#update 2025

(Update 2025)

Heya! Happy new year to you as well!

To be honest, I've mostly left the fandom behind at this point. I enjoy interacting with other Fanders and seeing what they create, but I'm no longer actively involved in the fandom personally.

As much as I have enjoyed Logince Week, I haven't found the energy or motivation to get the event started for January this year. I might wait and see if I can block some time to set up the event again, but yeah, it's harder when you've fallen out of love with the series.

I do appreciate you checking in and showing your enthusiasm - you've always been an amazing participant!

I will keep you all updated as to whether a Logince Week will take place this year. If I'm not gonna organize one, I'll reach out to the fandom to pass on the torch for this blog.

Long time no see everyone! I hope you’re all doing well during these crazy times. I guess a question that maybe some of you are asking “where have you been for nearly two years?”

To make a long story short, it’s been a combination of three things. The first thing was being in an art burnout, nothing I was making gave me any motivation to finish it. The second thing, I moved across the country for a new job so it’s been an adventure getting settling in. Unfortunately, I kept getting distracted with adventuring or having a lack of focus that it took me months just to finish one picture. I’ve been getting better about time management and having better focus but it’s still work in progress. The final thing is AI Art. I hate that we live in an era where this exists but I’m not going to stop making my art. However, there might be more prominent signatures in the pictures.

Now what does that mean for me and this account? Well, you’re going to get an assortment of artwork that I’ve been working on for nearly two years. The schedule is going to be very fickly as we’re going to be releasing on random days.

Fandom wise, I’m currently in one too many but hey, that just gives you guys more of a variety of artwork that’s coming soon!

Thank you all for your patience and allowing for me to share what’s been going on with me.

Hope you’re all doing well and I’ll see you in my next post!

Det går segt nu. Det har dykt upp "klagomål"/ människor som tycker saker i gruppen och jag bara...ouf vad har jag byggt egentligen? Som att det fina är nån gasballong som börjat lukta illa och...

Jag tror jag behöver lite distans. För plötsligt känns det som att jag har lust att ta en tändsticka till hela grejen och bara börja om. Jag sliter som ett arsel, hinner inte ens med en bråkdel och det blir inte bra. Det känns som att jag gått in i dedär som restauranger med alldeles för mycket på menyn gjort. Allt blir halvdant och man vill så mycket men resurserna räcker inte till.

Kanske ska starta en äventyrsklubb som ...

I am searching. ENFP som försöker grunda sig och hålla i saker och inte hoppa som en hoppetossa.

*sigh*

Det måste bli kul för mig igen. För att det är ju därför jag gör det i grunden. Annars får jag ju ingenting för det och det bara tar all min energi, det är ju verkligen receptet för disaster och tidig grav.

Jag behöver hitta det som fick mig att brinna för detta och köra på det som lockar. För det som är säger ju inget om hur det kommer vara eller behöver vara. Det är ju jag som sitter i kontrollrummet, jag får inte glömma bort det. Vad ska jag skapa nu? Vad är rätt och givande? Vad ...behöver Jag?

jag bara känner det, det Finns chans att det här blir riktig bra. Det valet är där på nåt sätt. Men jag får inte fastna i oh no det kommer inte gå och börja spegla det. För då går jag in i shit-town.

Tacksamhet. Jag är en byggare. Hopp. Glädjen. Låta den vara det röda snöret. Inte snurra in i för mycket stelt och tråkigt oc hinte slita ut mig som nån slags, "do you love me now?" Jag måste lära mig att älska det jag gör. Eller ...jag tar steg mot att lära mig att hitta mer sånt jag mår bra av och njuter av.

Jag vill mest så gärna göra nåt...stort. Nåt sådär jäklar..! Som människor verkligen mår bättre av. Ett slags friskhus-ish. Men jag får inte slita sönder mig, jag kommer få inse att jag måste hitta andra jag kan jobba tillsammans med som också vill det här.

Men en riktigt bra restaurang blir inte bättre av 40 rätter och sönderstressade kockar. De blir oftast bra när de har några få grejer men gör de bra. och senare kan de lägga på en sak här och där- när det finns resurser. Jag tror jag behöver göra samma sak.

.

