#doktor google

“Canım, yarın bir doktora gidelim, ben galiba kanserim.” Ocağın yansın Doktor Google!

“Canım, yarın bir doktora gidelim, ben galiba kanserim.” Bilgisayar başından kalkan gittikçe daha çok sayıda insan bu ve benzeri cümleler kurmaya başladı. Hem bizi hem sevdiklerimizi üzen gizli bir salgın internet aracığıyla hızla yayılıyor: Siberkondri ya da e-hastalık hastalığı…

(more…)

Det här halsontet som jag har dragits med har verkligen – och är – verkligen både envetet och efterhängset. Det har gått tre-fyra veckor nu, och det har fortfarande blivit helt helt bra. Det är såpass att jag vågar löpträna ordentligt på nytt, och under andra halvan av juni fick jag till några bra rundor (några milrundor och ett tufft backintervallpass). Förra söndagen sprang jag en kvällsrunda på 11 kilometer i schysst tempo (runt 4:50 min/km), och känslan var ”ja just det, det var så här härligt det var att springa, det hade jag nästan glömt bort”. Mitt självförtroende hade återvänt, och lusten var på väg tillbaka.

I tisdags förmiddag tog jag cykeln till Härlanda tjärn, där jag mötte upp Robert för ett intervallpass tillsammans. När Göteborg Running Club nu har sommaruppehåll har de vänligheten att varje tisdag publicera en ROD (Run of the day) i sin Facebook-grupp, ett förslag på intervallpass att genomföra på egen hand eller ihop med andra. Robert och jag plockade ett sådant pass – ett stegintervallpass – och körde igång. Upplägget var enkelt, men tufft: först fem minuters uppvärmningsjogg, och sedan intervaller 1 minut – joggvila 30 sekunder – 2 minuter – vila 1minut – 3 minuter – vila 90 sekunder – 4 minuter – vila 2 minuter – 5 minuter – vila 120 sekunder – 5 minuter – vila 120 sekunder – 4 minuter – vila 2 minuter – 3 minuter – vila 90 sekunder – 2 minuter – vila 1 minut – och sedan 1 minuts intervall, och några minuters nerjogg. Allt som allt är passet 50-55 minuter, och ordentligt ansträngande – och kul.

Senare den dagen började jag känna av ontet under höger fot. Jag försökte vifta bort det, men när jag morgonen därefter steg ur sängen kunde jag knappt stödja på foten. Jag hopphaltade ut i köket för att göra morgonkaffet. Medan bryggaren puttrade på undersökte jag min fot. Den var varm och lätt svullen, och senan som löper under foten var spänd som en pilbåge. Jag kunde inte sätta ner foten naturligt utan att det gjorde ordentligt ont.

Jag gjorde det enda rätt: jag frågade Doktor Google vad som kunde vara grejen. Han hade en massa att säga. Först och främst: det du fått är en överbelastningsskada, och är vanlig hos löpare som antingen ökar träningsmängden eller börjar springa mycket på framfoten (jag faller i det här fallet in i den senaste kategorin). Skadan kallas för plantar fasciit, PF, och många sätter likhetstecken med hälsporre. Vad jag kan förstå är PF och hälsporre inte riktigt samma grej; hälsporre är det kalkhorn som växer ut från hälen, medan plantar fasciit innebär att senan under foten är inflammerad (också mycket vanligare än hälsprre). PF är ett slags förstadie till hälsporre, om jag har fattar det rätt.

När jag först läste om hälsporre blev jag helt knäckt. Det kan ta flera år innan det går över, stod det, och i många fall är sprutor, behandlingar eller en operation det enda som hjälper. Dessutom började Doktor Google med att ge mig det enda råd jag inte vill lyssna till: vila till det känns bra igen. Vila? Jag vill inte vila. Jag vill springa.

Jag såg allt i svart där ett tag; tänkte att nu går den där drömmen om att fortsätta springa i kras. Glöm sommarens alla löprundor, glöm halvmaran i Malmö, glöm Midnattsloppet, glöm allt. Fan, fan, fan. Det gick inte – trots att jag gärna ville – att förneka att det gjorde rejält ont i foten. Men vad kunde jag göra? En hel del, skulle det visa sig.

Vila. Jag bestämde mig för att ta en dag i taget (klokt!), istället för att ta ut hela förlusten i förskott. När man har ont i foten, då ska man inte träna löpning, så enkelt är det.

Stretcha. Det visade sig finnas en hel massa övningar för att stretcha fotens muskler och vadmusklerna (som ju hänger ihop). I början gjorde det sjukt ont, senan var inflammerad och spänd, men genom att göra den där korta stretchen flera gånger varje dag har det långsamt blivit bättre.

Tejpa. För att avlasta foten går det att tejpa den. Jag trodde ärligt talat inte att lite tejp kunde göra någon större skillnad, men jag gav det ett försök, och är övertygad om att det har bidragit till att det redan känns bättre.