Idag sĂ„ har jag bĂ„de trĂ€nat OCH tagit min första egna promenad pĂ„ evigheteeeer. Det blev en lĂ„ng en och jag gick i min takt och dit jag ville. Inget nu ska jag lyckas att gĂ„ runt X utan mest vara ute och njuta av vĂ€rmen och ljuset och att bara vara. Jag gick in lite i skogen och letade stubbar men alla var ruttna sĂ„ det var no go men Ă€ndĂ„ skönt att fĂ„ vara sjĂ€lv och uppleva att det var sköntâŠ!Â
Jag sĂ„g pensionĂ€rer och pĂ„mindes Ă„terigen om att om jag inte gör det hĂ€r nu sĂ„âŠjag Ă€r liksom inte 16 lĂ€ngre. Jag Ă€r mathafakking supervuxen nu. Jag BEHĂVER lĂ€ra mig att klara mig sjĂ€lv igen och jag kĂ€nner Ă„terigen att nu gĂ„r det Ă„t rĂ€tt hĂ„ll. Jag gick ex hem lite tidigare nĂ€r T satt i bilen och pratade med M och jag valde att gĂ„ före nĂ„n annan gĂ„ng ocksĂ„ nyligen. Sen som sagt idag sĂ„ gick jag pĂ„ egen promenad sjĂ€lv. Framsteg. Plus att nu verkar jag fĂ„ sova pĂ„ nĂ€tterna /dagarna utan bekymmer igen <3 đ vilket Ă€r fucking underbart. Nu mĂ€rker jag nĂ€r jag lĂ€gger mig att det inte Ă€r obehag och tjorv som gör att jag inte kan sova och fĂ„r vakna med lĂ€bbig andnöd och bajs.
Jag Ă€lskar honom. Fan jag Ă€lskar honom till mĂ„nen. Men samtidigt sĂ„ mĂ€rker jag att Jag fĂ„r inte stĂ„ still. Jag fĂ„r inte bara gĂ„ in och bli en svans till honom. Jag blir hella olycklig dĂ€r och jag fĂ„r ingen utveckling. SĂ„ jag mĂ„ste fortsĂ€tta med korken och osĂ€kerheten. Ăven om den gör att det kĂ€nns sĂ„dĂ€r âŠvafan hĂ„ller jag pĂ„ med? Vad ger jag mig in i nu? Jag sa det imorse men han betryggade mig med att fortsĂ€tta och att det Ă€r asviktigt. Att jag MĂ„ste komma före. Det innebĂ€r att Ă€ven om jag Ă€lskar honom till mĂ„nen mĂ„ste jag sĂ€tta mina behov före och vĂ€lja.
Sjuuuuukt ovant att gĂ„ sjĂ€lv igen. Det kĂ€ndes lite som att gĂ„ pĂ„ en annan planet, som i...var Ăr jag liksom? SĂ„hĂ€r kan man inte göra! Det Ă€r sĂ„ snett för jag tror liksom att rĂ€tt har börjat kĂ€nnas fel och fel börjat kĂ€nnas rĂ€tt. SĂ„ jag vet liksom inte riktigt lĂ€ngre vad som ĂR rĂ€tt och fel. Jag gĂ„r mest pĂ„ kĂ€nsla och hur jag mĂ„r. Jag mĂ„dde bra av att ta en promenad sjĂ€lv och kunna Ă€gna tid Ă„t stubbar sĂ„ lĂ€nge jag ville liksom. Det fanns ingen klocka eller nĂ„gon som vĂ€ntade, utan jag mest var dĂ€r och fick vara dĂ€r. Det kĂ€ndes lite sĂ„dĂ€râŠright path och slice of some kind of heaven.
Jag fick lite behov av att övningsköra igen men vet inte om kroppen Àr redo Àn. Det mÄste ju kÀnnas bra liksom.
