävande till en början, men jag märkte hur farten ökade. I april började jag känningar i knät, och jag fick minska på träningsmängden. Löparlägret på Tylösand blev ett eldprov med två pass om dagen. Jag var tveksam, lite oroligt till och med, men det gick bra, faktiskt utmärkt. Det stärkte mig ordentligt, och nu började dagarna till Varvet bli lätträknade.

Men när det gällde som mest, när jag skulle bevisa för mig själv att jag som 30-åring kan springa fortare än mitt 20-åriga jag, då ville inte kroppen. Det var inte min dag. Det grämer mig fortfarande att jag bröt loppet efter blott sju kilometer. Det var 29 grader när jag bröt loppet. Det kändes tungt, men jag valde att direkt se framåt. Det var lättare tänkt än gjort; de första veckorna efter Varvet hade jag svårt att förmå mig att dra på mig löparskorna på nytt.

Men juni kom, och lusten kom tillbaka, men i samma veva började jag få problem med foten. Högerfoten. Under foten. Begynnande hälsporre. Under juli blev det värre, och jag tvingades vila i två hela veckor. Fan så enerverande. Jag hade ju anmält mig till Malmö halvmaraton den 10 augusti, där skulle jag ta min revansch.

Jag kom igen med löpningen igen, foten kändes okej, och jag sprang 15 kuperade kilometer under 5 minuter per kilometer. ”Jag grejar Malmö”, tänkte jag.

Och allting såg så bra ut, kändes så bra. Evelina följde med mig till Malmö, och loppet kändes länge så stabilt, så bra. Fem kilometer, rätt fart. Tio kilometer, rätt fart. Femton kilometer, nästan rätt fart. Men nu började sekunderna jaga mig, samtidigt som värmen började bli besvärande. Jag kämpade, kilometer för kilometer. ”16, 17, 19 … eller var det 18? Var det bara 18? Kämpa Mattias, tre kilometer kva…”.

Jag kollapsade. Överhettning. Jag vaknade av att Röda Korset-personalen frågade om jag visste vad jag hette, vad jag befann mig och vad jag just varit med om. Jag insåg att det där målet ännu en gång blivit mig övermäktigt. Fan och skit.

Det tog ett tag – och en del ny vätska in i kroppen – innan jag blev mig själv igen. Det var en otäck upplevelse. Jag kände mig lättad och besviken. Och jag kände att jag hade ordentligt ont i högerfoten. Men inte under foten, utan ovanpå. Det var den 10 augusti. Det där ontet skulle komma att hindra från löpning det närmaste halvåret (minst). Men det trodde jag ingen aning om då.

September, oktober, november och december har varit deppiga månader för mig (om vi snackar löpning alltså). Jag har träffat ortopeder, blivit undersökt, genomgått röntgen och fått iläggsulor och antiinflammatoriska tabletter för att minska smärtan. Till sist har min läkare konstaterat att det rör sig om en svårläkt stressfraktur strax ovanför tårna, en inflammation med vätskebildning som inte gärna ville se med sig. Vad som händer härnäst? Jag vet inte riktigt. Jag ska träffa en fotortoped om några dagar, och kanske behövs en operation för att foten ska bli bra. ”Räkna inte med att du kan springa innan sommaren”, sa läkaren till mig för ett par veckor sedan. Det var ett hårt slag. Jag kanske har varit naiv, kanske pressat mig för hårt. Fan vet. Mycket kändes ju så bra, och jag hade verkligen tränat ordentligt inför Varvet. Och jag kände mig i tillräckligt god form för att kunna brotta ner halvmaran i Malmö. Ändå slutade det med halvmaran brottade ner mig. 

Det här inlägget skrev jag för några veckor sedan, det tog bara ett tag för mig att posta det, så på slutet finns en liten uppdatering.

Det har inte gått något vidare värst med löpningen sedan kollapsen i Malmö. Eller rättare sagt: det har inte blivit någon löpning alls. Jag saknar verkligen löpningen. Anledningen är inte brist på motivation. Anledningen är foten. Det hände någonting i fallet, tror jag, och i snart två månader nu har högerfoten stoppat mig från att kunna springa.

Efter att ha träffat en logoped på SportsMed fick jag en remiss till Ortomed, där Anders provade ut personligt anpassade iläggssulor till mig. Jag fick med dem hem direkt, och började redan nästa dag – främst i mina vardagsskor, men också i löparskorna under långpromenaderna. I början kändes det ovant, som att gå med två stora stenar i skorna, men nu har jag vant mig. Sulorna funkar fint; jag har betydligt mindre ont i fötterna. Jag kan gå utan att halta.