Träffade Maria idag. Det är nog lite samma där. inte be om snälla tyck om mig och jag som blir osäker när jag mest försöker vara mig själv. It's hard to mess up the right thing. Den har fastnat. Den...hjälper. Jag ska inte böja mig som nån kringla för att hon ska gilla mig. Gillar jag ens henne? Vad känner Jag liksom? Glöm inte att hon är en spegel av dig" säger han och ...jag märker ju det. All kritik och mutter och ...det är ju jag som mest behöver en break. Sluta vara nåt som jag tror jag måste och bara vara. Chillaxa och bara...låta det va så. Jag får inte glömma det.

Men ja, jag är overworked and underplayed.

Man kan ha ihjäl diamanter. Man kan hälla sopor på nyinköpta soffan. Tvång och måsten kan göra att det allra bästaste i världen känns som ett fängelse. Men också tvärtom tror jag. Att ett fängelse som känns mer sådär ja jo jag kanske stannar här, kan nog nästan bli en retreat. Hjärnan är ju så jävla lustig på det sättet. Det Är inte utan liksom..det är vad vi skapar av det. Jag får fan inte glömma det. Arbetslös eller arbetsfri? Har jag tid till mina drömmar eller är jag bortglömd och ingen ville ha mig? Så jävla märkligt att vi bestämmer.

Ger man upp efter 2 månaders träning när man ser nån liten tillstymmelse till muskel och gnäller på att man inte har ett 18-pack eller ser man framsteg man faktiskt gjort. Slutar man då så...då får man ju aldrig se när man blev sådär...klinggg..! Kanske kan det här också bli så. Men även när man tränar behöver man ju ta days off. Och mina muskler värker som sjutton nu. Jag har tagit i för mycket på en gång men det ger bara träningsvärk.

Ouf, kaosigt idag. Känslor huller om buller och hemsidan gick käpprätt åt skogen och jag bara. ..

Snurrade.

Dåliga tankar och spiraler som spiralade ihop med andra och bara tills jag var full av bajs. Jag kunde knappt njuta av vinden och att jag faktiskt gick vid havet och allt annat (som faktiskt Är bra men jag inte kunde se).

Han var glad och försökte lyfta upp mig men det krockade bara med mitt humör och det kändes som att han inte såg mig och mina känslor.

Men det var hans sätt att vilja peppa mig.

Det var som att jag var en säck och jag hade tänkt så mycket bajsiga tankar att jag var helt full av bajs. Så fort jag rörde mig och skulle göra rent fönstret så blev det bara mer bajs där för att det skvalpade runt.

Reeeeengöring

Varför i hela helvetet tror jag att jag ska lösa allt på en gång? Det går ALdrig och resulterar bara mer bajs. Abort.

Det finns alltid många lösningar men när man är full av bajs så kan man inte tänka klart och allt blir bajsfärgat och luktar illa.

Man behöver få bort bajset. Hur? Gråta, skrika, känna sina känslor och kanske också lita på att...det FINNS massa lösningar bakom, det gäller mest att rensa först.

Hemsidan krånglade RÖV idag. Jag skulle lägga till En nya sida med text - tog 10 timmar. Planer på att ev gå ut på Kajuteriet eller Plan B åkte i sjön för att jag fick för mig att jag skulle lösa detta skit.

Vad hände? Bajsnivån ökade stadigt.

10 timmar senare av svett, irritation, tårar, blodtryckhöjande ilska och självmordstankar för att livet bara rann iväg med alla problem så...

Trodde jag att det var klart.

Tills jag märker att INGEN sida nu funkade ordentligt på mobilen. ALLAaaaa låg skitfel och jag bara... tårar började rinna och jag kände hur bajsnivån ökade ytterligare. Nu rodde jag i en båt på mitt bajshav och skulle lösa allt.

VÄRRE. Blev det.

"Ett allvarligt fel har inträffat och..."

Då ville jag ta en promenad. ELler jag visste knappt. Jag bara...jag måste ...nåt.

Så jag gick ut och det var milda vindar som tog tag i mina harembyxor och fladdrade dem.

Ooooh. Nice.

Men jag gick sakta. Jag grät och jag försökte hitta positiva tankar och...men det var ett hav av bajs och krångel och... det funkade inte. Ju mer jag försökte desto värre och fler spiraler av negativitet dök upp. SOm att jag målade hela världen Svart - fort.

