JOURNAL.

Jag tog mig samman och snodde ihop ett bidrag till GP:s debattsida. Det är som synes både satiriskt och oförskämt. Min underliggande poäng är att det inte spelar någon som helst roll vilket alternativ som hade beslutats - väldigt många göteborgare hade varit rasande ändå. Debattredaktionen svarade lakoniskt: Hej, tack för erbjudandet. Vi prioriterar andra texter denna gång. Här är vad dom tackade nej till: --

Som infödd göteborgare med över 60 år på nacken och statistiskt två decennier kvar att leva måste jag ta bladet från munnen och ventrikulera min upprördhet. 

Gårdalänken måste stoppas! Den är en fullständig katastrof för Göteborg. Massor av träd kommer att få sätta livet till, bilköerna blir fruktansvärda och mycket talar för att de historiska kvarteren där Sonya Hedenbratt bodde granne med gamla Vauxhall kommer att påverkas negativt.

Gårdalänken hotar allt som Göteborg av tradition står för: goa gubbar, grusmatcher på Heden och halv special.

Jag och många med mig har genomskådat Gårdalänken som en komplott från politiker och korrumperade tjänstemän. Med Trafikverket som megafon sprider dom lögnaktig propaganda. Sanningen är att förberedelserna inför och byggandet av Gårdalänken tuggar i sig skamlöst mycket av våra skattepengar, till ingen nytta för någon. Ändå sprids inte informationen till de som drabbas, den bredare allmänheten, förrän flera år senare när många beslut redan är fattade. Nyttan står inte alls i proportion till kostnaderna. Och de förstör ju vår fina stad under många år med allt grävande. Enorma schaktmassor ska flyttas, byggnader ska rivas, träd ska sågas ned eller flyttas.

Man skulle ju inte bli lika irriterad om dom kunde bygga utan att det störde, men icke sa Nicke. Föga imponerande, faktiskt.

Jag tror att många med mig är trötta på Gårdalänken redan nu. Och då har själva grävandet inte ens påbörjats. Men länken ligger som en våt filt över andra viktiga frågor i stan. Hur går det till exempel med rekonstruktionen av gamla fina Swing-O-Plan?

Gårdalänken har beslutats över våra huvuden. Det är helt odemokratiskt att hänvisa till representativ demokrati när den inte representerar det som alla tycker, särskilt när det gäller Gårdalänken. Därför måste vi rädda undan Göteborg från en total katastrof, värre än digerdöden och spanska sjukan tillsammans. I längden kan inte Göteborgs politiker negligera fakta eller experter.

Jag satt på kondis häromdan med en go gäng pensionerade ingenjörer och fritidsplanerare. På mindre än en timma hade vi skrivit en massa bättre alternativ på servetterna. Sen röstade vi i god demokratisk ordning. Vinnaren blev Göstas idé om en ny centralstation vid dom gamla lokstallarna på Sävenäs. Helt idealiskt, gångavstånd till både SKF och Östra kyrkogården. Vad är problemet? Inget.

Men så fick jag höra av en med internet att det tydligen finns ett annat förslag som kallas Västlänken och som ska gå mitt i stan. Under jord, i blålera och jävelskap och med stationer vid Liseberg och Haga och dessutom rulltrappor överallt.

Som om det skulle vara så mycket bättre. Det blir ju ändå katastrof för oss göteborgare.

Egentligen spelar det ingen roll vilka alternativ och nymodigheter som lanseras, med linbanor och självkörande bilar och förtätning och gôrhöga hus överallt. Om sånt hade varit bra hade vi ju uppfunnit det för längesen.

Idag skulle Harry Westgårdh ha fyllt 90 år om inte hjärtat stannat så onödigt tidigt som det gjorde. Sommaren 1964 gick han ur tiden och efterlämnade en alltför ung änka och två pojkar med skrubbsår på knäna och – åtminstone för min del – ett stort hål inuti kroppen.

Jag ska försöka att inte bli för sentimental och ledsen. Det är längesen nu. Sommaren 1964. Vi åkte på semester till Jylland. Han dog på sjukhuset i Frederikshamn. ”It’s All Over Now” med Rolling Stones var sommarens hit. Vi tog oss vidare in i hösten och ett liv som efterhand och så sakteliga kom att bli riktigt fint även om han fattades.

Min pappa föddes 1927 och dog 1964. Han blev 37 år. Jag överlevde honom för längesen. Om han hade fortsatt leva hade vi kanske haft kalas i helgen. Inte idag, men troligtvis på söndag. Möjligen på ett äldreboende, men kanske i ett riktigt hem. Det kan man bara fantisera om. Hans egen pappa blev bara 62, så oddsen kanske talar emot hela tanken. Men om – om han hade fått försöka blåsa ut nittio ljus på en jordgubbstårta i kretsen av oss andra, då hade han haft mycket att se tillbaka på.

När jag tänker på honom är det oundvikligt att fundera över allt vi kunde fått vara med om tillsammans.

Vi hade sett fotbolls-VM 1966. Han hade hört Sgt Pepper från min grammofon. Han hade fått se mig stå i mål. Han hade fått träffa mina vänner. Jag hade fått skäll och beröm. Vi hade kanske bott i ett hus. Han och mamma hade åkt på semester. Månlandningen. Vad hade vi haft för bil? Kanske övningskörde han med mig? Han hade blivit farfar fyra gånger. En av ungarna fick hans förnamn. Vi hade nog druckit whisky för att fira. Kanske åkte vi på en resa 1991 när han just blivit pensionär och jag blivit pappa för andra gången. Murens fall. Klimatförändringarna. Flyktingkrisen. Allt som händer nu. Vad hade han tyckt? Hade vi varit överens?

Det är omöjligt att veta och det spelar inte längre någon roll. Han finns inte längre. Det var längesen han dog men livet blev riktigt jäkla bra trots att vi inte fick gå bredvid varann längs tillvarons stigar och avenyer. Det är så mycket jag önskar att vi hade fått dela, men som sagt: it’s all over now och det blev ingen födelsedagstårta. Sånt är livet, och döden. Jag ville mest säga grattis. Vi tänker på dig.

FAVORIT I REPRIS: 18 oktober 2005 - för snart tolv år sedan - skrev jag en krönika i Aftonbladet, med rubriken “Bob Dylan får aldrig ta emot Nobelpriset”. Jag hade fel, men det insåg jag inte förrän idag då min nyanställde arkivarie hittade nedanstående text någonstans i den digitala källaren. Känn historiens vingslag! “Igår kom den rättmätige litteraturpristagaren till Stockholm. Bob Dylan gav konsert i Globen. Svenska Akademiens aderton plaststolar lyste tomma på läktaren.