Men efter fyra veckor börjar jag ana att de inte är lösningen på mitt problem. De avlastar och lindrar, visst, men de är inte lösningen. Jag har fortfarande för ont i foten för att kunna – eller våga – springa på den (ändå tänker jag ofta att jag vill ”göra ett litet försök”). Jag var naiv nog att tro att det bara var att lägga i sulorna i skorna och gå ut och springa, men ortoped-Anders pekade på foten och sa till mig: ”Om du har ont, då ska du inte springa på den där.”

Eftersom det hela inte blir bättre tänker jag boka ett nytt besök hos SportsMed. Vi får helt enkelt ta fram det tyngre artilleriet för att bota den här fienden. Det gör mig lite deppig att inte kunna springa. Jag vill ju komma igång. Jag fick hoppa Midnattsloppet (Erik sprang i mitt namn, fyra sekunder senare än min fjolårstid – starkt!) och jag kommer att få hoppa Tjurruset nu till helgen. Jag hade/har förhoppningar om att springa Finalloppet om en månad, men just nu ser det mycket mörkt ut. Jag hoppas – men tvivlar på – att jag kommer att kunna springa alls det här året. Fan också.

Men jag är inte den som klagar. Om jag bortser från fotskadan och löparsaknaden: jag mår toppen. Verkligen toppen! Det senaste halvåret har min Evelina och jag planerat vårt bröllop (efter över tio år som par). Den 21 september gifte vi oss på Kafferosteriet på Österlen – och firade våra löften tillsammans med 65 fantastiska gäster som verkligen gjorde festen. Nu är vi precis hemkomna från en makalöst skön och upplevelserik bröllopsresa i Italien (Cinque Terre, Toscana och Rom). Så jag surar icke. Jag bara saknar att kunna springa utan ont. Men också det kommer att lösa sig. Har jag förresten sagt att jag är anmäld till Göteborgsvarvet den 17 maj 2014? Ah, det är jag i alla fall.

Bara några dagar efter Malmö fick jag ett handskrivet brev. Det var från min mamma. Hon heter Annica.

Mattias! Din prestation i helgen visar på hur stark du är. Du blev besviken, men säger ändå till dig själv: ”Jag kommer igen, jag ska klara det.” Och det gör du. Räkna bara med att det KAN ta lite tid! Men misströsta inte.

De orden gjorde mig så glad och uppmuntrad att jag grät en skvätt. Det var precis vad jag behövde höra där och då.

***

Ytterligare några dagar senare ringde telefonen. Det var Bernt Johansson. Bernt, cyklisten som tog OS-guld i Montréal 1976. Bernt, Kobra-Bernt som kämpade sig till en tredjeplats i Mästarnas Mästare. Han frågade hur det var med mig.

Jag förklarade läget, berättade om min satsning på löpningen, mitt mål (under 1.48!) och mina snöpliga misslyckanden att nå det (hittills). Jag berättade om Malmö och vad som hände där.

Bernt sa att min blivande svärfar Anders var lite orolig för mig, och därför hade frågat om han hade några kloka råd. De jobbar tillsammans på Avonova, där Bernt är rådgivare inom frågor som rör träning och hälsa. Han visade sig sitta inne med en hel radda goda råd.

Hans viktigaste råd: spring lugnare och längre. Testa det ett par månader, och du kommer märka att du blir snabbare båda på milen och halvmaran. Det handlar om att bygga upp kroppens lokala kapacitet, förklarade han. Medan du bygger upp central kapacitet (själva konditionen) genom att få upp ordentligt med flås (alltså träna hjärtat, som ju är kroppens motor), handlar lokal kapacitet om att träna uthålligheten och musklernas förmåga att omvandla energi.

Det finns en massa fördelar med att träna upp den lokala kapaciteten, förklarar Bernt för mig. Genom att träna lugnt och länge stärker du kroppens ligament (ett annat ord för ledband) och muskelfästen. Du får också fler mitokondrier och kapillärer. Enkelt uttryckt är mitokondrier små kraftverk som förbättrar muskelcellens förmåga att ta upp kolhydrater och fetter, medan kapillärer är kroppens minsta blodkärl som transporterar blod med syre och näringsämnen till vävnaderna. Dessutom ger uthållighetsträning effektivt arbetande oxidativa enzymer, som i sin tur hjälper till med energiomsättningen i muskelfibrerna. Ja, det är lite invecklat det här, kroppen är en helt makalös maskin. Men kort sagt: ju bättre det är ställt med dessa tre (mitokondrier, kapillärer och enzymer), desto bättre blir kroppen på att omsätta energi under lång tid. Och det är ju det som långdistanslöpning handlar om.