Så jag valde att gå hem igen, för det funkade inte.

.

Jag tröståt inget. Jag kände mest. Försökte vara närvara i min tanke och inte fixa något utan mest känna.

Då.

Där.

Dök det upp ett frö.

Inte direkt för det krånglade liiite till först.

Sen.

Hm...chatGPT varför är det 17 block och liksom inte bara ett..?

Boom.

Trodde jag.

Det var det inte. Inget hände. Men nåt hände . För jag tror jag fick tillbaka min jävlar anamma, min what if I...

Några till klur och hm:s senare så...

SIM

SALLA

BIM

I fixed it.

Inte bara en sidan utan ALLA. I ett drag. Det var MALLEN. Den var helkajko. Och när jag såg det så....då vade sådär hm....?

Min värld rasade där för nån timme sen. Konstigt hur den bara kan göra det osen ploppa tillbaka.

But it dids.

Det trodde jag ju verkligen inte då. Och ingen skulle nog kunna få mig att se det heller. It was too much bajs.

Men det lugnade sig och när vågorna lugnade sig var det som att jag hitta ploppen som bara sloOOoooooorp..! Som en badkarsplopp som kunde slänga ut det mesta.

Det är inget hav i mig längre. Jag kunde äntligen tänka klart och de "omöjliga" trasslen började lösa sig. Hemsidan ser helt ok ut. Det är en knepig grön kant till höger men om man jämför med hur illa det var innan så är det en piss i rymden.

.

Jag var ute igår på krogen. Jag försökte att nå den där glädjen och leken jag så lite lätt desperat saknar.

Vi vart 4 stycken. Det var ändå ok. Jag störde mig på killen och vi krockad elite. Men efter två timmars snack och en alkoholfri öl så blev jag sådär... .... nuuuu...börjar det blih....tråkigt.

Jag använde hans autism och hunger som ursäkt och vi pös iväg. Åt skitäcklig dyr korma och jag var på tjurigt humör.

.

Blev det fantastiskt skitbra lek och tjolahoppsansa?

Absolut inte

Var det ett litet steg mot att börja kanske ha liiiiite mer kul och träffa nytt folk?

Jah

.

Det heter ju Berg för att de är så jävla höga. De är så jävla höga för att det är ens jävla jätteutmaning.

Och den...

måste få ta den tid den tar.

Tobbe är fortfarande överviktig. Men han äter mycket bättre mat och tar också steg. Små steg, precis som jag.

Ibland vill jag ju att nån bara "drar med mig" men det är lite svårt om man samtidigt ska stanna kvar i sitt gamla. Då går man sönder.

Jag behöver ta Steg. Inte stanna i det gamla, inte hoppa rakt ner i det nya som nån jäkla galning.

Steg

Små steg

Ibland stora

Ibland bakåt

och då kommer jag säkert gråta och hata

och sen kravla mig upp och ta en pyttigt framåt igen.

.

Lite jäkla varsamhet och ...förståelse I guess.

Ja jag vill ha det Nu men eftersom jag samtidigt inte vågar sååh..

Istället för att bara hoppa ut på scen så tar man en fot framför den andra och ... en dag står man kanske där.

En del i mig bara hör "lååååååång tiiiiid". Men det finns ju mycket annat man kan göra som också är kul men inte lika läskigt. Man kanske kan mixa de lite och sen som Tobbe sa:

varför behöver du lösa allt idag..?

VÄldigt väldigt bra fråga. Som att det kan kännas som det brinner i knutarna. kanske hinner jag om jag bara helaxar lite.

Snart är det ledighet och jag kanske...lo and behold, skulle försöka njuta lite. Stänga av saker och bara vara i häret och nuet och pyssla med lite saker. Påta på uteplatsen, slipa lite på källsorteringsgrejen, kanske köpa lite fler plangkor och bygga lite på klaffbordet.

Ja... jag står ju typ mitt i livet och vilken väg är jag på väg till..?

De hade ändrat om på vk och de sköna fåtöljerna var nu utbytta mot fler tråkiga stolar. Människorna där är tragiska, trasiga filurer de flesta av dem och mitt i den smeten är jag.