För Dylan är Dylan och litteratur är litteratur, och i akademiens dammiga värld är det oförenligt. Att Dylan är en av den handfull konstnärer som påverkat flest människor under hela 1900-talet räcker inte. En krullhårig elgitarrpoet från USA kan inte få världens högsta litterära utmärkelse. Inte ens vid 64 års ålder och efter mer än fyra decennier av oavbrutet skapande.

Synd, annars finns det gott om skäl att belöna Dylan:

För hans arbete som, rikt på ideer och fyllt med frihetens ande och sökandet efter sanning, har utövat en vidsträckt påverkan på vår tid. Som i oräkneliga skepnader porträtterar outsiderns överraskande inblandning. Som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama.

Eller varför inte för hans realistiska och fantasifulla skrivande, som kombinerar medkännande humor och skarp social uppfattningsförmåga.

Det där var motiveringarna för i tur och ordning litteraturpristagarna Jean-Paul Sartre, J.M. Coetzee, Wole Soyinka och John Steinbeck så som de formulerats av Svenska Akademien.

Till och med 1901 års formulering skulle gå att återanvända på Dylan: ”Som uppskattning för hans poetiska skapande, som vittnar om hög idealitet, konstnärlig perfektion och en sällsynt kombination av både hjärtats och intellektets kvaliteter”.

Så sa man om Sully Prudhomme. Den idag så välkände världsförfattaren. Som påverkat så många av oss.

Nog om det. Innan vi skiljs åt måste vi tala om kyckling. Kyckling är vår tids svar på artonhundratalets potatis. Vart man än går för att mätta magen möts man av ett erbjudande om kyckling, kyckling, kyckling.

Den kommer att bli vår död. Inte på grund av campylobacter eller fågelinfluensan. Utan helt enkelt för att det är så fruktansvärt tråkigt. Vi kommer att dö av tristess.

Buddy Holly har alltid stått i skuggan av Elvis, Chuck, Jerry Lee och Little Richard när rockens founding fathers diskuterats - ända tills igår då Bob Dylan helt otippat valde att göra honom till portalfigur i sin makalösa Nobel-föreläsning.

"If I was to go back to the dawning of it all, I guess I’d have to start with Buddy Holly. Buddy played the music that I loved – the music I grew up on: country western, rock ‘n’ roll, and rhythm and blues. Three separate strands of music that he intertwined and infused into one genre. One brand."

En självklar anledning till Buddys baksätesposition är givetvis hans korta karriär, från skivdebuten 1956 till flygkraschdöden 1959 (the day the music died). Under de tre åren brann han som en supernova, sprutade ut hits och turnerade över hela USA men även i Australien och Storbritannien där han gjorde 50 gigs på 25 dagar.

På hans gravsten i hemstaden Lubbock finns förutom namnet Charles Hardin Holley även en ingraverad Fender Stratocaster.

Dylan igen:

"I was only six feet away. He was mesmerizing...//...Then, out of the blue, the most uncanny thing happened. He looked me right straight dead in the eye, and he transmitted something. Something I didn’t know what. And it gave me the chills."

Naturligtvis blev jag överlycklig då Emmanuel Macron slog Marine Le Pen i kampen om jobbet som republikens president. Jag är fullt medveten om att det ingalunda betyder spiken i kistan för Front National, men valresultatet blev en skön och lugnande tablett för oss som fortfarande tror på frihet, jämlikhet och broderskap.

Jag blev så glad att jag kanske blev naiv på kuppen och började drömma om hur Frankrike blir en vägvisare mot en bättre värld – eller åtminstone ett fortfarande beboeligt Europa där det brunsvarta målas över i rött, vitt och blått. Där en vettig och målinriktad politik förenar ekonomisk och social rättvisa med dynamisk utveckling inom näringsliv, kultur och mänskliga värden.

Eftersom jag är född under en lycklig stjärna och – liksom du som läser detta – tillhör toppen på den globala pyramiden i både ekonomi och livskvalitet; eftersom det är så fint har jag haft förmånen att tillbringa många och långa perioder i La Belle France. Naturligtvis har jag därmed handlat kött, beställt drinkar, druckit vin, spelat petanque, ätit middag och på andra sätt umgåtts med människor som utan att tveka lade sin röst på extremhögern i helgen som gick.

Rent statistiskt är det rimligen så, särskilt som vi ofta hamnat i den södra delen av landet där nationella fronten är som starkast och har sitt ursprung.

Så länge dom inte har stämpel i pannan eller partisymbolen tatuerad på kroppen är det inte så lätt att veta. På samma sätt som man nog gör bäst i att inte gissa sverigedemokrater efter utseende, klädstil eller dialekt.

”It’s the economy, stupid”, löd partistrategens nyckelreplik när Bill Clinton vann valet 1992. Samma basala insikt gäller givetvis även i både Frankrike och Sverige. Det effektivaste sättet att vaccinera väljare är att ge dem arbete och välfärd. Jag hoppas innerligt och tror optimistiskt att Emmanuel Macron har möjlighet att göra sig själv historisk, Le Pen hysterisk och Europa euforiskt (eller åtminstone gladare än på länge).

Det är inte händelsen i sig som skrämmer mig mest, oavsett om jag råkar bli påkörd i trafiken eller skadas i ett terrorattentat.

Det är heller inte rädslan för skammen när man rullas in på akut operation och vårdpersonalen upptäcker att man har fartränder i kalsongerna.

Det mest skrämmande vore det som hände på Drottninggatan i Stockholm och på tusentals ställen över hela världen där människor drabbats av vår tids nya slags övergrepp – att i sin svåraste stund bli fotograferad av så kallade medmänniskor.

Jag har sluppit se bilderna från Drottninggatan, men jag vet att de har publicerats i olika rövhål på den stora sociala medier-kroppen. Människor har alltså inte bara nedlåtit sig att ta bilder på de skadade. De har dessutom haft den kriminellt dåliga smaken att göra sina vidriga bilder tillgängliga för allmänheten.

På samma sätt som det skryts om läckra måltider, läskande drinkar och lyxiga resmål skryts det nu alltså med att man kommit tillräckligt nära för att i hög upplösning fånga blodet och hjärnsubstansen kring en död eller döende människa.

Kränkningen är hundraprocentig. Den skadades integritet är inte värd någonting. Han eller hon som ligger där är fritt villebråd för oss andra att avbilda med våra smartphones, på samma sätt som folk idag uppenbarligen ser det som en mänsklig rättighet att när som helst ta bilder på andras husdjur, ungar, bostäder eller klädstilar.