Rådet från Bernt – att springa lugnare och längre – handlar om att 1) strunta i klockan, 2) hålla ett lugnt tempo, runt 6:00-6:30 min/km, och 3) se till att vara ute länge, gärna över två timmar. Ett tänkbart veckoupplägg är två långa, lugna pass och däremellan ett kortare intensivpass eller intervallpass. Han uppmanade mig också att pulsera träningsmängden: köra två veckor med fyra pass, följt av en vecka med två intensivpass och därefter en vecka med tre långpass. Variation helt enkelt.

Jag frågar honom vad han tror var orsaken till min kollaps efter 18 kilometer. ”Kan det varit vätskebrist?” frågar jag. ”Det tror jag inte”, blir hans svar. ”Det ska mycket till för att vätskebrist ska orsaka en sådan kollaps”.Istället menar han att överhettning kan varit orsaken. När kroppstemperaturen överstiger 41 grader stänger hjärnan helt enkelt av benen, berättar han. Det är kroppens naturliga försvar. Jag pressade mig helt enkelt för hårt.

Bernt menar också att överhettningen kan ha skett i kombination med ett blodtrycksfall, något som orsakar kollaps och är vanligt förekommande när det är varmt längs banan. Dessutom ”var du kanske inte tillräckligt genomtränad”, säger Bernt, ”med tanke på att fotproblemen hindrat dig från att springa så mycket som du hade behövt i sommar”.

Han har helt rätt: jag var inte tillräckligt genomtränad. Och jag hade inte sprungit tillräckligt långa pass inför loppet. Mina längsta pass har varit 14-15 kilometer. Då är jag ute i en timme och en kvart, fastän jag tränar för en utmaning som tar nästan två. Man kan inte direkt påstå att jag hade förberett min kropp för distansen. Jag kände mig trygg i att jag skulle lyckas brotta ner de där sista sex kilometrarna av bara farten. Det borde jag inte ha varit.

Under hösten – så snart jag kommer igång och kan springa – tänker jag anamma Bernt-råden genom att njuta av löpningen, och utmana mig själv att allt oftare springa i över två timmar (utan att varken tänka på tempo eller distans).

Tack Bernt för de kloka råden.

***

Jag hade tänkt att låta tiden läka såren, i det här fallet min ömmande fot, men när det fortfarande (nu tre veckor efter Malmö) inte känns bra bestämde jag mig för att låta en fotspecialist, en ortoped, kolla på foten. Jag fick en tid omgående, så idag har jag varit på SportsMed på Carlandska sjukhuset här i Göteborg.

Där träffade jag S, som undersökte foten efter att ha lyssnat på min löparstory (20 år, 1.48, 30 år, seriös satsning, bröt Varvet, tokvarmt, nytt mål, problem med foten, Malmö, kändes kanonbra, nästan lika varmt, kollaps efter 18 km, nu ordentligt ont i foten).

”1.48 – det är en riktigt bra tid på Varvet, det ska du veta,” sa han. ”Det finns folk som menar att det är en rätt dålig tid, men den som säger det har själv aldrig sprungit. Men de har hört om eller känner någon som har sprungit på 1.30 eller 1.21, men det är elitidrottare som presterar sådana tider. De flesta människor kommer aldrig nånsin ens i närheten av att springa på 1.48, så det är ett tufft mål.”

S tryckte på de punkter på foten där jag har ont (på ovansidan ”ovanför” tredje och fjärde tån, och på undersidan i strax framför hälen och en bit fram). Han konstaterade att jag 1) har ”höga, fina fotvalv", och att det 2) rör sig om plantar fasciit, alltså en överbelastning av senan som löper från hälbenet och fram mot tårna.

Jag frågar om det onda på ovansidan kan vara Mortons metatarsalgi (det stämmer väl in på symtomen), och S säger att ”ja, du kan ha en dubbeldiagnos”, men vi ska börja med att hitta en lösning på det som gör ont på undersidan av foten”. Och lösningen: personligt anpassade iläggssulor, som jag kommer att få prova ut på en klinik under nästa vecka. Sedan får vi se, men jag tror och hoppas att det snart blir bättre.

***

Det har gått en vecka sedan Malmö. Många frågar hur jag mår. Det gör mig glad att så många bryr sig och är engagerade i mina försök att bevisa att jag nu – på andra sidan 30-strecket – kan vara lika vältränad som då, när jag var 20 år, och sprang GöteborgsVarvet på en timme och 48 minuter. Åter till frågan: hur mår du?

