#uffh

Det är så mycket jag har den här månaden per dag. .. Det är lite läbbigt men det ska nog gå. Uffh.

Jag lyckades göra tyyyp squats-ish med sånt där stålrör som sitter fast på en bana idag. Jag märkte hur ovana de musklerna är..! Men jag är lite nöjd, första gången jag ens fattat hur man gör :D

Tog mina skikes på utomhuspremiär idag och provade att rulla med de en i taget. Det kändes vääääldigt wibblywobbly och efter 10 minuter var jag Bra mör. hashtag eh... kondis? :D Nästa gång blir det två och jag ska försöka att inte bryta saker eller gå sönder.

Hitta nya tjejkompisar via gofriendly går trööögt och alldeles för sakta för min smak. Jag trodde det skulle vara lättare men många svarar inte ens trots att man säger hej och typ initierar kontakt. Jävligt rude att inte ens Svara. Man ser liksom att de sett..! Ugh. Nä. det är ett klumpigt verktyg och återigen känner jag Ska det behöva va så jävla svårt att bara umgås med lite bra människor? Det bor ju för bövelen 300 000 här. Oh well. Det finns en bubblare där som jag vill prova träffa som har lite potential att bli nån bra. Vi får se. :)

Projekt Hjärterum tuffar på.... men det slåss med många känslor i mig. VILL VILL VILLVILL VILLVILL! möter med aaaaah! leskigt! vi kan ta det liiite senare?! . Men jo jag har börjat att fråga runt lite på fb om jag får visa upp mig oså. Många är inte positiva till reklam, även om det är för nåt bra så det går seeeegt och återigen bara ååååh kan ni inte komma hit så vi kan leka o ha skoi already??! :) .

Träningen börjar stabilisera sig på två ggr i veckan igen och jag vill försöka komma upp till tre. Eller så lägga till nån annan fysisk aktivitet.

Jättebråk med Tobbe igår som gjorde ont som fan på båda parter. Jag "gick in" på jääättekänsligt territorium men det kändes nog som en elefant med spikskor typ .. Idag är det lugnare och regnet förde med sig mer sol så det känns ändå bra.

Hämta båt i helgen troligtvis! Det ska bli skoj och spännande :) Lite segellektion igen. Jag hoppas att det blir bra stämning mellan oss fyra. . det är liksom typ åtta timmar på en liiiten båt.

Men ja, det är lite rough sea och jag känner verkligen hur det inte är lilla dammen längre. Inga spår av bröstcancer! DEN va jäääävligt sweet. Vågade inte ens öppna kuvertet. Han fick göra det åt mig.

I höst ska han troligtvis till Tyskland igen... jag tänkte fråga Patrik i Juli om jag kunde få sova hos honom. Har ingen aning om det skulle funka... annars är det fråga Suss igen som jag helst vill undvika och alternativet att tåga hem mot Örebroet. Aja... det är långt till Juli och vem vet vad som kan hända innan dess. Kanske kommer nån jättebra lösning bara dyka upp.

Jag dricker mer vatten igen! Dricker 1 liter förutom det som är till maten och jag har märkt att sömnen blivit mycket bättre. Jag kan liksom somna även om jag äter nåt litet vid 22 då.

Men ja...hjärterum är verkligen det som jag vill få verkligt nu. Vore såååå nice :) Men HUR liksom?? Aja, Worth fighting for.

Ja...plötsligt så står det här. Det som för några dagar sen bara var ett litet foto på min dator och en woooooao va fint. Ville du ha det? För det är som nytt och priset är doable.

Plötsligt är det konstiga normalt och jag sitter och pratar med folk som vet vad de snackar om för de har Gjort det. De är de där supercoola som gör sånt som jag bara vågat drömma om. Men det är lite konstigt...för drömmen börjar kännas lite mindre drömmig. .. I ögonvrån står nästan en komplett set. Det fattas våtdräkt, flyt/impactvest och sittsele + utbildningen. Men det som för några år sen kostade fantasisummor i mitt huvud och yeah right är nu... mer real.