Jag somnade nog 05 imorse. dagen innan var det 07. Stress, oro och känslan av att jag inte har något att stå på och jag famlar. Jag försöker men jag fick aldrig den lärdomen. Jag har ingen trygg famn i mig som jag kan gå till, it's just a karusell av känslor och virrvarr av tankar som jag försöker knyta ner i mina taniga sandpåsar.

"Livspusslet", kallas det visst.

Misstro till min idé gror där och en slags det här kommer aldrig bli nåt bråkar i mig. JAG ska ju göra dehär. Det är liksom inte stabila Lotta eller nån skarp projektledare med erfarenhet av...nä. Jag. Utan pengar och resurser ska jag bygga det som ska vara det jag livnär mig på, på många sätt. No pressure.

Vi ska följa chatGpt:s förslag hur man närmar sig varandra. Säg såhär, gör såhär, en gång i veckan ska ni. ..

Det kan bli bra. Lite som att städningen faktiskt är mycket bättre nu. Men samtidigt så känns det så mekaniskt. Som att man inte längre bara "gör" och det "blir" utan man behöver robotarmar som drar en. Var tog enkelheten vägen? Varför ska jag streta så mot kärlek nu? Det är som att jag byggt en mur och bara...Krånglar.

Det gick så lätt. Det var som en dans. Visst, vi hade stökigt men det fanns en puls och något levande samtidigt. En miljard chanser. Och sen tre till.

Samtidigt så... finns det den där...känslan i mig som säger att han...som han sagt förut att han gjort - backar. Han låter mig ta plats och tänka själv. När man är mästare på andra och rikspisscpsämst på att lyssna på sig själv och sina behov kanske det behövs. Hans kärlek rinner djupare än ...alla floder på den här planeten. I know that.

Kanske måste klykor finnas för att jag ska...få min plats. Kanske ger han mig den, även fast han vet vad det kan innebära. En kärlek som är större än ...nästan honom själv.

LÄTT.

Karins LÄTTA situationer i livet.

Jag försöker stå på mig men det blir bråk och jag har svårt att veta vilken fot jag ska stå på. En del av mig känner att... jag kanske egentligen skulle behöva "hitta mig" och sen komma tillbaka till honom. Starkare, mer jag. Men jag är livrädd för min egen skugga och han har lite min syrgastub i en syrelös värld.

Samtidigt känner jag att där jag är nu är inte hållbart. Jag behöver göra mycket mer jag - still. Även om jag tar steg, har bekanta och försöker vidga närverk osånt så... det tar tid att bygga ett liv. Did not know that när jag flyttade.

Jag vill mest...inte vakna upp och vara 77 och inte haft de häftiga minnena jag verkligen ville ha. Där klämmer skon. Jag vill...Leva. Känna. Skratta på riktigt. Älska på riktigt. Känna i min själ ett...JA.

Samtidigt känner jag mig otacksam. Jag har så mycket. Jag har massa saker jag bara borde se att jag har istället för att de mest står i ett skåp.

Står i ett skåp. Som att jag inte riktigt...som att jag går till poolen men har svårt att hoppa i. Frusen skuldra som inte kunde vara mer tydligt hur jag bara frusit - livrädd för nästa steg. Livrädd för den Karin.

Samtidigt törstar jag som om mina hjärtslag behöver det för att slå igen. Det känns lite som nån stabbar mig när jag återigen hör någon berätta om nåt coolt de gjort.

. .

Jag är en creator, jag är en creator tröstade jag mig med när jag satt därborta idag. Jag kan skapa nytt. Jag har ju egentligen redan börjat med sånt. Jag kanske mest behöver fortsätta att... gå mot mig. Ett tryggt äventyr behöver jag :D. Som är kul, spännande, minnesrikt, skojigt men ändå ...lagom :D Fast ändå liksom lagom på mitt sätt.

O DÄR försvann min inre trygghet igen.

JAJA.

Alla har ju sitt. Jag har ju ben och jag behöver ingen maskin för att andas eller är 82.