Jag mår alldeles utmärkt. Jag återhämtade mig snabbt, och kände mig redan i början av veckan med i matchen. Jag har inga sviter efter själva kollapsen. Det enda som gör ont är foten.

Jag har tänkt mycket på det som hände. Jag har försökt att återuppleva det, förstå vad som skedde (för att lära mig någonting av det – och sedan gå vidare). Jag fattar nog fortfarande inte vad som hände, ärligt talat, men jag inser att jag där och då pressade mig till en gräns där kroppen sa stopp. Det i sig är en värdefull – om än inte så rolig – upplevelse och erfarenhet. Jag vet nu var gränsen går.

”Jag kommer aldrig vilja – än mindre våga – ge mig på en halvmara igen”. Så tänkte jag en stund efter att jag vaknat till liv efter kollapsen. ”Aldrig mer. Jag vågar inte riskera att det här händer igen”. Och visst, en kollaps som den här är ingenting man viftar bort. Och 21 kilometer är en distans att ta på allvar. Men ganska snart kom jag på andra tankar. Jag insåg att det som har hänt har hänt, men att det – med största sannolikhet – aldrig kommer att hända mig en andra gång. Det tänker jag se till genom att förbereda mig annorlunda vad gäller träning, kost och dryck. Och genom att dra ner på tempot. Mer om det snart och framöver.

Förresten. Det är mycket snack om det här med att misslyckas. Om att du lär dig av sina misstag, att det egentligen inte finns något som heter misslyckanden (så länge du inte ger upp), att misslyckanden är omvägar, inte återvändsgränder. Det är sant allt det där. Ändå är det ett annat uttryck som fastnar hos mig, som betyder något på riktigt:

Fail better.

Det är Samuel Beckett som i novellen Worstward Ho skriver dessa ord:

”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Fail better. En rätt trösterik och utmanande uppmaning. Efter ett misslyckande: försök på nytt. Sikta på att lyckas, men om du ändå misslyckas, se till att misslyckas bättre än tidigare. Fail better. Det måste man väl ändå säga att jag gjorde den här gången? Efter det tidiga brytet på GöteborgsVarvet sprang jag på Malmö halvmara hela 18 kilometer i ett tempo som i mål skulle tagit mig under 1,48. Jag misslyckades bättre den här gången. Nästa gång tänker jag lyckas istället.

Foten så. Den är mycket bättre, men inte helt bra. Jag har använt kryckor i en vecka nu för att inte belasta min högra fot. Jag kunde inte stödja på den de första dagarna. Den behövde uppenbarligen få återhämta sig, och det har den fått göra. Nu har jag kastat kryckorna (bildligt talat alltså), men jag haltar fortfarande lätt. Foten har varit svullen, och jag har ont på fotens ovansida mest, långt fram, i höjd med tårna mellan stortån och lilltån (tydligen kallas de för – från stortån räknat – pektån, mellantån och ringtån, nu vet du). Jag har ont under foten också, men inte alls på samma sätt som tidigare; då var senan under foten spänd som en pilbåge.

Vad har hänt med foten? Det vet jag inte säkert. Till folk som frågar säger jag att den har blivit överbelastad. Det kan vara sant, och är den mest logiska förklaringen. Men det finns flera: jag kan ha ramlat illa vid kollapsen, fått foten under mig, eller till och med blivit trampad på av någon löpare som sprang precis bakom mig när jag föll. Det konstiga är att jag inte verkar ha ramlat på asfalten – jag har inga skrapsår alls – utan istället kollapsat på gräset vid sidan om.

Nä, en överbelastning är det förmodligen. Eller en stressfraktur, som den doktor jag träffade i söndags gissade på. Eller så är det nerver i framfoten som ligger i kläm till följd av för tuff belastning (kallas tydligen för Mortons metatarsalgi). Det bästa är nog att jag går till en fotspecialist, kiropraktor eller sjukgymnast. Jag tror själv att inlägg, nya skor och att snöra dem annorlunda kan vara tänkbara lösningar på mtt fotproblem. Vi får se.

Det skulle bli min revansch. Och det började så bra.

Uppladdningen inför halvmaran i Malmö kändes kanon. Eller kanon och kanon förresten, men åtminstone så bra det kunde kännas. Många veckor innan loppet har jag brottats med problem: först ett långvarigt halsont, och sedan en ömmande fot. Min plan om att springa 10 mil under juli gick om intet (halva månaden fick det bli tvångsvila), men jag var glad över att få ihop sex mil, och ytterligare några mil i början av augusti, däribland ett testlopp på 15 kilometer strax under 5:00 min/km-tempo. Det här skulle jag greja. Tillsammans med Evelina tog jag på tåget till Malmö med ett stort självförtroende och lugn i kroppen.