Men gränsen mellan att fota någon annans gulliga hund och att ta bilder av döda offer för attentat och olyckor – den borde vara mänskligt oöverstiglig.

Om man inte förstår var gränsen går kan man lika gärna lägga sig ner och dö.

Om jag säger ”gammal popmusik”, hur långt tillbaka i tiden hamnar du då? Själv brukar jag landa någonstans i mitten av 1950-talet med folk som Elvis, Chuck, Peggy Lee och Roy Orbison. Min bild av tid är linjär, och gärna i form av en väg eller en tågräls där jag står vid sidan av och uppe på en liten kulle.

Sikten sträcker sig oftast 50-60 år tillbaka, alltså motsvarande min egen levnad. Längre bort kröker sig rälsen (eller vägen) en aning och börjar även slutta svagt. Med kikare och lite skärpning kan jag ibland se hela vägen tillbaka till slutet av 1800-talet då min morfar föddes.

Om man säger ”gammal musik” är det enkelt att slänga fram den klassiska, med Mozart och Beethoven. Alla vet ju dessutom att dragspelsmusik är väldigt gammal. Men popmusik? Den började väl med Elvis eller Beatles eller Michael Jackson – beroende på hur gammal man själv är?

Ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av gammal musik. Det betyder inte att jag inte bryr mig om dagens musik och artister – bara att jag gillar att följa trådarna tillbaka i historien.

Häromdagen löpte jag linan ut, hela vägen tillbaka till 1917. Resultatet blev ”100 Years of Pop Music”, en Spotify-lista med hundra låtar från lika många år.

Här kan den intresserade – eller nördige som den gängse anklagelsepunkten lyder – följa populärmusikens utveckling från första världskriget till idag. Från knastriga och burkiga inspelningar utgivna på bräckliga 78-varvare i shellack via vinylsinglarna på 50- och 60-talet till det digitala genombrottet i slutet av 1980-talet. Ljudkvaliteten varierar, liksom sångstilen, instrumenten och sättet att spela. Men själva kärnan, att hålla lyssnaren i ett fast grepp i några minuter, är densamma då som nu.

När jag började var jag osäker på om det ens kunde finnas musik från första världskriget på Spotify. Det finns faktiskt en hel del. Al Jolson är välkänd för de flesta, men jag tror inte särskilt många idag är bekanta med t.ex. Henry Burr, som i efterhand förärats epitetet ”The First King of Pop”. Hans känslosamma ballad ”My Buddy” från 1922 låter kanske corny vid en första genomlyssning, men snart nog framstår den som tidlös och bra. Det var närmast självklart att både Frank och dottern Nancy Sinatra skulle göra sina egen tolkningar.

Minst en gång i månaden under de senaste åren har jag tänkt att snart kommer dagen då Chuck Berry lämnar jordelivet. Det är ju så det funkar nu för tiden. Gamla favoriter och hjältar står på kö till pärleporten och är man född 1927 kan omvärlden ana vad som komma skall.

Jag blev alltså inte överraskad av dödsbudet.

Men en värld med Chuck Berry är bättre än en värld utan Chuck Berry. Därför bör alla vi som älskar rockmusik lyfta på hatten i vördnad inför mannen som drog upp ritningarna, byggde scenen och let it rock. Chuck Berry hade tänkt utbilda sig till frisör men blev istället chefsarkitekten bakom det som vi idag känner som rock & roll. Sedan mitten av 1950-talet har blåkopiorna studerats, kopierats och imiterats av hundratals band och artister.

Under det senaste dygnet har kondoleanserna strömmat in. Rolling Stones lät meddela:

"The Rolling Stones are deeply saddened to hear of the passing of Chuck Berry. He was a true pioneer of rock & roll and a massive influence on us. Chuck was not only a brilliant guitarist, singer and performer, but most importantly, he was a master craftsman as a songwriter. His songs will live forever."

Springsteen twittrade: "Chuck Berry was rock's greatest practitioner, guitarist, and the greatest pure rock & roll writer who ever lived."

Rod Stewart konstaterade: "It started with Chuck Berry. He was more than a legend; he was a founding father. You can hear his influence in every rock & roll band from my generation on.”

För egen del har jag älskat Chuck Berry sedan 1964 (möjligen till och med 1963) då jag som kortbyxklädd käck gosse hörde ”Memphis, Tennessee” på melodiradions Tio i Topp. På den tiden var jag oförmögen att förstå och tolka innebörden i berättelsen, där man först i sista versen inser att låten handlar om en saknad dotter efter en uppslitande skilsmässa.

När jag som vuxen och engelsktalande kunde ta in hela storyn vidgades bilden av Chuck Berry till närmast globala proportioner.

Idag används begreppet ”storytelling” inom allt från marknadsföring till stadsplanering eller kläddesign. Chuck Berry berättade storys i form av låtar på max 3 minuter, oftast kortare. Berättelsen om Marie i Memphis gick i mål på 2 minuter och 25 sekunder. Det sägs ju att en äkta mästare känns igen på sin förmåga att hantera ett begränsat format, och Chuck Berry var ett levande bevis ända till igår. Hans bästa låtar är extremt komprimerade noveller, romaner, filmer, ja faktiskt stundtals konstverk.

Fem exempel:

1. Sagan om den fattige pojken som inte kunde läsa – men som han kunde spela gitarr!

2. Reportaget om rallarna som flydde för livet när lokföraren tappat kontroll över tåget.

3. Reseberättelsen om grabben som slutligen kunde ringa hem och berätta att han var framme i det förlovade landet.

4. Nyhetsartikeln om sheriffen i Indiana och jakten på de kappkörande galningarna i två snabba bilar.

5. Novellen om de nygifta tonåringarna och deras partyliv i den nya lägenheten.

August Strindberg kick-startade sitt magnum opus med den (i Sverige) världsberömda meningen om han som kom som ett yrväder en aprilmorgon. Det är tveksamt om Chuck Berry någonsin läst Hemsöborna, men det är tveklöst att han behärskar konsten att dra in lyssnaren i dramatiken redan i första meningen. Så här börjar Brown Eyed Handsome Man: ”Arrested on charges of unemployment he was sitting in the witness stand”.

Killen blev alltså arresterad för att han var arbetslös. Klart man blir nyfiken, och nyfikenheten minskar inte när domarens fru ringer upp distriktsåklagaren och förklarar att han ska släppa den där brunögde mannen, om han vill behålla sitt jobb…

Eller den här:

När jag klev på bussen och hittade ett ledigt säte såg jag plötsligt kvinnan som borde bli min blivande fru ute på gatan. Jag skrek till chauffören att stanna bussen.

