#samtycke

För ett tag sedan köpte jag en T-shirt från föreningen FATTA som levererades tillsammans med uppmaningen let’s talk about samtycke baby. Och ja. Let’s talk about samtycke.

För ett tag sedan skrev jag ett mail till en jurist som jobbar i en förening för personer som varit utsatta för sexuella övergrepp. Dels frågade jag om hur anmälan när det gällde sexköp går till, dels frågade jag lite annat. 

Bl.a. frågade jag om en gång då en kille jag hade ett väldigt destruktivt förhållande med blev insläppt i bältesrummet och tog på mig på ett sexuellt sätt när jag låg fastspänd i bältessängen. Svaret jag fick förvånade mig faktiskt och jag är så himla glad att jag har kloka internetvänner som fick mig på andra tankar väldigt snabbt.

Juristen skrev att rent objektivt är det inte okej att agera så, men givetvis kan man diskutera om han trodde sig ha samtycke.

Och jag undrar. Hur kan det ens diskuteras? Hur kan någon liggandes fastspänd i en bältessäng på en psykiatrisk avdelning ge sitt samtycke till sexuella handlingar över huvud taget? Hur kan det ens vara så att just den frågan behöver ställas? Borde inte den som ligger där skyddas från det från början? 

Och hur kan det vara så att en jurist, specialiserad på sexualbrottsfall, som jobbar stödjande med personer som varit utsatta informerar på det sättet?

Allt annat än ett ja är ett nej. Bara ett ja är ett ja.