Det självförtroendet och lugnet bar jag med mig under loppets första kilometrar. Jag sprang avslappnat utan minsta antydning till ansträngt flåsande, och ändå höll jag ett tempo runt 5:00 min/km (alltså något snabbare än de 5:08 min/km-tempo som skulle ge mig en måltid under 1.48). I huvudet delade jag upp loppet i fyra delar: 5 kilometer, 10 kilometer, 15 kilometer och 20 kilometer. Den sista rackaren skulle jag springa på ren urvilja. Det var tanken.

1-5 Den inledande delen gick genom stan, och där var temperaturen rätt behaglig och stämningen hög längs banan. Vid Stortorget hejade Evelina, och längre ner längs gatan stod min mamma och pappa (surprise!) och jag mig sitt stöd. Det kändes fantastiskt bra. Jag kände att jag hade kontroll över loppet redan nu, att jag inte stressade, att jag kunde unna mig att njuta av loppet. Jag passerade 5 km på 24:35 (”you are ahead of your target pace by thirteen seconds”).

6-10 Genom Pildammsparken och förbi Malmö Stadion ledde loppet ut ur stan och bort runt Swedbank Stadion (där jag passerade 10 km på 50:30, alltså ”ahead of your target pace by five seconds”). Min tanke här: ”det här känns bra, jag håller tempot, nu handlar det om att förvalta”.

11-15 Men nu skulle det börja bli jobbigt; loppets tredje del, fram till 15 km, ledde ut mot sundet. Det började bli varmare. På några ställen gick det att springa i skuggan, men för det mesta sprang vi i direkt solsken. Mitt tempo sjönk något, och jag passerade 15 km på 1.16:11 (”ahead of your target pace by three seconds”).

16-18,5 Puh. 15 kilometer avklarade, och nu bara den avslutande delen kvar. ”Bara”. Sex kilometer till mållinjen. Sex kilometer som ett rakt streck längs Strandvägen och Limhamnsvägen. Ännu varmare nu, och inte tillstymmelse till skuggan. ”Jag ska fixa det här”, tänkte jag. ”Tänk på tekniken, tänkte jag”. Jag fortsatte att ta en kilometer i taget. Jag passerade 16 kilometer (fortfarande ”three seconds”). Men det började bli tungt nu. Jag hann tänka att jag låg närma en minut före min drömtid. ”Tänk på tekniken”, tänkte jag, men kroppen ville inte riktigt lyda. Jag sprang mer upprätt här, nästan bakåtlutad, utan att riktigt kunna styra över. Men jag tog mig framåt. Jag passerade 17 km på 1:26:47 (”two seconds”). Jag sprang vidare, tänkte ”nästa är 19 kilometer”. En kilometer senare gick det upp för mig att efter 17 kommer inte 19, det är rent önsketänkande, eller tecken på förvirring. Efter 17 kommer 18 km, som jag passerade på 1:32:15 (alltså med ett genomsnittligt tempo på 5:07 min/km). Att bryta loppet fanns inte på kartan. ”Du är så nära nu”, tänkte jag. ”Alla mil, alla timmar du har tränat, allting som du kämpat för, det är så nära nu. Häng i, kämpa på mot 19 kilometer.”

[…] Jag vaknar. En kvinna frågar hur jag mår, om jag vet var jag är. Det vet jag först inte. Jag känner att jag ligger i gräset. Hon har en kollega med sig. Jag börja inse att de är sjukvårdare, men allting är mycket overkligt. Jag måste ha kollapsat, svimmat – säkert i flera minuter. Jag har inte ont, men hjärnan är som tokig; mina tankar svävar fritt och storslaget, får mig att tro att min sista stund är kommen. Jag minns inte vad sjukvårdarna säger eller frågar. Jag minns bara att jag är så törstig så att det gör ont i halsen.

Efter en stund, kanske en kvart-tjugo-kanske tjugofem minuter efter att jag kollapsat, säger de att jag ska få skjuts till målet. Långsamt sjunker besvikelsen in. Jag grejade det inte. Jag har brutit igen. Mina krafter fick ge sig mot värmen. Fan fan fan, vill jag skrika, men orkar inte. Sätter mig i bilen.