Jag fixar att âjoggaâ till spelet nu varje morgon. Det kĂ€nns ocksĂ„ riktigt nice. Det mĂ€rks att kroppen Ă€r lite mer i balans igen. Att kunna Ă€ta havregrynsgröt igen (!) Ă€r lite av att vinna högsta pris. Det mĂ€rks att kroppen Ă€lskar det och jag blir lugn eftersom jag vet att om det blir sĂ„dĂ€r kaos igen sĂ„ har jag mina gamla medicin som jag vet fungerar. Ăven om magnesiumtabletter Ă€r en skĂ€nk frĂ„n ovan som bascially och förmodligen rĂ€ddat mitt liv flera gĂ„nger sĂ„ Ă€r de opĂ„litliga. De funkar bara i vissa situationer och nĂ€r det inte Ă€r sĂ„, sĂ„ blir det jÀÀvligt mysko och jag kĂ€nner mig hög och obehaglig. Men gröt och spenat Ă€r aldrig sĂ„nna. De Ă€r sĂ„n hel medicin att kroppen aldrig fĂ„r konstiga effekter.
Men ja⊠jag behöver fortsÀtta det hÀr. Det kÀnns lite off och ibland kÀnns det helt Ät helvette off men samtidigt sÄ⊠vet jag inte om det Àr det. Det kanske ocksÄ bara var sÄ att jag liksom inte vÄgat gÄ hÀr förut och acceptera saker i mig förut och sÄnt.
Det luktar helt divine gott efter regnet. âAllt ordnar sigâ hör jag honom sĂ€ga och jag vet inte men det kanske gör det. Iaf om man vĂ€ljer sig sjĂ€lv och det som verkar kĂ€rleksfullt mot en sjĂ€lv. Det Ă€r det jag hoppas pĂ„.
Jag tĂ€nkte faktiskt tona hĂ„ret idag. Jag har inte gjort det pĂ„âŠĂ„ratal och kĂ€nde sĂ„dĂ€r..nĂ€ fan det har ju gĂ„tt förut! Lite mer in med mig igen hĂ€r och dĂ€r.
Vi har börjat kolla pĂ„ star trek igen och det Ă€r riktigt mysigt. Det har blivit nattsagan och jag Ă€r fine med lite igen. Lite sĂ„nt pĂ„ kanten Ă€r ok nĂ€r det andra Ă€r min verklighet. Det blir dĂ„ ett litet mysigt tillskott och sen Ă€r ju den serien helt underbar och den kĂ€ndes vĂ€ldigt passande nu. Lagom och âŠrĂ€tt perfekt.
Jag mÀrker ÀndÄ att det Àr lite nya bra saker som börjar ploppa upp. BÄten seglar framÄt och jag försöker lÀra mig av vad som hÀnde i förra stormen sÄ jag klarar nÀsta storm bÀttre.
Jag jobbar fortfarande pĂ„ att lĂ€ra mig bara vara och att det ska vara ok att göra det som jag tycker om igen. Det puttrar lite framĂ„t. đ Jag mĂ€rker ocksĂ„ hur mĂ„nga stormar och ovĂ€der jag tagit mig igenom. Hur jag gĂ„tt frĂ„n omg det hĂ€r Ă€r baaaad mcbaaad till att börja funka igen. Jag mĂ€rker att nĂ€r jag drar i tĂ„tarna sĂ„ hĂ€nder det grejer och jag pĂ„verkar. Det som verkade omöjligt för nĂ„gra veckor sedan Ă€r nu Ă„terigen en verklighet pga de valen jag gjort. Det Ă€r rĂ€tt âŠepiskt att man fĂ„r vara med om att klara sĂ„nna dĂ€r stormar som man inte tror man fixar. Det fĂ„r en ju att fundera pĂ„ vilken styrka man faktiskt besitter liksom. Hur starkâŠĂr jag? Vad Ă€r jag faktiskt kapabel till?
