#andas

Det har varit kaos ett par dagar. Jag har känt som att jag tappat bort mig själv och som att jag varit nästan utanför mitt eget liv, jävligt strange och jävligt obehagligt. Det har varit en mix av att det känts som att Andra bestämt hur mitt liv ska vara och inte vara, vilket är ohållbart och att jag trott att så som det Är, är mitt liv nu.

Inget av de stämmer ju egentligen. Det är så himla mycket beroende på hur man ser saker. Om någon "låser fast mig" att vara här kommer jag vantrivas, men om någon säger näe men va vart du vill, så upptäcker jag ju att det är himla fin jordmån här nu. Jävla hjärnspöken som förvrider verkligheter och kan få svart att se vitt ut..!

Jag är lite skott som växer här och där. För första gången på länge så känner jag hur mycket fina små saker gror - i den riktningen Jag vill och behöver. Att vi ska ha ett "arbetsgruppsmöte" på tisdag där vi ska diskutera hur de kan hjälpa till med Hjärterum och stabilisera idén är helt galet. De åker liksom till Bulltofta, på sin dyrbara tid och frivilligt för att hjälpa mig att förverkliga den här idén. Det är så jäkla fint. De har börjat prata om en agenda och planer och de tkänns lite som att...de lyfter mig. De hjälper mig. Det är team och projektledare som ska hjälpa till. ..det är inga duvungar eller borttappade gamla alkoholister utan skärpta typer. Vilket är jättecoolt och väldigt aaah!!! Hur fan ska jag lyckas hålla i flera starka hästar och liksom inte gå under i deras styrka och erfarenhet ..?!

Men det är kul och det är givande. Det är nåt jag faktiskt Värderar till skillnad från allt slit och slabb jag gjort innan.

Men det finns ju en röst i mig som säger dehääääer bliiir inge..! Som att vad jag än tar mig för blir skräp. Jag har ingen aning, but I am sure as hell gonna try.

Ibland behöver man ta sig lite tid, gråta, slå på nåt och liksom landa i sig själv igen. Ja just ja...! DeHär va mitt liv..! Är det perfekt? Absolut verkligen inte alls. Men det känns bättre.

Fortfarande sitter mitt envisa mörker och mina trauman dyker upp och förstör för mig. Fortfarande livrädd för mycket, fortfarande alldeles för lätt att känna mig liten och beroende. Men.. det kanske går det med, who knows.

Det känns som en konst att hitta det braiga ibland. Att man nästan instinktivt och galet fokuserat stirrar in i det som är paj och inte funkar. Det gör bara att allt ser ännu mer fel ut tills man riskerar att gå sönder. Man kan fan sitta i paradiset själv och totalt implodera. Det är konstigt men sant.

Jag behöver också inse att min värld är en spegel av mig och min uppväxt. Tobbe har drag av pappas frånvaro och jag hamnar återigen i en liknande roll. Tills man en dag bryter den. Jag har väl på sätt och vis höllt på i många år och skifta detta mönster. Men det är så uppenbart att det inte är "dem" utan mönster från barndomen som ska fronteras och hanteras. Där är källan. Tror det är därför som det är så lätt att byta jobb, relationer, stad, land etc och kunna hamna i Exakt samma grej ändå.

Men ja... också hur annorlunda det blev när han bara släppte och sa gör det du vill. Allt blir hemskt med tvång. Hjärterum tappade färg när jag började rama in det för strikt. Men genom att bara släppa på det så va det som att...jag vet inte...syre kom in i dess blod igen. Det gick att tänka och se klarare. Det här är ju dunderkul och spännande! Inte ett jäkla ytterligare måste.

Så Är det ju med städningen också. Antingen tvingar jag mig att städa, vilket leder till att jag tycker det är något negativt eller så tvingar jag mig till att hitta något positivt med städningen och det leder också bara till mer bajs.

Släppa.

Så att syre kan komma in.

Det kan va både obehagligt och befriande.

Kanske behöver man gråta. Släppa på hårt hållna strukturer som inte är mänskliga.

Ibland regnar det. Det får vara ok.

Ibland stormar det utav bara sjutton och det känns som att ens värld håller på att gå under.

Men några dagar senare kan solen skina igen och lugnet infinna sig. Även om det Känns som att allt rasar, så Är det inte samma som att allt Faktiskt rasar. Oro har en jävla förmåga att vrida saker ur perspektiv. Fucking skitstörigt.

Men jag tror på att andas. Att våga känna. Att våga landa i sig själv och sin sanning. Kanske är den inte alltid rosenskimrande fadiladida men den är min. Det måste vara ok att vara människa och inte veta ibland. Att man faktiskt gör sitt bästa men att livet vrider med en så att man bara kan släcka bränder, be en liten bön och hoppas på det bästa.

Det är galet vad kreativ hjärnan är ibland. Den kan fantisera ihop helt galna saker och plötsligt Känns det sant. Lite som att drömma om nån att den gjort något dumt och sedan gå runt och vara pissed för att ens hjärna spelat spratt med en.