Det är köer in mot start- och målområdet. Bilfärden går långsamt. Jag sitter i framsätet, och är så trött. Egentligen mycket besviken också, men den känslan låter jag inte så överhanden nu. Orkar inte. Istället börjar jag försöka få ihop verkligheten. Jag tittar på mobiltelefon, som ligger i mitt knä. Ser att jag har missade samtal, obesvarade sms. Hela verkligheten känns bekant, men ändå helt ny för mig. För en stund får jag något slags superfokus, sätter i huvudet ord på varje grej jag ser, kopplar ihop större beståndsdelar med mindre. Det är en sjuk känsla. Jag känner mig fångad i en obehaglig verklighet. Det finns ingen utväg, ingen ände. Jag blir rädd. Fattar inte vad som händer.

Vi är framme vid målområdet. Jag kliver ur bilen och haltar långsamt, långsamt bort mot läkartältet. Jag vet att Evelina, min flickvän, väntar där. Jag är chock, upplever verkligheten på ett overkligt sätt. Jag är förvirrad, men försöker liksom behålla lugnet. Jag hittar henne där, och samtidigt tar läkarpersonalen hand om mig. De frågar saker, och jag svarar, men jag vet inte riktigt vad jag svarar på, vad det är som de frågar. Jag kan inte prata riktigt ordentligt, och det skrämmer mig. Jag får lägga mig ner på en brits, och de frågar fler frågor, ger mig vatten och dextrosol. Verkligheten är fortfarande overklig; hjärnan ställer det ordentligt för mig. Evelina står bredvid mig, stryker sin hand över min panna medan sjukvårdarna sätter in dropp i min arm. Jag skakar ofrivilligt i hela kroppen, och min blick är något stirrig. Jag är fortfarande i chock.

Efter en stund börjar jag må bättre. Verkligheten är stillat sig, och blivit verklig på nytt. Jag har fått i mig ordentligt med vätska, och jag kan resa mig och stå på egna ben. Foten gör ont, på ovansidan, men jag är alltför lättad för att fundera över det nu. Jag är besviken också, men mest lättad. Men också besviken. Det började ju så bra. Det skulle inte sluta så här. Inte den här gången. Inte igen.

Tillbaka på hotellet börjar jag känna mig bättre. Jag duschar och vilar, och börjar tänka tillbaka på det som har hänt. Kollapsen kom utan förvarning. Jag minns ingenting av den. Jag såg den inte komma. Jag minns inte att det blev svart, ingenting. Det tog stopp, jag tog slut. Det enda jag egentligen vet – det kan jag se på min Runkeeper – är att det hände efter 18,5 kilometer, två och en halv kilometer från mållinjen. Fan, fan, fan.

Vad hände? Och varför? Jag har redan funderat mycket på det.

Jag tror att vätskebristen är boven. Jag hade druckit okej dagarna innan, lite mer än normalt, och jag hade fyllt på med vatten fram till starten vid tre-tiden. Jag drack vatten vid alla vätskekontroller: 5, 10 och 15 km. Men du hör själv: en dag då det är 24 grader är fyra vätskekontroller på 21 kilometer rätt få (jämför bara med Göteborgsvarvet, som är hela tio vätskestationer på samma sträcka). Till saken hör att jag är en värmekänslig löpare. Jag hade befarat att det skulle bli en varm dag i Malmö, men jag hade inte väntat mig det här. Självklart borde jag ha tagit med mig ett vätskebälte.

Maten kan vara en medbrottsling i dramat. Sedan över två år tillbaka äter jag lågkolhydratkost, och det funkar utmärkt att löpträna på (jag har aldrig upplevt några orkesproblem). Däremot behöver den som äter lågkolhydratkost – det har jag läst nu i efterhand – dricka mer vatten, efter kolhydrater binder vatten. Jag borde därför ha druckit mer. Jag borde säkerligen också ha laddat med kolhydrater kvällen innan, enligt den modell som Jonas Bergqvist i boken LCHF och träning kallar för ”kolhydratladdning á la LCHF”. Det innebär att du kvällen innan tävling äter rejält med kolhydrater (ris, pasta eller potatis) – så mycket du vill och orkar. Det – menar han – ger dig extra krafter, särskilt mot slutet av ett lopp, då det börjar bli som tuffast. De krafterna, de hade jag behövt.

Om jag är besviken? Jag är way beyond besviken. Just nu också lite ledsen och uppgiven. Men också envis; jag tänker greja det, bevisa för mig själv att jag kan, trots upprepade motgångar. Jag tänker lära mig av det här. Just nu orkar jag inte tänka så mycket mer på hur och när, men jag tänker ta revansch.