I just...don't wanna miss life. och jag vill leva det efter Mina val. När Tobbe spelar schack så tycker han ju det är jättespännande och skitkul . Gör jag saker som är jättespännande och skitkul? Och vad är det...isf för mig..?

ett fett Nej är det på den. alltså jag tycker ju om mitt pyssel och skrivande och whatnot, men jag får för mig att han har roligare än vad jag har.

Jag behöver fortsätta att adda mer sånt jag gillar. Men jag vet ju att han har inget svårt med att veta vad han vill, det är lika naturligt som...det är för mig att vara en i gruppen. Vad vill vi? Lyssna av, känna på rummet vad som behövs, det är naturligt. Så det kanske inte är så konstigt att det går segare för mig att "göra det Jag vill" den här gången. Norra noden i första huset i lejonet ffs.

Horoskopet bara aaah Karin är en sån som lärt sig att inte känna känslor utan att försöka förstå de genom tankar och logik :'(

Det gör att min "kloka beslut" känns sådär...Är det här klokt eller mest logiskt och makear sense? Eller till om med det jag väljer för att jag är scared shitless?

Jag gjorde örhängen idag. Det första fick jag för mig att det skulle vara droppformat och mörkblå pärlor längst ned och turkosa ovanför. Det lät bra tyckte jag. So I did. Men när jag gjorde det va det sååå jävla platt och trist och whatever.

Så jag gjorde om ett. Jag tog ett gäng pärlor i olika färger i handen och sen valde jag pärla för pärla den som jag tyckte mest om där och då. Ingen färgkombo, ingen logik, inget mönster, bara känsla.

SåÅÅåå mycket coolare blev dem. Jag valde bruna nyanser i botten med nåt stänk av orange, vitt och rött. och sen turkost ovanför. I mitten ska det bli nåt rörigt mönster som också har lite svagt hjärtform.

Val Är inte lätta. Inte för mig iaf. Men jag tror ändå på att låta lugnet få tala. Vad...Känns rätt? Vad Behöver jag?

Inte NÅN Annan! Zilch.

Jag behöver få tillåtelse att landa i mig själ(v) och sätta gränser och öppna på det sättet som...känns rätt just nu. Sen är sen. Sen kanske inte ens kommer. Jag kanske ändrat mig då. Vad vill jag och behöver jag NU.

Ta tillbaka makten som jag så gärna tydligen ger bort till den som vill ha den. Den behöver vara min. Den kan inte bero på alla 77 anledningar som alla har. JAG måste hitta det i mig.

Det lugnar mig ändå. Jag behöver liksom inte och SKA inte vara andra till lags för vadå..? Kärlek och uppskattning? Crazy.

Vill man mig väl fattar man att jag behöver tid att tänka och känna och resten får bara...sätta sig i baksätet och hålla snattran.

Stress gynnar inte mig. När jag BESTÄMDE mig för att flytta till Malmö och verkligen göra det så var det i det lugnaste lugnet. Ok, let's do this. Så va det med inomhusfallskärmsgrejen också faktiskt. Båda de var powerful things.

Det kan nog handla om att faktiskt våga se mig också. Att visst, jag vill ha häffiga minnen och äventyr men jag behöver Också massa lugn. Att just nu vill jag inte ut i världen och leva loppan. Kaaaanske zipline. Kanske dressin. Men att snickra ihop ett klaffbord och att få måla om min cykel? Att puttra vidare med hemmabyggda Hjärterum och se det växa...?

JA.

Tror jag behöver se att det ändå...finns en grund att stå på. Inte jättesexy alla gånger men den är min och jag kör på det.

Det har varit kaos ett par dagar. Jag har känt som att jag tappat bort mig själv och som att jag varit nästan utanför mitt eget liv, jävligt strange och jävligt obehagligt. Det har varit en mix av att det känts som att Andra bestämt hur mitt liv ska vara och inte vara, vilket är ohållbart och att jag trott att så som det Är, är mitt liv nu.

Inget av de stämmer ju egentligen. Det är så himla mycket beroende på hur man ser saker. Om någon "låser fast mig" att vara här kommer jag vantrivas, men om någon säger näe men va vart du vill, så upptäcker jag ju att det är himla fin jordmån här nu. Jävla hjärnspöken som förvrider verkligheter och kan få svart att se vitt ut..!