Det är ju Hemingway. Det är stor litteratur. Det är historieberättande av högsta rang. Det är Chuck Berry.

Klockan är halv åtta på kvällen. Det är beckmörkt ute. Jag sitter vid köksbordet och känner hur en mancold knackar mig på axeln. Visualierar mig liggande i badkaret med den nya boken. Vill verkligen inte gå ut. Min fru steker pannbiff. Det luktar gudomligt.

Men my precious vinner. My precious Pustervik.

Jag kastar på mig ytterkläder och rusar nerför gatan, hoppar på en vältajmad spårvagn och bara minuter senare är jag på plats för att se americanaprinsen Aaron Lee Tasjan göra en superb och intim spelning inför ett hundratal personer. Han vinner oss en efter en, och mot slutet är allt strålande varmt och kärleksfullt och roligt.

Tömmer glaset, säger hej då till Peter och Peo och Lasse och Peter, skakar hand med artisten och hoppar ombord på spårvagnen.

Svårare än så är det inte när man har en suverän rockklubb i närområdet. Det är livskvalitet med guldkant. Jag är så glad för Pustervik och för Woody West som outtröttligt och generöst bjudit mig på så mycket fantastisk musik genom åren. Göteborg vore en väldigt mycket sämre stad utan dessa eldsjälar, och jag vore en fattigare människa utan musiken.

Att betrakta den amerikanska politiken är som att sitta hjälplös i en eka och se Titanic styra rakt mot isberget. Under sex decennier på jorden är det mycket oro och elände man tvingats följa i nyheterna – från Kubakrisen och JFK till ryska ockupationer, balkankrig och den eviga tragedin längs Gazaremsan.

Men inget har skrämt mig så som Orange Hitler och hans grabbar i det ovala omklädningsrummet. Aldrig i min livstid har världen känts så på bristningsgränsen som idag. Jag vaknar varje morgon och sträcker mig efter mobilen. Vad har han gjort sönder medan jag sovit? Vilka nya skräckexempel ur homo sapiens har han gjort till makthavare under natten? Vilka vansinniga utspel? Hur många steg närmare fullskalig fascistisk diktatur?

Och hur nära en värld där ingen av de traditionella stormakterna längre kan sägas representera något slags demokrati. Det skrämmer mig mest av allt; katten på råttan, råttan på dominobrickan och brickan serveras för både LePen och Åkesson.

Det minst dåliga med Trump som VD för Amerika är förhoppningsvis att motståndet växer fortare än återgången till medeltiden, och att en ny demokratisk rörelse förmår att mobilisera. Andelen unga väljare (18-29 år) som röstade på Clinton var nära dubbelt så många som de generationskamrater som valde Trump. Om 4 år kommer många av höstens äldre Trump-fans att ha lämnat byggnaden, samtidigt som miljontals väljare tagit sitt förnuft tillfånga och insett att kejsaren faktiskt var både naken och galen.

Jag har vuxit upp med USA som både trygghet, irritationsmoment och förebild. Agerandet som världspolis har förvisso alltid kunnat kritiseras, men att kavalleriet stått på demokratins sida har jag tagit för givet. Tills nu. När spelplanen snurrat 180 grader och historiens kallaste vingslag får Frihetsgudinnan att huttra och oss andra att rysa.

På en mer personlig nivå är magin bruten. Så mycket av det jag så länge har gillat, uppskattat och älskat med USA har blivit ointressant, bitvis motbjudande.

Till och med mina älskade Chuck Berry-låtar låter plötsligt som alternativ fakta, lögn och newspeak.

Jag har alltid gillat Tony Bennett, men inte tillräckligt för att släppa fram honom ur Frank Sinatras skugga. Nu är det dags. Ju mer jag läser och lär om Tony, desto större framstår han – både som artist och människa. Faktum är att jag är stum av beundran för en man vars levnad närmast saknar motstycke.

Men först en reflektion: jag blir mer och mer övertygad om att man faktiskt kan ”höra” en människas karaktär genom hens röst. I fallet Tony har jag alltid tyckt mig höra en god människa, en humanist, en högst respektabel representant för mänsklighetens bästa sidor. Han utstrålar mer värme än Sinatra (som ändå glöder rätt bra), hans äkthet är totalt övertygande och hans famn känns gränslös.

Han fyllde 90 år i somras. För två år sedan turnerade han med Lady Gaga för fulla hus i USA och Europa. Helt overkligt.

Anthony Dominick Benedetto föddes 1926 i stadsdelen Astoria i Queens. Pappa John var specerihandlare, mamma Anna sydde kläder. Uppväxten var fattig, depressionen tvingade folk på knä med en stenhård politik som gjorde unge Tony till livslång demokrat. Det är liksom ingen tvekan om hur han röstar i presidentvalet. Han har aldrig tvivlat på sin politiska hemvist.

När pappan blev sjuk och dog drogs tumskruvarna åt ytterligare. Tony var tio år gammal och hade just gjort sitt första stora framträdande, sjungande bredvid borgmästare Fiorello La Guardia när den nya Triborough Bridge över East River invigdes. Borgmästaren klappade den duktige pojken på huvudet. Ett erkännande, men knappast en tröst.

I skolan var det teckning och konst som gällde, och Tony hoppades på en framtid i reklambranschen. Han började på New York's School of Industrial Art men tvingades hoppa av redan som 16-åring. Mamman och syskonen behövde honom som familjeförsörjare.

18 år gammal blev han inkallad i armén. Andra världskriget gick mot sitt blodiga slut. Tony Bennett stred och sköt sig genom Frankrike och in i Tyskland. Han svalt och frös, nedgrävd i marken medan tyskarna pepprade desperat. Tony undkom döden med en hårsmån flera gånger om. I krigets slutskede var han med och befriade ett koncentrationsläger.

Kriget gjorde honom till hängiven pacifist. Han beskrev det som en permanent mardröm, ”som att sitta på första raden i helvetet”.

Tony stannade i Tyskland med de amerikanska trupperna. Han omplacerades till en underhållningsbataljon och fick äntligen sjunga igen. Tills han gjorde misstaget att äta middag med en gammal kompis från high school. En svart man. Tony bestraffades och kommenderades att dokumentera utgrävningar av lik i gravar.

Till slut fick han komma hem. Han använde arméns magra ersättning för att studera sångstilen bel canto, som lärde honom att hålla rösten i form genom hela karriären.