***

Foten då? Hemma i Göteborg skjutsade mamma och pappa mig till sjukhuset, där en läkare undersökte och röntgade min högra fot. Efter loppet har den svullnat, och jag har haft ont på ovan- och undersidan, till och med svårt att gå. Jag tänker att jag kan ha fått den under mig i fallet, eller att någon löpare bakom mig möjligen kan ha trampat på det. ”Inga frakturer, inga sprickor”, var läkarens utlåtande. Ändå skönt att höra. ”Du har dragit på dig en belastningsskada, möjligtvis en stressfraktur, men det kan jag inte säga säkert. Vila, det är det bästa du kan göra nu. Vill du låna ett par kryckor för att avlasta foten?” Nu hoppar jag runt på kryckor. Och tänker på revanschen.

***

Du vet när du var liten och var sjuk, och satt i fönstret och tittade på när de andra barnen lekte utanför, och du ville bara med och leka, men du fick inte för du skulle se till att bli frisk först. Så har det varit för mig i nästan två veckor nu. Jag, som gjort det till en vana att springa tre gånger i veckan, jag har inte sprungit en endaste liten kilometer – allt på grund av den där ömmande foten.

Det har varit i det närmaste outhärdligt, fått mig att känna mig deppig och en smula hopplös emellanåt. Å andra sidan har jag fått ordentlig fart på hemmaträningen. Jag kör korta, intensiva pass för mage, rygg, armar och axlar – varenda dag i stort sett. Det är kul, svettigt också, och det får mig att för en stund glömma bort att jag har så ont under foten att jag måste avstå löpningen.

Undan för undan och långsamt, långsamt har foten blivit bättre. Tejpandet och stretchandet och vilandet har gett resultat. Och nu orkar jag inte sitta still längre.

Det här halsontet som jag har dragits med har verkligen – och är – verkligen både envetet och efterhängset. Det har gått tre-fyra veckor nu, och det har fortfarande blivit helt helt bra. Det är såpass att jag vågar löpträna ordentligt på nytt, och under andra halvan av juni fick jag till några bra rundor (några milrundor och ett tufft backintervallpass). Förra söndagen sprang jag en kvällsrunda på 11 kilometer i schysst tempo (runt 4:50 min/km), och känslan var ”ja just det, det var så här härligt det var att springa, det hade jag nästan glömt bort”. Mitt självförtroende hade återvänt, och lusten var på väg tillbaka.

I tisdags förmiddag tog jag cykeln till Härlanda tjärn, där jag mötte upp Robert för ett intervallpass tillsammans. När Göteborg Running Club nu har sommaruppehåll har de vänligheten att varje tisdag publicera en ROD (Run of the day) i sin Facebook-grupp, ett förslag på intervallpass att genomföra på egen hand eller ihop med andra. Robert och jag plockade ett sådant pass – ett stegintervallpass – och körde igång. Upplägget var enkelt, men tufft: först fem minuters uppvärmningsjogg, och sedan intervaller 1 minut – joggvila 30 sekunder – 2 minuter – vila 1minut – 3 minuter – vila 90 sekunder – 4 minuter – vila 2 minuter – 5 minuter – vila 120 sekunder – 5 minuter – vila 120 sekunder – 4 minuter – vila 2 minuter – 3 minuter – vila 90 sekunder – 2 minuter – vila 1 minut – och sedan 1 minuts intervall, och några minuters nerjogg. Allt som allt är passet 50-55 minuter, och ordentligt ansträngande – och kul.

Senare den dagen började jag känna av ontet under höger fot. Jag försökte vifta bort det, men när jag morgonen därefter steg ur sängen kunde jag knappt stödja på foten. Jag hopphaltade ut i köket för att göra morgonkaffet. Medan bryggaren puttrade på undersökte jag min fot. Den var varm och lätt svullen, och senan som löper under foten var spänd som en pilbåge. Jag kunde inte sätta ner foten naturligt utan att det gjorde ordentligt ont.

Jag gjorde det enda rätt: jag frågade Doktor Google vad som kunde vara grejen. Han hade en massa att säga. Först och främst: det du fått är en överbelastningsskada, och är vanlig hos löpare som antingen ökar träningsmängden eller börjar springa mycket på framfoten (jag faller i det här fallet in i den senaste kategorin). Skadan kallas för plantar fasciit, PF, och många sätter likhetstecken med hälsporre. Vad jag kan förstå är PF och hälsporre inte riktigt samma grej; hälsporre är det kalkhorn som växer ut från hälen, medan plantar fasciit innebär att senan under foten är inflammerad (också mycket vanligare än hälsprre). PF är ett slags förstadie till hälsporre, om jag har fattar det rätt.