Jag är lite skott som växer här och där. För första gången på länge så känner jag hur mycket fina små saker gror - i den riktningen Jag vill och behöver. Att vi ska ha ett "arbetsgruppsmöte" på tisdag där vi ska diskutera hur de kan hjälpa till med Hjärterum och stabilisera idén är helt galet. De åker liksom till Bulltofta, på sin dyrbara tid och frivilligt för att hjälpa mig att förverkliga den här idén. Det är så jäkla fint. De har börjat prata om en agenda och planer och de tkänns lite som att...de lyfter mig. De hjälper mig. Det är team och projektledare som ska hjälpa till. ..det är inga duvungar eller borttappade gamla alkoholister utan skärpta typer. Vilket är jättecoolt och väldigt aaah!!! Hur fan ska jag lyckas hålla i flera starka hästar och liksom inte gå under i deras styrka och erfarenhet ..?!

Men det är kul och det är givande. Det är nåt jag faktiskt Värderar till skillnad från allt slit och slabb jag gjort innan.

Men det finns ju en röst i mig som säger dehääääer bliiir inge..! Som att vad jag än tar mig för blir skräp. Jag har ingen aning, but I am sure as hell gonna try.

Ibland behöver man ta sig lite tid, gråta, slå på nåt och liksom landa i sig själv igen. Ja just ja...! DeHär va mitt liv..! Är det perfekt? Absolut verkligen inte alls. Men det känns bättre.

Fortfarande sitter mitt envisa mörker och mina trauman dyker upp och förstör för mig. Fortfarande livrädd för mycket, fortfarande alldeles för lätt att känna mig liten och beroende. Men.. det kanske går det med, who knows.

Det känns som en konst att hitta det braiga ibland. Att man nästan instinktivt och galet fokuserat stirrar in i det som är paj och inte funkar. Det gör bara att allt ser ännu mer fel ut tills man riskerar att gå sönder. Man kan fan sitta i paradiset själv och totalt implodera. Det är konstigt men sant.

Jag behöver också inse att min värld är en spegel av mig och min uppväxt. Tobbe har drag av pappas frånvaro och jag hamnar återigen i en liknande roll. Tills man en dag bryter den. Jag har väl på sätt och vis höllt på i många år och skifta detta mönster. Men det är så uppenbart att det inte är "dem" utan mönster från barndomen som ska fronteras och hanteras. Där är källan. Tror det är därför som det är så lätt att byta jobb, relationer, stad, land etc och kunna hamna i Exakt samma grej ändå.

Men ja... också hur annorlunda det blev när han bara släppte och sa gör det du vill. Allt blir hemskt med tvång. Hjärterum tappade färg när jag började rama in det för strikt. Men genom att bara släppa på det så va det som att...jag vet inte...syre kom in i dess blod igen. Det gick att tänka och se klarare. Det här är ju dunderkul och spännande! Inte ett jäkla ytterligare måste.

Så Är det ju med städningen också. Antingen tvingar jag mig att städa, vilket leder till att jag tycker det är något negativt eller så tvingar jag mig till att hitta något positivt med städningen och det leder också bara till mer bajs.

Släppa.

Så att syre kan komma in.

Det kan va både obehagligt och befriande.

Kanske behöver man gråta. Släppa på hårt hållna strukturer som inte är mänskliga.

Ibland regnar det. Det får vara ok.

Ibland stormar det utav bara sjutton och det känns som att ens värld håller på att gå under.

Men några dagar senare kan solen skina igen och lugnet infinna sig. Även om det Känns som att allt rasar, så Är det inte samma som att allt Faktiskt rasar. Oro har en jävla förmåga att vrida saker ur perspektiv. Fucking skitstörigt.

Men jag tror på att andas. Att våga känna. Att våga landa i sig själv och sin sanning. Kanske är den inte alltid rosenskimrande fadiladida men den är min. Det måste vara ok att vara människa och inte veta ibland. Att man faktiskt gör sitt bästa men att livet vrider med en så att man bara kan släcka bränder, be en liten bön och hoppas på det bästa.

Det är galet vad kreativ hjärnan är ibland. Den kan fantisera ihop helt galna saker och plötsligt Känns det sant. Lite som att drömma om nån att den gjort något dumt och sedan gå runt och vara pissed för att ens hjärna spelat spratt med en.