Han var den sjungande servitören som alla gillade. Han blev upptäckt. Han åkte på turné med Bob Hope. Han fick sjunga in en skiva. Han fick kontrakt med Columbia Records. Han slog igenom och fick hits och fans. Han hade skrikande tonårstjejer när Beatles fortfarande gick i kortbyxor. När han gifte sig 1952 stod 2 000 sorgklädda flickor utanför St. Patrick’s Cathedral på 5th Avenue och grät tröstlöst.

”I Left My Heart In San Francisco” skrevs ursprungligen och bisarrt nog för att framföras av en operasångare. Låten föll i glömska fram till 1962 då Tony Bennett spelade in sin version. Den blev ingen hit, klättrade som högst till plats 19 på Billboard-listan. Idag är den en av de stora klassikerna. Pianointrot kan få en stimmig bar att tvärstanna i förväntan och glädje. Lyriken får vuxna män att gråta i whiskyn. Rösten får vuxna kvinnor att gråta. Små barn lystrar intuitivt. Hundar lägger sig tillrätta. Världen skimrar för ett ögonblick. Det är en makalös sång och det är Tony Bennetts stora paradnummer.

”I Left My Heart In San Francisco” finns i hundratals versioner; allt från superba tolkningar med Julie London eller Sammy Davis Jr. till funkspex med Bobby Womack och rena clownattacker från Bonzo Dog Doo Dah Band eller Frank Zappa. Alf Robertssons göteborgska version icke att förglömma.

Beatles genombrott och den brittiska popinvasionen blev ett tungt slag för Tony och hans kollegor. Marknaden förändrades, publiken decimerades. Skivbolaget pressade Tony att sjunga in en platta med tolkningar av samtida pophits. Inspelningarna gjorde honom fysiskt sjuk, på riktigt. Idag räcker det att se det rubbade psykedeliska omslaget för att känna äkta medlidande.

1965, när Beatles var som störst i USA, engagerade sig Tony Bennett i protesterna mot segregationen och rashatet i den amerikanska södern. När tiotusentals människor under ledning av Martin Luther King marscherat drygt åtta mil från Selma till Montgomery uppträdde Tony tillsammans med Harry Belafonte, Sammy Davis Jr. och Nina Simone på en enkel liten scen fjärran från nattklubbarnas Las Vegas. Han vägrade för övrigt också att uppträda i apartheidens Sydafrika. Det fanns en stark ryggrad under den mysigt v-ringade tröjan.

Det kostade på att ta ställning. Många amerikaner betraktade Tony som en kommunistisk förrädare, samtidigt som de skivköpande kidsen ägnade sig åt annat. Det gick snabbt utför. Skilsmässa, ekonomiska bekymmer, droger. Skivbolaget och managern sade upp bekantskapen. 1979 var Tony Bennett nära döden igen. Denna gång i form av en överdos kokain.

Han reste sig på sitt yttersta. Eller rättare sagt, hans son tog honom i kragen. Den misslyckade rockmusikern Danny Bennett blev pappas nye manager, och styrde upp skiten. På fem år sanerades både ekonomi, hälsa och relationer. Skivbolaget öppnade dörren och 1986 låg Tony på topplistorna igen.

Tiden sedan dess har varit ett veritabelt triumftåg. Den smarte sonen  såg till att farsan hamnade i rätt sammanhang, från Letterman och Conan O’Brien till genombrottet för MTV och framgångsrika duetter med de hetaste nya artisterna, år efter år. Tony fick en ny stor och uppskattande publik utan att kompromissa en millimeter med sin egen stil och smak. New York Times skrev: "Tony Bennett has not just bridged the generation gap, he has demolished it.”

Han uppträdde i leran på Glastonbury i oklanderlig kostym inför en hänförd publik. Han uppträdde tillsammans med Michael Jackson till stöd för Bill Clinton som president. Han gjorde minst 100 shower varje år. Han spelade in MTV Unplugged-skivan som sålde platinum och blev Grammys Album Of The Year.

Han var då 68 år gammal. Idag är han som sagt 90.

Han sjöng duett med Amy Winehouse. Det blev hennes sista skivinspelning. Tony blev den äldste levande artisten någonsin på Billboard-listan, men han tog Amys död lika hårt som han när Whitney Houston dött. Det ledde till ännu ett ställningstagande, denna gång för legalisering av droger under ordnade former.

Förra sommaren reste staden San Francisco en 2,5 meter hög staty av Tony Bennett utanför Fairmont Hotel högst upp på Russian Hill. Inför de inbjudna dignitärerna och den nyblivne 90-åringen framförde en ungdomskör ”I Left My Heart In San Francisco”, 55 år efter att han sjungit den för första gången på samma plats.

En cirkel slöts. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller när jag skriver dessa rader, tacksam över att sent men äntligen fattat att Tony Bennett inte står i Frank Sinatras skugga. Eller som Frank själv sa i en intervju med Life Magazine 1965:

"For my money, Tony Bennett is the best singer in the business. He excites me when I watch him. He moves me. He's the singer who gets across what the composer has in mind, and probably a little more."

Tony Bennett är 90 år gammal och har överlevt både andra världskriget, nöjesindustrins vassaste klor, ekonomisk ruin, narkotikamissbruk och fan vet allt annat.

Tony kan dö vilken dag som helst. Passa på att vara förberedd. Han har gjort 70 album och han är värd varje minuts uppmärksamhet. Och då har jag inte med ett ord berört hans måleri, med allt från eleganta teckningar till stora oljor… En sann konstnär och en stor människa.

Alexander Bard, Marit Paulsen, Kikki Danielsson, José González…Man gäspar ju käken ur led när man studerar listan över årets sommarpratare. Valet av Bert Karlsson har med rätta blivit starkt kritiserat, liksom den absurda Stockholmsdominansen. Men skadan är redan skedd. Den går dock att reparera till nästa år.

Här är 59 alternativa sommarpratare som tillsammans skulle kunna teckna en betydligt intressantare bild av Sverige, samhället, livet och drömmarna.