Jag förväntade mig coola Allan och hans tjej. De bodde på landet i ett vitkalkat hus med ett förråd, fullt med pryttlar och skoj. Så kommer en dude mot oss ojaba...nä? Inte han väl? Men han pratar engelska och ser väldigt normal ut, in fact, han påminner lite om Tobbe. Bakom honom står hans fru som också är sådär...äre DU som ..?! Hon är späd, kanske 165 och ser inte direkt ut som att hon heller är coola Allan.

Det är Stelt och konstigt. hon frågar nåt men jag har typ fått tunghäfta eller nåt för jag märker att jag kan inte prata vettigt. Meningsbyggnad..? Inte? ok. :D

De pratade såklart om läskiga fall av nån som brutit ryggkotor, nån annan slet av tummen och hon hade brutit benet när hon landat snett. ... jag ifrågasätter lite min sanity och blir sådär... vad faaan är det jag ger mig in i egentligen? Men i nästa andetag så säger han typ att det finns knappt inget som slår det. Vafan gör man med det? Nääää jaha, det bästa ni varit med om alltså? och jag har råd/möjlighet? näääää men Nej tack jag ska nog hem och snickra ihop en källsorteringslåda istället. Det är kul det med..

Det är konstigt att känna två motsatta känslor samtidigt. Ena delen i mig känner ju att tar man bort faran, låter det ju lite lätt gudomligt. Men Med faran så... har jag svårt att se hur Jag skulle kunna göra det. Det finns ju annat jag kan göra, typ lära mig åka på skikesen, tror inte det är ens en sjuttiondel så farligt. Jag kan ju bara sälja vidare hela grejen och typ åka på en resa istället, eller spara till bil eller...

Men då förblir det en dröm. Nåt som var på håll som jag aldrig vågade. Nåt som jag kanske också skulle älskat. Eller hatat. :D Men jag hade VETAT. Jag hade iaf testat och kunde säga vad jag faktiskt tyckte.

Det är väl där jag hamnar. What if. What if I like it? What if det inte är lika farligt som jag trodde? What if jag faktiskt Kan lära mig det? Varför skulle just Jag vara så oförmögen att göra det? Jag Har ju gjort flera "omöjliga" saker redan, var på skalan hamnar det här?

En dröm närmar sig. Den är inte komplett än men ligger på 76%. Frågan är ju vad jag gör nu. Kastar jag i den igen eller fortsätter jag? Jag döpte brädan igår, den bytte namn från Britta till kitea mānu (maaaanu) för maorierna har tydligen samma ord för sväva och flyta och jag tyckte det passade så bra med hela liknelsen med att hålla sig flytande i livet. Plus att den har liknande sånna tecken på sig. De hittade den och claimade den och satte på nya bindningar o grejer. Hittad är tydligen kitea! och kitea mānu...är typ see for yourself. Hur fint är inte det?! Allt sammanvävt blir... <3 Sväva med vindens kraft på vatten - kitea mānu vs...Britta.

Det drar ju ner och jag skulle ju kunna kalla den Lars. Men jag skulle känna att jag ljög för mig själv OCH jag förnedrar galet vackra naturkrafter. Nä.

Fyfan vad snygg den var. De blåste upp den och den kom till sin rätt. A work of art. Så fort de vände den i den pyttiga vinden på kanske 3m/s så började den direkt visa sin kraft. Am I even worthy..?

Jag ska lära mig. Jag ska försöka. Helst med kroppen intakt och själen mättad. Eller så trasslar jag in mig i linorna, får panik, gör bort mig, fastnar, skriker och vill aldrig göra om det. Livet är ju spännande på det sättet, det Kan vara heaven bakom dörren eller så vade det köttätande monstret. Du får ta dig en titt..! >_<

Livet är ju farligt ändå. Det är livsfarligt att INTE leva, då dör man iaf. Den tråkiga döden som äter upp en långsamt inifrån. Tro att livet blir bättre bara genom att göra trygga val så känns det ju lite som att man missat Livet. Det finns ju leva och det finns överleva. Jag vill liksom prova dedär Leva.

