Cancer på hjärnan/ Cancer on the brain
Tankar frĂĄn natt till dag.
Levande drömmar som talar för framtiden.
Jag måste gå upp och snart strilar vattnet nedåt nacken, i ett försök att skölja bort gårdagen.
Jag möter dig, du frågar hur allting är och hur min dejt har gått.
Exalterat hör du varje detalj, med ögon som talar om glädje.
Mitt leende är förstrött, men inte falskt, och påsarna under ögonen är tydligare än förut.
För min mamma har cancer i hjärnan, och det finns inget jag kan göra åt det.
Jag gör din glädje till min, väl medveten om att jag kan krossa den på en sekund.
Tänk om du skulle höra vad jag har att säga.
Fikabrödet och den sötade kvargen försvinner i en iver över att vi i alla fall har varandra.
Ty, den här stunden är så ovetandes lycklig.
Ni alla skrattar och jag skrattar med er.
För vad ni inte vet är att min mamma har cancer i hjärnan, och det finns inget jag kan göra åt det.
Vi sitter i bilen, dagen är slut.
Snön slår emot framrutan och däcken slirar lätt i de hala svängarna.
De talar om en bräcklighet som ingen inser innan det är försent.
Men nu tänker jag på den varje dag.
Jag säger något roligt och du skrattar.
Men varför? Varför skrattar du?
Min mamma har ju cancer i hjärnan och det finns inget jag kan göra åt det.
Jag kliver innanför dörren.
Du lägger till mig i ditt liv och jag känner en strimma av ljus.
Varför är den dämpad av dimma?
Där står ni nu i ett välkomnande spektakel.
En upplyftande social interaktion som lämnar mig full av energi.
Men så fort jag stänger dörren så minns jag.
Min mamma har cancer i hjärnan, och det finns inget jag kan göra åt det.
Jag ligger så tryggt i min säng.
Det är varmt och sövande, men jag kan inte sova!
För min mamma har cancer i hjärnan och det finns inget jag kan göra åt det.
Finns inget annat jag kan tänka på.
Inget annat jag drömmer om.
Inget annat än att hennes cancer ska bli min.
SĂĄ att mamma inte lider mer.
För att livet ändå inte är värt att leva om man inte kan ta hand om de man älskar.
Jag känner hur sorgen stiger i bröstet.
PlĂĄgorna stannar kvar i kroppen.
För min mamma har cancer i hjärnan, och det finns ingenting jag kan göra för att rädda henne.
Thoughts from night to day.
Lively dreams that speak about the future.
I have to get up and soon the water is running down my neck, in an attempt to rinse off yesterday.
I meet you, you ask how everything is and how my date was.
Exalted, you hear every detail, with eyes that speak of joy.
My smile is distracted, but not fake, and the bags under my eyes are darker than before.
Because my mother has cancer in the brain, and there's nothing I can do about it.
I make your happiness my own, well aware that I can end it in a matter of seconds.
Imagine if you would hear what I have to say.
The cookies and the sweetened dough disappear in an eagerness because we at least have each other.
For, this time, is so unbelievably happy.
You all laugh and I'm laughing with you.
What you do not know is that my mother has cancer in the brain, and there's nothing I can do about it.
We're in the car, the day is over.
The snow hits the front window and the tires slide easily in the slippery turns.
They talk about a fragility that nobody realizes before it's too late.
But now I think about it every day.
I say something funny and you laugh.
But why? Why are you laughing?
My mother has cancer in the brain and there's nothing I can do about it.
You add me to your life and I feel a strip of light.
Why is it subdued by fog?
There you are now in a welcoming spectacle.
An uplifting social interaction that leaves me full of energy.
But as soon as I close the door, I remember.
My mother has cancer in the brain, and there's nothing I can do about it.
It's warm and nice, but I can not sleep!
Because my mother has cancer in the brain and there's nothing I can do about it.
There is nothing else I can think of.
Nothing else I dream about.
Nothing but that her cancer will be mine instead.
So that Mom does not suffer anymore.
Because life is not worth living if you can not take care of those you love.
I feel the sorrow rising in my chest.
The plagues remain in the body.
Because my mother has cancer in her brain, and there is nothing I can do to save her.