1.     En fjortonårig hästtjej

2.     En nyskild svetsare

3.     Hédi Fried, Livia Fränkel, Susanna Christensen eller Piotr Zettinger – någon av de fyra återstående svenskar som överlevde förintelsen

4.     En romsk tiggerska på Östermalm

5.     En sömngångare

6.     En sverigedemokrat i kommunfullmäktige på landsbygden

7.     En tjock kille som går i åttan

8.     En patologisk insändarskribent från Hisings-Backa

9.     Björn Olsson

10. En sjukskriven gubbjävel som langar flaköl till barn

11. Min fiskhandlare från Vietnam

12. En nagelskulptris

13. Ett medelålders mopedbud

14. En tonårig flykting från Syrien som sitter ensam på ett rum i Sorsele

15. En Tesla-ägare

16. En fattigpensionär som jobbat hela livet som glasblåsare

17. Den som bor längst norrut i hela Sverige

18. En persisk tjej som just gått ut gymnasiet med högsta betyg

19. Ett Jehovas vittne som ligger för döden

20. En golfande bilhandlare i Torekov

21. En idiot

22. Malena Ernman

23. Någon som cyklar minst 60 mil i veckan

24. En äldre snabbköpskassör

25. En livstidsdömd mördare

26. VD:n för Vansbro Sparkfabrik i Äppelbo

27. En kvinnlig brandman

28. En högerextrem bloggerska

29. En grävmaskinist som tänkt ut hela handlingen till en fantastisk roman

30. En ung kille som opererats för gomspalt

31. En mytoman

32. Jan Jörnmark

33. En gruvarbetare med mardrömmar

34. En boxvinsalkoholist

35. En helt vanlig offentliganställd 55-årig kvinna som är jättenöjd med sitt liv

36. En av bröderna Åhdén på gitarrmuseet i Umeå

37. En buktalare

38. Någon som lever som på 1800-talet

39. En pilot som aldrig riktigt blev nåt

40. En hipster i Sveg

41. En frivilligarbetare på ett grekiskt flyktingläger

42. En kvinna som aldrig går utomhus utan niqab

43. Någon som varit galen men gjort comeback

44. Den som kör Google-bilen på alla gator och vägar

45. En person som rent statistiskt är genomsnittssvensken

46. En thailändsk bärplockare

47. En svensk man som bor i Thailand varje vinter

48. En obotlig romantiker

49. En lillgammal kille i 15-årsåldern

50. Någon som samlar på psalmböcker

51. En elektriker som lever för att dansa bugg

52. En gammal vegan

53. Glenn Hysén

54. Två vuxna tvillingar

55. En akvarellmålande kulturkvinna

56. En pensionerad taxichaufför som berättar om sina längsta körningar och konstigaste kunder

57. En gubbe som inte kan sluta tälja gubbar

58. Ett grillbiträde som alltid jobbar natt

Jag brukar vara ganska restriktiv med att kritisera eller förlöjliga både politiker och tjänstemän i Göteborg. Det är så många andra som gjort det till en folksport, och jag är övertygad om att de flesta av ”våra styrande” är fullt vettiga människor som gör så gott dom kan (vilket i och för sig inte alltid räcker hela vägen).

Hur som helst. Nu är det kokta fläsket stekt. Eller rättare sagt grillat. Fast på tok för lite.

För någon månad sedan blev restaurangen Joe Farellis på Avenyn hotade med dryga böter om man fortsatte servera icke genomstekta hamburgare. Rare eller medium rare, som det heter i ursprungslandet.

Nu är det Burgersson som drabbas av samma hot, där bötesbeloppet är satt till 40 000 kronor för varje gång som stadens miljöförvaltning kan visa på att krogen varit olydig. Bötesbeloppet måste vara helt taget ur luften och är givetvis satt för att skrämma medburgarna till underkastelse.

Motivet till miljöförvaltningens korståg mot krogarna är omsorg om vår hälsa. Genom att äta sönderstekt köttfärs och samtidigt bära hjälm dubblar vi våra chanser att förbli friska.

Jag skulle heller inte äta en rare-stekt hamburgare.

På grillkiosken i Fläskeboda eller var som helst längs en svensk motorväg.

Däremot sätter jag gärna tänderna i en läcker och medium rare burger på någon av de riktigt bra krogar som breddat utbudet i Göteborg och andra större städer. Restauranger med ägare och medarbetare som stolt tävlar om att servera den bästa burgaren – och kan ta betalt därefter.

Och den bästa burgaren börjar med det bästa köttet.

Dagens ambitiösa hamburgerkrogar är – som jag uppfattat saken – synnerligen noga med kvalitet och hygien. Färskt lokalproducerat kött av högsta klass är i princip standard. ”Vi har bara kött från Gröna Gårdar och har extremt bra koll på vad för kött vi har i våra burgare. Vi har koll enda ner på detaljnivå och vet till och med vilken kossa köttet kommer ifrån”, säger Johan Svensson på Burgersson i GP:s nyhetsartikel.

Jag vet att man kan få ehec och att det inte är nån lek. Jag vet att man kan bli sjuk av mat. Man kan bli sjuk på restaurang. Så har det alltid varit, och kommer alltid att förbli.

Personligen tycker jag det är betydligt värre på restauranger där man som gäst aldrig blir tillfrågad om hur man vill ha biffen stekt, och där servispersonalen ständigt måste gå ut i köket för att ta reda på t.ex. från vilken världsdel köttet eller fisken eller räkorna kommer?

Miljöförvaltningens pekpinnar förstärker bilden av myndighetsutövandet som löjlighet snarare än möjlighet. På sikt är det en betydligt större samhällsfara än några stackars hamburgare. Det stora hotet är västvärldens groteska överkonsumtion av kött överhuvud taget, starkt bidragande till klimatförändringarna och därmed livsfarligt.

Min poäng är alltså inte att vi ska äta mer hamburgare. Tvärtom, vi ska njuta av bättre hamburgare ungefär lika ofta som vi njuter av ostron eller kaviar.

”Ytterst ska den som äter på en restaurang kunna känna sig säker”, försvarar miljöförvaltningens enhetschef jakten på de mediumstekta burgarna.

Och jag kan inte sluta le över hur ironiskt hennes namn klingar i just detta sammanhang.

Hon heter nämligen Bernadett Weber.

Jag är inte ensam om att lida med Göteborgs-Posten och Stampen, där tusentals människor just nu svävar i ovisshet om hur framtiden kommer att se ut. Hur blir det med jobben för de anställa? Hur går det för alla frilansar som kämpar med oron för att kanske inte ens få sina magra fakturor betalda?

De senaste dagarna har präglats av chock och rädsla hos de flesta berörda. Självklart finns det mycket att vara kritisk mot och mycket som förtjänar att analyseras. Hur i helvete kunde det gå så illa?, är en högst relevant fråga som måste få ett djupare svar än på skadeglädjens hånfulla nätprosa.