Det står där, nästan komplett. Liiiite till och det är bara koppla ihop odå är det inte nån annan jag tittar på utan då är det Jag som står där.

-

Kanske. .Kan ske.

-

Många saker nu. Många drömmar är sååå nära och nästan knackar på dörren. helt crazy. Det är som att jag sprungit in till skattkammaren och bara börjat roffa åt mig. Dedär vill jag också ha, osen den och sånt...!

Jag får växtvärk och jag behöver sakta ner lite. Jag behöver ju liksom hålla också. Om det gör ont när knoppar brister?! Herregud jag har aldrig fattat den förrän nu.

Idag ska va en lugn dag, den är beordrad av Tobbe. Jag har lugn aaaavslappnande musik i öronen men jag vet inte om lugn skulle klassa det jag är, more like lite lätt "aaaaaah...!!".

Dejta görls också snart, osen lägga ut hjärterum på fler ställen på internet och på stan, osen ev seglingskurs + båt och...! odär nånstans stänger hjärnan av och tycker nix. Snart är det mat här och jag ska nog försöka hålla mig lite någorlunda chillig idag.

JAG JAG JAG JAG

Slipa cykeln också. Sen ta ut skikesen första gången på utomhuspremiär. Och..(kommer på typ 10 grejer till som hjärnan inte vill registrera).! Helt nuts. Nutbaggio.

Han ligger och sover. Jag är vaken lite till. Iaf till 00 då jag ska ta spray. Tankar flyger och far. Mycket händer. Mycket förändras och skiftar och jag ska försöka hänga med. Det som igår var drömmar är idag möjligheter och verkligheter.

Vi står kvar. Det är 25 år i år. Vi har utvecklats. Vi är annorlunda och jag likaså. Det vore ju märkligt om jag var likadan när jag va 18 som 43.

Idag på Ica så gick det ett sånt är nyförälskat par framför oss. De höll varandra i handen och handla på Ica tillsammans, det syntes hur det var en fröjd och en lek. Bakom de gick vi. Vi var trötta efter influensa och dygnsrytm och vi hankade oss fram där. Han, 10 meter framför men tittade åt mitt håll. Jag kom ihåg när dedär va vi. När platsen knappt fanns och det bara var ett han och jag.

Jamen vi har ju precis varit sjuka och snurrat dygnet och.. ja, visst är det så. Men innan det var det trauma med mig och innan det var det... Det är som att det alltid finns en förklaring till varför det är som det är. Men ska inte vi liksom... vara above that..? Livet kommer ju alltid kasta bollar. För det är ju lustigt hur P hade sovit 1 timme men Trots det så fanns det massor av energi och glädje mellan oss.

Så har jag märkt flera gånger. Inte alla, absolut inte men många. Många gånger har jag mått dåligt och varit trött och anti och efter jag umgåtts med honom så vips..! inte trött eller ledsen mer. Så kan det vara mellan oss också men också tvärtom. Att jag behöver hålla i min energi mer än att han...ger den.

.

Det är äckligt hur allt kan bli en del av ens normalt. Något som mest pågått länge blir till sist en norm som man finner sig efter. Man älskar någon och gör allt för den så då är det bara som att...ok då är det här en ny norm.

Nu är det över....1 år sen som vi...did the deed. Ett...ÅR. Tiden har bara sprungit och han är i vanlig ordning helt galet förstående och "du var ju med om något väldigt traumatiskt, det kommer när det kommer". Men det blir inte pussar heller. Jo, på kinden och pannan och halsen. Men munnen är nono. Det har varat så länge nu att även det blev en del av normen, lite som att vi dricker varm choklad på kvällarna. Jag vet inte, det kanske ger sig. Vi Har ju närmat oss om man tittar på åren innan. Sköldpaddefarten.

Anpassad.

Han försvinner från mitt synfält och plötsligt är jag där själv och handlar. Eller det känns så. Såhär skulle det kännas då. Det blir tungt och jag känner hur trött jag är och vill mest blir klar. Jag...vet inte. Vi jobbar på det och en del av mig tycker det är en no brainer medan andra delar....tycker att det är en no brainer.

