Jag vaknade på en stig svart av vridna multnande grenar en stig utan eko eller skärpa. Diffust var ljud och mörker likt sett genom en svart kristall där skrik blir metallisk plåga. I ögonvrån såg jag irrbloss, kvicka gröna lågor i en evig natt. De var underliga skratt i en tragisk pjäs, likväl befriande. Jag vände mig mot dem som vore de ledstjärnor, men jag hann aldrig med, kom bara fel, jag föll, jag grät av vanmakt. I skedet där kallt vatten blir till dimma lyfta jag på huvudet och slöt mina ögon som då var täckta med frost. En melodi spelade i fjärran, en sång jag hört förut. En blandning av regn och facklor, av ett stilla leende och ögons glitter. Jag lyssnade. Jag grät syra och lät tårarna fräta mitt ansikte, den Skrattande Gråtande Masken. Vad som sedan föll av, silvriga skikt av flortunn hud, och vad som var kvar, en ung kvinna med skrämda nyvakna ögon. Naken och darrande i kompakt mörker med hud av grönt ljus. Jag blev ett irrbloss, sökande vägen Ut.

Hon sa det till mig omgiven av gröna flackande lågor klädd i skimmer och guldramar en tavla ej målad av färg ej nuddad av penna eller fjäder Hon talade genom en vattenskadad spegelbild "Du är vacker iklädd svart ljus" Och jag såg mig själv Hur mina ögon tindrade På ett sätt som är vackert på det sätt en fjälltopp är vacker På långt långt avstånd Och du kan aldrig nå dit Och jag log Och nickade Och sörjde fast ändå inte Ty jag var vacker och jag var jag Och hon i spegelbilden lyste Grön och svart om vartannat Och när jag föll till golvet stod hon kvar och ritade en skorpion på det kalla glaset Ritade i sin andedräkt, den imma som bildats Och i takt med att bilden försvann försvann det gröna ljuset, det svarta ljuset Kvar låg jag Bland rosa lakan

Jag böjer mig för dig Det vet du väl? Jag är ingen ömtålig iskvist som bryts av om jag böjer mig Jag är inte gjord av glas - tvärtom - Det är nu ni alla måste rycka tag i mig Jag är hård som sten Så jag ber er, Rista med era naglar i min hud Så att jag om natten kan ta mig tid att tyda runorna Jag har glömt att säga att jag älskar er Jag blöder för er Men jag har glömt hur man gråter /Towanda

Jag har hittat mer Och allt rasar Sandkorn Små små sandkorn Mellan mina fingrar För mycket skit För lite väsentligt Jag har inte det jag behöver Jag har för mycket papper (Det här var inte den lektionen i brinnande papper jag bad om) Min akilleshäl värker Någon sågar i den med ett rakblad Någon biter lätt i den med ormtunga Vad det gäller all skit Det är så vackert så det måste vara verkligt. Alldeles obehagligt verkligt. Jag har för mycket, jag vill inte mer Göm mig Tills jag är stark nog att springa bort härifrån /Towanda

Jag var rädd så jag sprang men det fanns ingen skog bara vind och det fanns ingen bakom mig ej heller framför mig jag var ensam och det skrämde mig än mer /Towanda

"Jag önskar" sa jag "Jag önskar" och så klackade jag rubinskorna hårt mot varandra Och min dröm är gjord av glas, den finaste kristall, en tunn bubbla som omger mig där jag kastas ut i rymden Det är kallt. Min andedräkt mot glaskupan som skyddar mig från mörkret får stjärnorna att dansa i dimma Det är kallt och jag vill hem Men mitt hem är ännu inte byggt det ligger i spillror någonstans och väntar På mig som svävar i rymden och mitt hopp det falnar litegranna för jag har inget… …inget att hoppas på. Jag svävar vidare Viktlös Men tung /Towanda

/ Towanda

/ Towanda