Jag håller tummarna för att rekonstruktionen ska fungera. Jag vill att GP ska överleva och fortsätta dunsa ner i brevlådan varje morgon, men jag inser att det kräver mirakel. Så länge bankerna inte är villiga att efterskänka mina bostadslån lär dom knappast bjuda Stampen på miljoners miljoner. Kanske kommer koncernen att styckas upp och säljas billigt till övriga nordiska mediekoncerner. Kanske kan man trolla med knäna. Jag håller tummarna.

Samtidigt gror tankarna på vad som händer om det värsta händer?

Ska Västsverige bli en vit fläck på mediekartan, med Göteborg som staden utan morgontidning? Vad händer med det västsvenska samtalet? Kommer det att outsourcas till Stockholm?

Med risk att framstå som mer cynisk än jag normalt är: har det någonsin i vår livstid funnits ett bättre ögonblick att starta en helt ny tidning i Göteborg?

Även om GP inte vore dödshotad skulle stan må bra av en alternativ tidning för nyhetsförmedling, bevakning, debatt, annonsering och intellektuell stimulans.

Om det går så illa att GP faktiskt försvinner måste vi ha ett alternativ.

För ett år sedan åt jag husmanskostlunch vid Järntorget tillsammans med en god vän med intresse för och insikt om Göteborgs bästa. Jag minns inte anledningen till varför vi kom in på ämnet, men plötsligt satt vi där och pratade med mat i mun om behovet av en motvikt till GP:s dominans som nyhetsförmedlare och agendasättare – eller nyhetsförnekare och agendastoppare, om man hellre valt den vinkeln.

Skulle det vara möjligt? Vet inte. Skulle det vara kul? Absolut. Skulle det uppskattas? Sannolikt, ja.

Jag minns inte exakt hur tongångarna gick, men jag minns att jag kände att det nog fan skulle vara möjligt att skapa och etablera en ny göteborgsk mediaröst. Det ideologiska behovet fanns och finns. Duktiga nyhetsjournalister finns en masse. Skarpa skribenter och debattörer – vi kunde bara sträcka ut handen…

Till slut var maten uppäten. Jag minns inte vad vi åt, men jag minns receptet i grova drag:

• En uteslutande nätbaserad tidning, ständigt uppdaterad dygnet runt alla dagar om året på alla digitala plattformar. • Liten och tajt redaktionell kärna med mix av rutin, engagemang, arbetsmoral och kreativ galenskap. • En effektiv stab av frilansare inom olika ämnen och intresseområden. • Snabbfotade nyhetsjägare och fotografer på frilansbasis. • Konsekvent 031-fokus med relevanta utblickar i regionen. • Snabb nyhetsjournalistik, seriös rapportering och aktuell debatt som berör de flesta göteborgare med intresse för samhälle och samtid. • Riktig journalistik. Inga klickbeten, inga ”du kommer inte att tro dina ögon”-rubriker. Inga tester av varken semlor eller glödlampor. Inga dumheter. • Annonser, självklart – men inga advertorials med reklam förklädd till artiklar. • Prenumeration, självklart. 99 kronor i månaden på samma sätt som Spotify eller Netflix – en blygsam slant för att få vara uppdaterad på vad som händer i Göteborg. • Partipolitiskt oberoende med tydlig gränsdragning mot ytterligheter till både vänster och höger. • Genomtänkt bolagsbildning, integritetsstark styrelse, vattentät ekonomistyrning, professionell marknadsföring. • Uppstartsfinansiering genom crowd-funding i kombination med sponsring, mecenater, donationer, insamlingsgalor eller vad som nu kan krävas för en snabb och stabil etablering. • Extra finansiering genom ”supporterklubb” jfr. Guardian Supporters. • Centralredaktion i hjärtat av stan, efterhand mindre satelliter i andra stadsdelar.

Idag har jag vita jeans på mig. Min fru tycker det är konstigt och vrickat, men jag gillar vita jeans och har alltid gjort det.

Orsaken till min faiblesse/fäbless för vita jeans går antagligen att söka i min uppväxt. På 1960-talet var vita jeans à la mode bland många unga som var stora nog att själva bestämma vad de skulle ha på sig. Min garderob begränsades till vad min kära mor valde att inhandla. Att en tioårig sketonge på landet skulle tillåtas gå runt i vita jeans föll naturligtvis på sin egen orimlighet. Smutsen och gräsfläckarna skulle inte gå att gnugga bort ens med Fenom.

Jag fick nöja mig att snegla avundsjukt på äldre tonåringar, som sprätte runt i offwhite Wrangler och ökenkängor. Dom var vansinnigt coola. Jag var bara en sketonge.

I början av 1970-talet vidgades även min värld. Men då var det plötsligt v-jeans som gällde. Blå indigoblödande clownbyxor med fotvidd som kunde rymma en hel flyktingfamilj om det hade varit aktuellt på den tiden. Sen skulle det vara Levis 501. Sen skulle det vara tajt på gränsen till sterilitet. Och så vidare. Det dröjde till sent 1980-tal innan jag minns att jag köpte ett par vita Lee. Jag har dock bara ett vagt minne av en kort stund av lycka. Dom försvann på något sätt.

Sedan dess har jag fått enstaka ryck, men aldrig lyckats hitta något riktigt tillfredsställande. Förrän nu.

Jag var en sväng på Holmens Herr för att köpa några snygga skjortor att fira födelsedag i. På väg till kassan såg jag ett par vita jeans. Designade och sydda i Italien. Lagom tunna, lagom tajta, exakt rätt nyans av offwhite. Jag skuttade in i provrummet och saken var klar.

Bortsett från en sak. Namnet.

Jeansen heter (jag kan nästan inte säga det…). Jeansen heter Jaggy.

Inte Lee, inte Levi’s, inte Wrangler eller Nudie. Dom heter Jaggy.

Jag bet ihop, betalade och åkte hem. Ur sylådan i den gula byrån letade jag fram en sprätt, ett sånt där redskap som man använder för att sprätta upp sömmar. Lugnt, fint och metodiskt pillade jag bort den löjliga skinnbiten ovanför höger bakficka. Nu hette jeansen inte Jaggy längre. Nu heter dom Anders Vita Jeans. Och bandet heter White Denim: https://open.spotify.com/track/7zfZSDpPowOLJoIGaqcO7v

Igår var sista dagen i mitt liv som medelålders man. När jag vaknade upp i morse skedde det i rollen som en äldre herre. Idag fyller jag nämligen 60 år – en ålder som alltid känts svindlande, men som nu alltså är en odiskutabel realitet.

Jag är 60 år gammal.