Efter en stund kommer han tillbaka. När jag inte är beredd så ser jag honom i havet av okända. Jag fylls av värme och en stilla kram skapas. Den är lugn, djup och äkta. Som glödande bitar i brasan. Glöd.

Vissa saker är så smärtsamma att medvetandet bara vägrar att ens kisa på. Jag har inte ens tid med dedär. Jag vet att han älskar mig above and beyond och jag älskar honom. Resten får nog framtiden ta hand om.

Jag behöver inte kolla sömmarna var tredje kvart men jag gör det ändå. Vagnen måste rulla på. Jag kan inte låta det äta upp all min energi för då kommer jag ingenstans och mest dör.

Mitt huvud är i lite lätt konstant vrida åt som om nån tagit ett snöre och dragit till. Please, ingen stroke eller hjärnblödning.

Jag får väl försöka hålla i mina wants and needs och hoppas att ju mer jag närmar mig en hel Karin, desto mer hela blir vi.

Man vet ju aldrig. Framtiden är oviss och jag vet inte vem jag kommer och vara och vad jag kommer behöva. Man förändras ju hela tiden och gårdagens självklarhet är dagens nono.

Jag är jättetacksam för allt bra som händer, det är jag verkligen men ... jag måste minska för fan min rygg pallar det inte. Den bara AJ kan du ta och MINSKA BÖRDAN du bär på eller?? Fast bördan är inte heller rätt. Det är mest...too much at once. Nya M kallade mig mamma idag för typ tredje gången, lite sådär hehe joking sorta not joking. Oh ok så jag fick en 25 årige dotter nu ? Nästan göra slut förra veckan som ledde till att det blev bättre. Ha ansvar för M:s psykiska hälsa, ska mest reda upp min ekonomi och göra nåt jag verkligen vill och lära mig åka bräda/inlines/lina, hantera att det kändes som jag var döende i vintras, att mitt liv ser mer och mer olikt ut ayy jag knappt vet vem jag faktiskt är och ska vara. Jaha ok, näää det är luGnt, I'm FinE. RealLy.

Jag bara ser listan av allt jag vill göra och jag märker hur omänskligt det blir att belasta mig med det på en gång. Osen så det, och hålla koll på det, och sen lite av det och just det ska jag göra också och det, det, det, det, det och...!

AJ.

Ryggen bara skvallrar om hur mycket det är och jag tror att jag behöver se det och liksom inte fastna i symptomen. ORSAK! står det med en pil på jättehögen.

Jag får inse att...jag är liksom människa och för mycket förändringar på en gång kanske faktiskt är...too much.

Jag måste nog...läka. Ta lite lugnare med takten och ansvaren och belastningen. Lära mig att säga nej och de som inte fixar det, fixar inte den jag behöver vara.

Jag har gjort en nästan metamorfosisk resa och jag har bara börjat skrapa på ytan really. Men jag måste hålla.

Och nu blir det hemgång ovanpå det. Eller hemgång...första tillbakaresan på ett år. Hur är liksom...allt? Och sen ska man tillbaka. För...vi bor ju här nu liksom. Men ja...det är konstigt. det kommer nig kännas skitskumt. Åka förbi gamla ställen och 1 miljard minnen all at once. Oh well.

Hej spegeln. Long time no see. Jag känner igen dig. Du påminner om mig men det är nåt nytt. Jag förstår det inte. Jag förstår mig inte. Är dedär...Jag?

Här har du mer du.

Shit...det här gamla. Japp det behöver sorteras.

Du sa att klänningen var fånig, menade du det? FuCk... måste jag deala med det nu? Ville du inte möta dig? Jomen inte allt på en GÅNG ffs!

Hörru...

hörru...

hörru..

VAD?!

Den här jackan, ville du ha den vit eller röd?