När jag först läste om hälsporre blev jag helt knäckt. Det kan ta flera år innan det går över, stod det, och i många fall är sprutor, behandlingar eller en operation det enda som hjälper. Dessutom började Doktor Google med att ge mig det enda råd jag inte vill lyssna till: vila till det känns bra igen. Vila? Jag vill inte vila. Jag vill springa.

Jag såg allt i svart där ett tag; tänkte att nu går den där drömmen om att fortsätta springa i kras. Glöm sommarens alla löprundor, glöm halvmaran i Malmö, glöm Midnattsloppet, glöm allt. Fan, fan, fan. Det gick inte – trots att jag gärna ville – att förneka att det gjorde rejält ont i foten. Men vad kunde jag göra? En hel del, skulle det visa sig.

Vila. Jag bestämde mig för att ta en dag i taget (klokt!), istället för att ta ut hela förlusten i förskott. När man har ont i foten, då ska man inte träna löpning, så enkelt är det.

Stretcha. Det visade sig finnas en hel massa övningar för att stretcha fotens muskler och vadmusklerna (som ju hänger ihop). I början gjorde det sjukt ont, senan var inflammerad och spänd, men genom att göra den där korta stretchen flera gånger varje dag har det långsamt blivit bättre.

Tejpa. För att avlasta foten går det att tejpa den. Jag trodde ärligt talat inte att lite tejp kunde göra någon större skillnad, men jag gav det ett försök, och är övertygad om att det har bidragit till att det redan känns bättre.

Det vill sig inte riktigt med löpningen för mig just nu. Jag kämpar med lusten – och mot halsontet. Hela veckan har jag haft ont i halsen och känt mig allmänt hängig. Och halsont betyder obönhörligen detta: ingen löpning. Så jag har med sorg fått ställa in ett, två, tre planerade pass. Nu börjar det kännas bättre, och jag hoppas kunna springa på tisdag igen. Men allt är inte jobbigt och ömmande. Att bli tvingad till vila har fått positiva effekter:

1. Jag saknar att springa. Det tror jag är bra ibland.

The first cut is the deepest, sjunger Cat Stevens. 

Kanske tänkte han, när han skrev den låten, på något kronologiskt märkligt sätt, på mitt träningspass på lunchen idag. Det är åtminstone så det känns, och har känts de senaste veckorna. Efter Göteborgsvarvet har jag tagit först en frivillig och sedan en ofrivillig vila. Lusten och självförtroendet fick sig en knäck. Jag började på allvar tror att jag inte kunde springa, att jag inte skulle orka eller kroppen inte skulle vilja nästa gång jag gav mig ut igen. Lite som att resa sig efter att en relation har gått i kras, så känns det (men bara nästan).

Sedan kom halsen. Jag fick ont där, som ett brev på posten, och kroppen kändes liksom inte alls på humör. Och löpare med ont i halsen ska ta det försiktigt (och med försiktigt menar jag: inte springa alls). En dunlätt förkylning går att springa med, men inte ont i halsen. Så det fick bli vila.

Det har därför gått fjorton dar sedan jag snörade på mig löparskorna. Då: dagen för varvet, och jag sprang 4-5 kilometer i 27 grader (värme, ej lutning). Nu: 6 kilometer i 21 grader. Och solen stod precis mitt på himlen. Just en "smart" omstart.

Jag var en smula nervös när jag gav mig ut. Skulle lusten, steget, flåset finnas kvar? Jag tänkte: den här rundan behöver inte gått fort. Jag stängde av tidscoachingen på Runkeeper (den skulle bara komma att stressa mig). Och jag tänkte: ut nu och hitta känslan och självförtroendet.

Det har gått över en vecka sedan jag bröt GöteborgsVarvet. Jag har tänkt detta:

Dagarna efter varvet har varit underliga. Jag har varit orkeslös, haft ont i halsen och känslan av något skräp i kroppen. På samma gång som jag har varit sugen på att springa igen har jag känt ett motstånd och en olust. Det har nog – på alla sätt – varit vettigt att ta den där planerade veckan med bara vila, för att hitta lusten på nytt. Mitt självförtroende inför löpningen har fått sig en knäck. Nu gäller det att vinna tillbaka känslan.

Om allt hade gått enligt planen hade mitt nästa mål med löpningen varit Midnattsloppet i Göteborg den 24 augusti. Nu känns det betydligt viktigare (och roligare) att ta revansch på Malmö halvmaraton två veckor tidigare. Jag är anmäld och ser redan nu fram emot loppet. Banan är rätt så flack, så mitt realistiska mål kvarstår: under 1 timme och 45 minuter.