Eller är jag 60 år ung? Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Det är den stora frågan. Den helt avgörande frågan, vars svar främst jag själv kan påverka. Det handlar i hög grad om psykologi, fysik, kemi och matematik. Samtliga ämnen där jag aldrig fick särskilt höga betyg under skolgången. Hög tid då att fokusera bättre på dem nu.

När man själv var ung var 60-åringar asgamla. Man satt vid barnbordet hos äldre släktingar som fyllde jämnt, och betraktade dem närmast som urtidsdjur i jämförelse med sin egen ungdom. Hur dom hade byxorna. Aladåberna. Hur dom kammade sig. Deras ålderdomliga klädstil. Krustaderna. Deras fårade ansikten.

Kanske är det självbedrägeri att tro att det är annorlunda idag? Som om Nudiejeans och Tigerkavaj, iPhone 6 och färska amerikanska glosor kunde dölja det faktum att jag de facto är född 1956, i krutröken efter andra världskriget. Som om det inte märktes. Klart att det märks.

För någon månad sedan fick jag en så konkret påminnelse att jag faktiskt måste skratta. Jag träffade en bekant kvinna på gatan. Vi stannade och hälsade. Hon hade sällskap med en något yngre kvinna, som kan ha varit i 40-årsåldern. Vi blev introducerade. Jag sträckte fram handen. Hon tog den.

Och neg.

Det är sant. Hon neg. Vi skrattade tillsammans åt det udda i situationen där hon reflexmässigt – till följd av uppfostran – faktiskt bar sig lika gammeldags åt som hon kanske upplevde mig. Hon neg för farbror.

Än idag har jag inte sorterat mina tankar och känslor kring den upplevelsen. Dock har jag dragit slutsatsen att ingen längre betraktar mig som särskilt ungdomlig. Det är synd, för det är något jag alltid kunnat dra nytta av tidigare. Ungdomlig, spänstig, orädd, lätt galen och nyfiken. Det var jag i ett nötskal. Förr. Inte längre. Nu måste jag förlita mig på andra positiva signalvärden. Måste bara fundera ut vilka de kan tänkas vara.

Pojkspänsten är borta med vinden, den saken är klar. Stelheten sätter in med full kraft efter 50 och drabbar de flesta lika – utom dom som antingen är naturfenomen eller haft vett att sköta sin träning inklusive yoga. För dom är det ingen konst att knyta skorna eller ta sig ur sängen på morgonen.

Slutsats: det är dags att ta tag i den fysiska biten. Man har ingenting gratis längre. Den medfödda vigheten höll inte i evighet. Midjemåttet smög sig in och saboterade, med blodtrycket i lömskt sällskap. Men allt det där går att träna i schack. Jag har redan stans bästa PT vid min sida och när som helst nu ska jag göra comeback i hennes regim – med kettlebells och crunches och burpees och lyft och ryck tills svetten tränger fram lika ohejdbar som under ens de korta spinningpassen. Ska bara…

Minnet är värre. Dom säger att korsord bör ingå i den mentala dieten. Någon nämnde sudoku men då bröt jag samman av ren dumhet. Minnet släpper. Vad heter skådisen som blev skjuten i kinden i den där filmen, du vet av dom där bröderna som också gjorde den där med han som drack den där läbbiga drinken hela tiden?

Google är en välsignelse för såna som jag. Men det vore kul att komma ihåg saker utan uppkoppling.

Å andra sidan har jag huvudet fullt av personliga minnen som ingen annan kan googla och ingen hacker kan komma åt. Det är ögonblick och upplevelser som fyller mig med outsäglig glädje – men lika gärna hemska passager som får mig att kallsvettas tills jag lyckas lägga på locket och gå vidare. Bra och dåliga stories ur ett långt och händelserikt liv. Jag hoppas snart kunna ta mig samman och randa en bokjävel om hela skiten, som Arne Lemberg sägs ha formulerat enkelheten i att skriva en bok. Han blev mördad i Uganda 38 år gammal och hann aldrig ägna sig åt varken oranga kuvert eller bucketlistor.

Bucketlistan, ni vet, ni som tittat på Jills Veranda. Listan på sånt man verkligen vill göra innan man dör.

Jag har ingen sån och tänker aldrig skriva någon heller. Jag tänker bara fortsätta försöka göra saker som jag gillar och trivs med och är nyfiken på. Behövs inget excel-program för sånt.

Så mycket kvar att göra. Länder man vill se, städer man vill ströva i. Jag har knappt ens varit i Asien, än mindre i Australien. Hela Texas väntar på ett återbesök. Uruguay. Skottland – jag har varit i Wales och England och Irland, men inte i Skottland. Ändå är det ett land som verkar ha byggts helt enligt mina specifikationer. Jag kommer snart. Teenage Fanclub, whisky, tweed – vänta, jag kommer snart!

Ibland känner jag det som att jag har en fot i varje ålder. Å ena sidan planera pension, å andra sidan sitta sida vid sida med Albin och lyssna på Kanye.

Det oranga kuvertet. Jag har alltid rivit sönder det oöppnat.

När det kom häromveckan tog jag mod till mig och öppnade det. Signalen var hundmat, med antydan till löjrom på toppen. Nåväl. Det – som jag alltid har sagt – ordnar sig. Jag har ju faktiskt betalat in lite vid sidan av det oranga kuvertet, och vem har sagt att man måste dricka champagne varje dag? Min fru. Ja, och hon vet bäst. Det ordnar sig så länge vi håller ihop, och det gör vi.

Åren mellan 50 och 60 har gått så rasande fort. Det är naturligtvis så det blir framöver. Det går raskt utför. Varje dag har ett mycket större värde än tidigare. Varje timma räknas, bokstavligen. Strategin: att bli mer egoistisk och samtidigt med större omtanke och eftertanke än någonsin tidigare. Det är mitt liv, men jag är inte ensam om det.

Hela året är fyllt av 60-årskalas. Själv har jag dragit ihop en wild bunch ikväll för att fira. Familj, släkt, barndomsvänner, skolkamrater, arbetskamrater, kunder som blivit vänner, en salig samling underbara människor som jag haft förmånen att vandra tillsammans med under längre eller kortare sträckor längs vägen från 0 till 60.

Och snart ska jag ut och pilgrimsvandra och ta farväl av Bruce Springsteen. Först redan i april i Brooklyn och senare tre gånger om på Ullevi. Han lägger de stora turnébootsen på hyllan, och jag älskar ju karl’n som svarat för stora delar av the soundtrack of my life. Så här sa han på Sports Arena i Los Angeles i tisdags:

“The River is about time, time slipping away as you walk alongside your own mortality and realize how you have a limited amount of time to love.”