Nu stĂ„r jag Ă„terigen inför en sĂ„n dĂ€r nÀÀ dedĂ€r kommer inte att gĂ„. Som att jag bestĂ€mt i förvĂ€g att det inte ens spelar nĂ„gon roll HUR jag Ă€n gör sĂ„ kommer resultatet vara detsamma. NIX det kommer inte funka. Som att det Ă€r förutbestĂ€mt att den vĂ€gen fĂ„r jag inte gĂ„. Den Ă€r ju egentligen ganska konstig. Som att HUR jag ens försöker att skruva i den dĂ€r skruven sĂ„ kommer det inte att gĂ„. NĂ„nstans sĂ„ blir jag ju sĂ„dĂ€râŠvad Ă€r det för himla specialskruv? Och om den nu mest Ă€r paj pĂ„ nĂ„t sĂ€tt, varför kan man inte bara byta ut den mot en ny? Men i den abstrakta vĂ€rlden dĂ€r det inte finns skruvar sĂ„ finns det heller inte nĂ„gra lösningar. NĂ€stan som att man mest provar att skruva i med en skruvmejsel och nĂ€r det inte gĂ„r sĂ„ tycker man att nepp det Ă€r helt klart omöjligt.
Det kanske faktisktâŠpĂ„ nĂ„t jĂ€kla vĂ€nster faktiskt KAN gĂ„.Â
Ju viktigare det Ă€r desto svĂ„rare Ă€r det att greppa. Men att bara ge det liiiite luft och en millimeters plats sĂ„ skiftar nĂ„nting. Berget stĂ„r 1 millimeter till höger plötsligt. Och att kĂ€nna att berget nu stĂ„r 1 millimeter till höger Ă€r en sĂ„ndĂ€r kĂ€nsla inom en som mĂ€rks. NĂ
T har liksom hĂ€nt. Det Ă€r en förĂ€ndring. Man gav plats till att DEDĂR kunde bli verkligt. Det börjar ju sĂ„. Med det lilla nĂ€r det Ă€r nĂ„t stort. Jag tror inte man fattar alla gĂ„nger hur dedĂ€r lilla egentligen Ă€r sĂ„ mycket mer. Jamen det vaju bara 1 millimeter...? Jamen det vaju ett BERG! Egentligen Ă€r det en jĂ€ttebedrift. Som nĂ€r de tektoniska plattorna rör sig och bildar jordbĂ€vningar.
BekvĂ€mtâŠeller rĂ€tt? RĂ€tt bekvĂ€mt men inte rĂ€tt. Det Ă€r massa trĂ„dar och saker som fortfarande saknas. Det gör att det blir lite lĂ€skigt hur jag samtidigt kan tycka att det Ă€r sĂ„ bekvĂ€mt. Ăr det ett bekvĂ€mt sĂ€te pĂ„ tĂ„get som gĂ„r Ă„t fel hĂ„ll? Lite sĂ„. Och nĂ€r tĂ„get verkar gĂ„ mer rĂ€tt blir det jĂ€vligt mycket mer obekvĂ€mt och det mÀÀÀÀrks. Vad hĂ€nde med allt fluff!? Det var vĂ€rsta buffĂ©n hĂ€r ochâŠkudden som⊠Jag inser att det Ă€r inte lika bekvĂ€mt pĂ„ den hĂ€r tĂ„gresan. Det kĂ€nns mer bootcamp Ă€n trivselresa. Muskler ska byggas, sjĂ€lvstĂ€ndighet ska Ă„terinföras och egna val ska göras oavsett konsekvens.Â
Det Àr verkligen lustigt för man har ju knappt nÄn aning om vilket tÄg man kommer hamna pÄ. Man mest gÄr pÄ dÀr det verkar bra och har ingen jÀvla aning om att man kommer bli kidnappad och dragen in i Ryssland och sedan slet i sitt anletes svett för att kunna Äka mot Slovakien. Sen kan man ju tycka att det kÀnns Ànnu mer bisarrt för man trodde att tÄgresan skulle leda till Indonesien. Det kanske den egentligen gör. Bara det att den Äker en sjuhelvettes omvÀg. Kanske behövde jag igenom Ryssland för att bygga de dÀr musklerna jag behövde. Kanske behövs de i Indonesien.
Hursomhaver⊠jag rör mig framÄt, Àven om det absolut kÀnns som klister ibland. Men jag mÀrker skillnader sÄ det innebÀr ju att det rör sig. That is hella good. Men ja⊠mÄste röra pÄ mig, mÄste slÄ mig fri. MÄste bli jag igen.