Sen... ville du väl starta eget väl? Här har jag en lista på 20 saker du inte tänkt på. HUR ka du lösa det? Sen behöver du lära dig äta själv och sova själv så du kan bli självständig.Sen va det simlektioner och boxning och lära känna flera människor.Du behöver bli mer social och skaffa ett nätverk och den där rumpan...vafan har Hänt egentligen? Alltså du har ju förfallit. Hm det behövs operationer, där behöver dras bort och lägga still och du behöver träna mycket mer. Men jag kan inte än pga operationen. Ok...det suger ju. Men typ snart? Imorn? Nästa månad? Då behöver du lägga på ett kol. Och hur går det för er? Blev det bättre efter flytten eller behöver du fatta dedär beslutet? Klarar du dig själv nu? och känner du att du är nöjd med ditt liv eller va det inte att du skulle göra de däär grejerna du sa..?

GET

OF

MY

FUCKING

CASE!!

Jag vägrar göra allt på en gång och haverera. Jag måste lära mig att andas och ta en sak i taget. En strumpa där och en tallrik där. Lite mögliga bananer där och slänga.

Jag pallar inte diamanttrycket och jag fattar inte varför jag ska behöva vara där ens. Kan jag få va kol ett tag till please?

Jag kan inte haverera. Inte nu. Inte när jag kommit så långt. Jag får fan inte tillåta mig det. Kärlekkärlekkärlekkäääääärlek. Osso andas.

Mitt liv. MITT. Mina val. MINA. De bestämmer jag NÄR jag bestämmer dem.

Jag lägger en sten i taget, jag försöker lära mig att inte äta hela elefanten i en tugga. Det funkar, jag har ätit lite elefant nu. Jag behöver mest

stAaaaAaAAAAy

tHhheEeeeeee

CoooOOOOOurse..!

När man var 4 hade man 4 bollar, vid 18 har man typ 8 och man fattar inte hur man kan tycka livet ens är komplicerat. De är ju nötter.

Men det roliga i kråksången är att sedan...växer högen med bollar exponentiellt. ...och vid 40 är det 40 000 bollar.

Det är inte så konstigt att man ser sliten ut! Det är fan inte lätt att hålla allt i schack och inte förlora sig själv i processen. Ärligt talat, det kan va assvårt ibland.

Det är fett med gråskala och det får va såhär tills vidare och nödlösningar och 7000 bollar av jag har ingen aning var jag ska göra med det där. Lite på hyllor, lite i frysen, några lådor på vinden och några fick limmas upp på väggen. Det är...hm...konst? :)

Det känns som att jag ber om ursäkt allt oftare för att jag är människa. Sorry for needing to breathe and for doing what I need to make ny heart beat. För honestly..? Döden är inte värt not losing face och leka bror duktig. För vem? Jo de man älskar. Där klämmer som värst. Men Honestly, människor som älskar en är Skyldig att älska en för den man Är, inte den de tycker man är eller borde vara. That aint love.

Men det hjälper knappt, för skammen ligger där som en stor elefant. FUCK OFF!

Kuratorn sa att tankar och känslor kan man inte känna skam för, för vi har ingen kontroll över dem, de är där oavsett vi vill eller inte. Och att skambelägga dem blir ju att skambelägga den vi är, vilket känns fucked. Ska jag skämmas för att jag är byggd som jag är? Do GoOD really make mistakes? jag tror egentligen inte det. Kanske mest att det inte passar in i alla regler vi har Just Nu. Men jag vill ju ingen illa, jag vill mest att...det även ska inkludera Mig nu :'(

Men jag skäms för mina behov. Jag skäms för att jag behöver det jag behöver. Som att jag mest är för kräsen och krävande. Jag tycker inte det. . jämt.

Det är så lätt att halka in i gamla dåliga vanor av förnekan och skyddsmekanismer, näe men det är för att... men jag orkar inte reda i det just nu. Jag har haft det jävligt nog med att upplevt en 50/50 chans att överleva. Jag är mest så jävla glad över livet och nu söker jag att faktiskt känna mig levande också. ..och då kommer gamla vanor som förut funkat, i kläm.

Man gör nog så gott man kan med 40 000 bollar. Skulle man säga det till en 18 åring skulle de nog inte ens våga bli äldre. Men det är samtidigt coolt hur mycket nyanser man lär sig och hur det är från fall till fall och 100 olika "det beror på".